Vetenskapsradion

You are currently browsing articles tagged Vetenskapsradion.

Granskning av forskningspolitiken?

19 mars, 2012 in Media, Sveriges Chans?, Vetenskapsjournalistik | Permalink

Varför är det inte mera bråk om forskningspolitiken? Den spännande frågan ställs i en ny serie i det alltid intressanta radioprogrammet ”Vetenskapsradion Forum”.  Denna gång kallas det ” Vetenskapsradion Forum SPECIAL” .

(Riktigt vad som är special, förutom att den ordinarie programledaren Urban Björstadius är utbytt, framgår inte för oss lyssnare, men det förstår vi kanske med tiden?)

Nåväl, alla försök att lyfta fram den ”viktiga frågan” om forskningspolitiken bör hälsas med största glädje.

För här handlar det enligt ingressen om ” hur över hundra miljarder ska fördelas av skattebetalarnas pengar”. Ja, om det ändå vore så!

För skattebetalarna står för runt 30 miljarder kronor till forskningen, en summa strax under det svenska biståndet.

Resten pungar näringslivet ut med, i vart fall innan Astra Zeneca började lämna landet.

Men om vi nu väljer att se ”Staten och kapitalet ” sida vid sida så stämmer det att Sverige satsar jämförelsevis mycket pengar på forskning.

Detta trots att det, intressant nog, är svårt, rent vetenskapligt, att bevisa att en sådan satsning leder till ökad välfärd. Det handlar mera om ”beprövad erfarenhet”. I vilket fall finns här högst delade meningar ibland de som forskat på sambandet!

Så visst behöver vi granska forskningspolitiken! Anledningen till att den tas upp nu är -som vanligt – att det kommer en forskningsproposition till hösten.

Reportern  Therese Bergstedt ger sig  därför ut på jakt efter alla svaren på de knepiga frågorna. Varför är det så få som bryr sig om den här frågan?

Redan  i det första avsnittet  avverkas  ”the usual suspects” Marie-Louise Samuelsson, Tobias Krantz, Mats Benner och Jan Björklund . ( Däremot får vi inte höra Peter Honeth som just nu sitter och författar själva forskningsproppen. )

Vi får veta att förre forskningsministern Tobias Kranz har svårt att hitta knappen till belysningen i mötesrummet och att många män på svenskt Näringsliv går med bakåtstruket fett hår, men något andra konkreta avslöjanden leder inte denna första research fram till.

Ja, journalisten Marie-Louise Samuelsson som verkligen kan det här ämnet ger en ledtråd när hon konstaterar att forskningspolitik har blivit till en kliché, ungefär som ”fred på jorden”. Alla vill ju ha fred på jorden, men exakt vad menar olika aktörer när de säger det?

I det nästa avsnittet åker programmet till Storbritannien där ”humaniora drabbats av nedskärningar”.

Det kan nog bli intressant!

Tags: , , ,

Sex före bröllopet och de levde lyckliga i evighet?

30 januari, 2011 in Vetenskapsjournalistik | Permalink

Sex, bröllop och evigt liv

Barn i USA och Europa når puberteten allt längre ned i åldrarna och de som vänta med sex till efter bröllopet lever lyckligare. Se där två rätt omskakande vetenskapsnyheter för helgläsning.

Att barn i USA når puberteten all tidigare har varit känt ett tag. Orsaken har ofta antagits varit den tilltagande fetman ibland barn och ungdomar. Men enligt danska forskare pågår exakt samma utveckling ibland danska ungdomar. Det visar forskning av den danske professorn Niels Skakkebaekpå Köpenhamns Universitetssjukhus.Och fetman kan inte förklara den rätt drastiska förändringen som gör att flickor får bröst allt tidigare och pojkarna kommer i målbrottet i allt yngre år.

Det stora problemet är alltså inte att modeindustrin säljer bh:n till småflickor, problemet är att de behöver dem!

Den sexuella mognaden motsvarar inte av en mental beredskap utan gapet mellan puberteten och adolescensen snarare växer. Vi skulle alltså få allt mera sexuellt aktiva barn som inte har förmågan att se konsekvenserna av sin lust. Och orsakerna till denna dramatiska förändring? Ingen vet riktigt varför!

Tidigare påslag av östrogen kan också misstänkas leda till en rad hälsoproblem senare i livet.

Mera om detta står att läsa i den intressanta tidskriften Intelligent Life som är en ffristående bilaga till The Economist . Och just nu kan man ladda ned några nummer av tidskriften, kostnadsfritt, till via en app.

Det är också modertidskriften The Economist som presenterar den högst kontroversiell undersökningen som tyder på att par som väntar med att sex till efter den kristna välsignelsen lever lyckligare och har ett bättre sexliv (!) än de som inte håller sig. (Samtidigt visar andra undersökningar att 85 procent av amerikanerna inte följer kyrkans råd att hålla sig till efter vigseln…)

Nu skall det på en gång påpekas att resultaten behöver bekräftas av en annan likadan undersökning innan man skall ta dem på riktigt allvar. Och att det inte är svårt att se svagheter med den här rapporten, men läs mera här!

DN är en av de få svenska dagstidningar som har en vetenskapssida. Den ägnas idag åt långt, eller rent av evigt, liv. Karin Bojs ger i sin spalt råd om vad man bör tänka på för att nå 90 års ålder.

I artikeln bredvid berättas hon om hur Henriette Lacks på sätt och vis fick evigt liv, utan att be om det.  Hennes celler lever vidare som He-Le celler i laboratorierum världen över.  Många upptäcker har gjorts tack vare detta, men ingen frågade henne om lov när cellerna togs från henne för sextio år sedan.

En märklig historia skildrad i boken ”The immortal Life of Henrietta Lacks” av Rebecca Skloot.

Svenska Dagbladet har vanligen ingen stående vetenskapssida men har denna söndag satsat stort på en flersidig, rikt illustrerad rymdessä. Mycket vacker och värt att spara! Men förmodligen bara tillgänglig via papperstidningen.

Och på tal om rymden bör du inte missa NASA utsällningen som just kommit till Tekniska Museet i Stockholm, om du är intresserad av rymdforskning. De bemannande färderna är visserligen mera propaganda än forskning, men utan dem hade nog inte de mera seriösa projekten inte heller lyft från jorden.

Vetenskapsradion veckomagasin hade inte riktigt hunnit uppdatera sin hemsida när jag skriver detta, men veckans program handlade om ”smygflygare” och ny spännande fysik.

Hemsidan och veckans sändning hittar du här.

Glöm nu inte att du kan hjälpa forskarna att räkna fåglar vid ditt fågelbord idag!

Och,längst ned till höger på denna hemsida så kan du se vilket väder vi har i Uppsala just nu!

Tags: , , , , , ,

Nobel, Norge, Kina och Geim

10 december, 2010 in Vetenskap, Vetenskapsjournalistik | Permalink

Så är det Nobelfest igen. Visst känns det lite nostalgiskt. Efter att ha varit där i ett antal direktsändningar och på några middagar. Festen är faktiskt rolig och inte speciellt formellt eller stel.

I år håller dessutom Nobelpristagaren Andre Geim  ett helt lysande tal!

Detta är vetenskapens femton minuter av berömmelse. En sekund när världspressens ögon svepte förbi detta lilla kalla och grå land, vid kanten av inlandsisen.( Idag är Sverige i medias fokus av helt andra orsaker.)

Årets skandal är att att Robert Edwards  inte fått priset förrän nu. Nu när det är för sent för honom att glädjas åt det. Vem inom Nobelkommittén har motarbetat honom i alla år? Ska vi verkligen behöva vänta i femtio år på svaret?

Men, det kan inte hjälpas, Norska Nobelkommittén har i år gjort ett så bra val att de -nästan – är förlåtna för tidigare års klavertramp.

Heja Norge!

I Oslo är det en helt annat fest än i Stockholm. Mera show än ritual och ceremoni.

För egentligen är detta ett märkligt nöje år 2010. Att sitta och titta på hur andra människor äter, dricker och dansar. Hela Nobel är mycket osvenskt och otidsenligt. Just därför är det unikt.

Som journalist på Nobelfesten letade man förtvivlat efter en egen vinkel eller efter en något udda fakta som ingen redan nosat rätt på. Om Alfred Nobel, om maten eller forskningen.  John Chrispinsson kan vid det här laget dem alla. På min sista direktsändning jobbade vi tillsammans.

I dagens sändning gjorde han dessutom en lysande intervju med  EU:s forskningskommissionär Máire Geoghegan-Quinn.  Sanningen är att EU:s satsningar på forskning är katastrofalt låga. När skall Europa byta jordbruksstöd mot en satsning på framtiden? Det är en gammal fråga, men tyvärr lika aktuell idag som för fem år sedan.

Kristofer Lundström tror att han är kvar i Kobra och identifierar ”nobelpriset” med ”nobelpriset i litteratur”.

Men hör och häpna, jag hör för första gången ”vetenskapsradion” nämnas på SVT. Anledningen är enkel. Ulrika Björkstén är tillträdande chef för Vetenskapsradion och hon sitter också som kommentator i SVT. Och hon gör ett bra jobb. Man skulle nästan tro att de gamla public service företagen hörde samman.

Det är kul.

Inte minst för min gamla redaktion. För mitt uppe i festsyran, diadem och urringar  gör de varje vardag ett arbete som allt för sällan uppmärksammans – nyheter från vetenskapens fält, varje dag, i en radio nära dig.

Nobelfesten är inte vetenskap. Men många menar att vi genom att ordna en stor fest firar kunnande och forskningen. Ungefär som Andre Geim var inne på i sitt tal. Det är inte så illa.

Om vi kan få en gammal dynamitards pengar att verka för yttrandefrihet och vetenskap så kan man väl svälja ett och annat diadem.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att prisa gud?

23 maj, 2010 in Vetenskap, Vetenskapsjournalistik | Permalink

Får han Nobelpriset nu? Förmodligen inte. Självklart talar jag om den nya biologins egen gossen Ruda, Craig Venter. För i  veckan kom nyheten vi länge väntat på. Forskarlaget kring Craig Venter har skapat ”konstgjort liv”.

Nu har redan flera av oss besserwissrar anmärkt att riktigt så är det inte. För vad forskarna har gjort är att de tillverkat konstgjord arvsmassa och satt in den i celler som tömts på sin DNA.  Och sedan fått denna clockwork orange att ticka. Personligen kan jag väl tycka att det är märkligt nog.

Varför gör de då på detta viset? Ja, denna grundforskning har en mycket praktisk tillämpning. Man kan tillverka nya biobränslen. Här finns det alltså enorma summor av dollar att vinna.  Och är det något Craig Venter är intresserad av så är det pengar och berömmelse. Han vill kort sagt vinna. Av just den anledningen tror jag att Nobelfolket rynkar lite på den akademiska näsan åt denna brutale och skrytsamma buse. Men innerst inne hoppas jag att jag har fel. Jag undrar om inte Alfred Nobel själv skulle ha känt igen sig lite i herr Venter? Som en entreprenör känner igen en annan.

För alla vet att det ibland behövs just personer av den här typen för att sparka igång riktigt stora, lätt vansinniga, projekt. Projekt som precis lika gärna kan misslyckas rent kommersiellt, precis som hans förra stora bedrift att kartlägga människans, det vill säga Craig Venters, genom.

På AAAS konferens i San Francisco 2001 frågade jag honom, offentligt, om han ansåg att den bedriften var värt Priset. Han satt då på scenen tillsammans med Francis Collins, det offentliga projektets ledare. Svaret som kom efter lång tvekan finns återgivet i bokform.

Liksom flera andra svenska journalister har jag träffat honom ett antal gånger. Det underlättas av att han gärna besöker Sverige. Orsaken till besöken är nog relativ enkel, Nobelpriset. Av samma anledning sitter en fd ständig sekreterare i KVA med i en av Venters styrelser.

Denne flintskallige genetiker från Salt Lake City  ger ett rastlöst intryck och hans leende ligger åt det nervösa hållet. Om ni råkade se Jens Ergons intervju med Venter i Vetenskapsmagasinet för någon vecka sedan såg man detta mycket tydligt. Men vem har sagt att genier skall vara lyckliga?

Och som Karin Bojs skriver i dagens DN, han är själv rätt öppen med vem han är. Just därför är han nog extra nöjd med att The Economist har gjort ännu ett lysande tidningsomslag med rubriken ”And man made life”

Men om nu Craig leker gud, vem är då hans änglar? Ja, en av dem ser ni på bilden, till höger. Den store, vänlige och lätt lufsige Hamilton O. Smith. Och han har redan fått Nobelpriset. Det fick han i medicin eller fysiologi 1978.

Han och jag träffades på ett Time seminarium i Monterey 2003. En fantastisk tillställning ordnad för att fira 50 års jubileum av DNA spiralens upptäckt. Vi kom att prats vid rätt mycket under det där mötet. Hamilton Smith är en mycket vänlig man och han var mest intresserad av frågan ” hur få gener behövs det för att få en organism att fungera?”. Den frågan var för övrigt något som sysselsatta flera av höjdarna på konferensen och det slogs vad om vilket antal som var det minimala. Ibland de som var med gissade var James Watson.  ( Den alltid trevlige och gemytlige Edward O Wilson och jag pratade emellertid myror och superorganismer.)

Men det märkligaste inträffade en kväll när Hamilton Smith frågade mig om jag ville följa med honom på en middag. Det var någon ”oljekille” som hade bjudit honom och han ville egentligen inte gå. Kvällens värd visade sig vara ifrån EXXON och redan vid förrätten gjorde han klart vad han ville. De var mycket intresserade av att ”följa forskningen på labbet”. Ja, det var dessutom beredda att betala en ansenlig summa dollar för att få detta tillfälle.

Hamilton verkade mest lite besvärad men svarade gång på gång, allt sådan  att där får du prata med Venter om. Han sköter om allt sådant.

Själv satt jag och kände mig som flugan på väggen för Hamilton hade bara introducerat mig som ” en svensk kollega”.

Kanske var jag alltså med när Exxon gick in som sponsor av detta stora projekt som nu tagit ett stort steg framåt.

Dagen efter vår middag svepte Craig Venter in till Monterey och det blev stor presskonferens. Frågorna var många och ofta kritiska. Leker ni inte Gud? Vad händer om de konstgjorda organismerna kommer lösa? Kan man inte skapa nya Ebolavirus?

Även om frågorna kanske säger något om journalistkårens depressiva läggning så är de befogade. Vetenskapen tar nu ett spännande steg in i ett område med stora möjligheter, men därmed också med stora risker.

Hamilton Smith satt mest tyst på den där presskonferensen. Men en gång svarade han på en fråga.

-       We are not trying to create a superbug here, sa han lite indignerat.

Sedan sneglade han snabbt på  Venter och tillade:

- Ops, I should not have called it that, should I ?

Men visst vore det ett framsteg om man snabbt kunde framställa vacciner? Idag tar tid, tid som man inte har vid en allvarlig pandemi. Och visst vore det bra om BP, som är en annan av Venters finansiärer, sysslade lite mera med grön kemi – och inte bara med fossilolja…

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

En sällsynt fågel

21 april, 2010 in Vetenskapsjournalistik | 1 comment

En utrotningshotad art.

Ungefär så skulle man kunna sammanfatta  läget för de journalister som valt att intressera sig för vetenskap.

Nu är det inte så glada tider för någon i mediabranschen. De stora morgontidningarna vacklar runt som skadeskjutna dinosaurier i ett medialandskap som är dolt av en tjock bloggsoppa. Ingen vet vad som skall stiga fram ur twittertjattret, men många önskar att de visste.

Fast det finns som vanligt gradskillnader i helvetet.

Att som journalist specialisera sig på ”politik och ekonomi” har sällan varit fel. Nöje, sport och kultur fungerar också. Sport och nöje har sina kändisar som vi alla förutsätts vara omåttligt intresserad av – alltid. Antingen gör Zlatan må, eller så gör han inte mål. I vilket fall är det stoff för förstasidan.

Nå, folket är som de är, stor sak. Det är inte pressens fel, säger många.Inte minst de som har makten inom pressen.

Jag tror inte att det är sant. Svensken har i genomsnitt en god grundutbildning. Och är nyfiken. Hon eller han vill veta. De undersökningar som verkligen gjorts tyder på att intresset för vetenskap, medicin och teknik är mycket stort. Min poäng är – och har så varit i tjugo år – är att journalisterna förväxlar sina egna intressen med publikens intresse.

Spelar det någon roll, kan man fråga sig. Ja, om man tror att frågor som energiförsörjningen, klimatförändringar och en rimlig välfärd för världens befolkning är viktiga så är det nog så.

För i alla dessa avväganden, och i de flesta andra, spelar forskning och vetenskap en avgörande roll.

Man kan rent av hävda att det är en demokratifråga. Utan egen kunskap är väljarna ett lättlurat valboskap.

Om detta pratade vi på Vetenskapsfestivalen i Göteborg igår. Alltihop lär sändas på UR så småningom.

Och eftersom jag var lite besk mot SVT för ett tag sedan, i måndags sände Vetenskapstelevisionen ett utmärkt inslag om Craig Venters försök att framställa en konstgjord organism, för att skapa  ”organisk bensin”. Gjort av Jens Ergon. Bra!

Se det på SVT play. När du ändå är där, leta upp några av de program som sänds runt klockan 18 på SVT. En lysande satsning som bara är att gratulera till.

Och så finns ju Karin Bojs på DN. Som senare på dagen meddelar att hon också skall börja blogga igen.

Ännu hoar också kattugglan i SR:s vetenskapsprogram.  En svensk variant av Minervas uggla. Men det förvånar mig när jag hör gruppchefen utnämna sig själv och sina medarbetare till ”nördar”. Vad är i så fall en kollega som intresserar sig för procentuella förändringar i opinionsundersökningar? Eller en kollega som ägnar sog åt en lårbenskada i hockeyfinalen? Varför är just vetenskap nördigt?

Nå, trots en märklig självbild hos public service så gör de ett gott jobb. Men det räcker inte.  Var hittar man en kritisk bevakning av forskning och vetenskap i dagens press? En bevakning som inte bara ör en megafon för mera anslag och som lovar att hitta lösningen på ”cancerns gåta”. Om tjugo år. Och när får svenska tidningar en daglig vetenskapssida, i paritet med ”kultursidan”?  Och när får SVT ett dagligt ”Vetenskapsnytt”? Frågor jag ställt i tjugo år nu.

Under eftermiddagen är det dags för Science and Society på festivalen. Årets ämne är det virus som pressen snabbt, men fel,  döpte till ”svininfluensan”. Inledningsvis ställs många frågor, men ingen av dem får något svar. I kaffepausen pratar jag med virusexperten och fågelskådaren Björn Olsen. Han arbetar för ögonblicket  på Ottenby och kan berätta att just nu strömmar det in Rödhakar och svalor.

Det är mycket goda nyheter…

Tags: , , , , , , , , ,

Osannolikt insnöat

21 mars, 2010 in Vetenskap, Vetenskapsjournalistik | 1 comment

Snön yr istadigt utanför mitt fönster här i Uppsala men det är bara dotterns Golden Retriever som känner någon större glädje över vädret. En lämplig dag att kura ihop och försöka läsa ikapp. Morgontidningarna bjuder på ovanligt mycket. I DN gör Peter Wolodarski ett frontalangrepp på Jan Guillou. Och PO, Yrsa Stenius.Mycket välformulerat och skarpt, men givetvis kommer Guillou att klara sig även ur detta debacle

Gudrun Schyman och han hör till det frälse som i princip kan komma undan med vad som helst. De tillhör Teflonvänstern. Hur det går för Yrsa Stenius är mera osäkert. För en gång skull instämmer jag i avgångskraven.

DN på söndag innebär också ett uppslag vetenskap, något vi läsare noga bör vårda för det är i princip allt som finns kvar av seriös vetenskapsbevakning, vid sidan av public services insatser. New York Times har en bilaga varje tisdag, DN har ett uppslag på söndagar. Idag får vi läsa om ”open acces”, en fråga som i Sverige drivs av Vetenskapsrådet och Håkan Billig. Karin Bojs reder ut huruvida det är bra eller dåligt att sola. Som nästan alltid är det både och. Verkligheten fortsätter att vara besvärlig och vägrar att uppträda i svart och vitt. Och hur rätt Tage Danielsson än hade när han drev med slirande politiker i sin klassiska sketch om ”sannolikheten” så är det nog tyvärr så att den stora Sanningen ofta lyser med sin frånvaro. Precis som solen denna marssöndag.

Fakta talar för en klimatförändring – och för GMO

Så är det också med klimatfrågan. Våra mätdata kring atmosfären, oceanerna och solaktiviteter är i högsta grad bristfälliga. Och när man sedan tar dessa ungefärliga mätvärden och stoppa in dem i halvfärdiga modeller kan man inte förvänta sig att prognoserna skall bli knivskarpa. Vi arbetar med sannolikhetsberäkningar även när det gäller klimatförändringarna. Men, trots att man ljugit om en glaciär och skrivit slarviga e-brev ( vem har inte gjort det?) så är det nog ändå så att människan utsläpp av koldioxid påverkar jorden klimat. Det blir varmare. Vad vi sedan bör göra åt det är en helt annan sak!

Enligt samma sätt att resonera kan det säkert finnas risker med den GMO teknik som nu används i många år över hela världen, utom i Europa. All mänsklig verksamhet påverkar miljön eftersom själva idén med vår möda är att utvinna nyttigheter åt oss själva. Och visst var det osmak att tekniken först kom att användas av Monsanto för att göra grödor motståndskraftiga mot just deras växtskyddsmedel men själva motståndet mot genmodifiering som teknik är obegripligt för mig. Här har vi äntligen ett verktyg att skräddarsy växter att göra allehanda nyttigheter för oss! Professor Torbjörn Fagerström argumentera kring detta i Svenska Dagbladet.  Och han ställer en fråga som det vore mycket intressant att få svar på. Var står den svenska miljörörelsen egentligen?

I privata samtal försäkrar ansvariga personer i rörelsen att ” vi är inte emot GMO” men det skulle inte skada med ett offentligt uttalande. Man kan inte bara säga NEJ till allting och bevara sin trovärdighet.

Uppsala på hal is

Huruvida min lokala tidning UNT är emot Bandyfinalen är svårt att säga. Tidningen vänsterkryss innehåller i vilket fall nyheten att kommunen lovat täcja eventuella förluster för den i staden anordnade finale med 2,8 miljoner. Idén med att lärdomsstaden år efter år anordnar finalen i denna udda idrott är givetvis att ” sätta staden på kartan”.

Jag kan tipsa kommunen och lokaltidningen om en annan karta. Den återfanns i den internationella tidskriftens New Scientist senaste nummer  ( 15 mars, sid 50-51) . Där anges vad Norden har att erbjuda en brittisk vetenskapsman/kvinna under rubriken ”Northern Highlights” . Det uppseendeväckande med kartan är att Uppsala överhuvudtagen inte finns med på den. Däremot anges Sollefteå, Strömsund och Skellefteå…

Om jag vore kommunalråd i staden skulle jag oroa mig en smul mera över detta än att kära Sirius inte når någon bandyfinal.

Eller för att komma med en parafras till en bumpersticker i denna universitetsstad ”Science is a serious business. ”

Man skulle kanske rent av kunna satsa någon krona på ett ”Vetenskapens Hus”, vid sidan av Musikens Hus och alla stolta Idrottsarenor?

Sedan ser jag UNT uppmärksammat att en av stadens döttrar numera leder det utmärkta TV programmet ”Vetenskapens Värld”. Kul.

Eftersom jag numera inte har någonting med SR eller Vetenskapsradion att göra må det väl vara mig tillåtet att påpeka att Uppsala också, sedan mer än ett decennium, hyser Sveriges största vetenskapsredaktion .

Radio är visserligen inte alls lika glamoröst som TV men redaktionens (var)dagliga nyhetssändningar om vetenskap når nära en miljon lyssnare. Och det har sannolikt satt Uppsala på kartan mera än alla kommunalråd, informationsavdelningar och bandyfinaler tillsammans.

Vårt dyra dagliga bröd

Att sedan SR och SvD nu tillsammans håller på med en ny matrunda i Erik Fichtelius

( Konsumentekots). Marit Paulsens, Thomas Michelssons (DN) och  Mats-Eric Nilssons ( Den hemlige kockens ) fotspår är en helt annan historia .

Vi kan tydligen bli förskräckta över vad vi äter hur många gånger som helst. Och snart kommer tidningarna att slå larm om att maten blivit dyrare. PRO hytter redan varnade med sina varukorgar.

Så detta är sannolikt något jag återkommer till när snön slutat falla.

Nu skall jag likt Sann Rayman i SvD leta efter min tappade haka.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tidens tand tog täten

5 oktober, 2009 in Vetenskapsjournalistik | Permalink

Så är första dagen av Nobelveckan avverkad. Och då tänker jag inte på den festliga, glamorösa veckan som infaller i december runt utdelandet av priserna och alla fester, utan veckan då världen för veta.

Och, rätt låt vann! Sällan har så många gissat så rätt. Nästan alla trodde på telomererna, utom pristagarna själva om man skall tro på TT:s intervju publicerar i Svenska Dagbladet.

Priset snuddar vid de eviga frågorna . Det handlar ytterst om åldrande, drömmen om evigt liv och skräcken för döden i cancer.

Jag var inte i den stora salen på Karolinska Institutets Nobelforum idag men det brukar vara mer än fullsatt, vilket förmodligen innebär runt 400 personer. Publiken består av en intressant blandning av journalister, forskare, studenter och intresserad. Och stämningen är uppsluppen. Hemlighetsmakeriet fortgår in i det sista. Till och med namnskyltarna på dem som skall medverka vid presentationen är nedvikta för att inte ge några ledtrådar. Ett år anordnade en icke okänd DN journalist vadslagning ibland de församlade reportrarna. Om jag minns rätt så gissade alla fel det året! Så träder då representanterna  för Nobelförsamlingen in i salen. Alltid på slaget 11.30. Presentationen är mycket professionell och på flera språk. På den efterföljande presskonferensen ställer alltid Karin Bojs på DN alltid den första frågan. ( Det har hänt att undertecknad har kommit in som god tvåa. ) Egentligen är detta som många presskonferenser mest ett spel för gallerierna. För direkt efter denna publika tillställning får varje större redaktion tillgång till en egen expert med vars hjälp de kan fördjupa ämnet. Vetenskapsradion håller traditionellt till i tolkrummet ovanför salen.

Men frågorna i salen handlar inte sällan om vilka som nu kommer att känna sig bortglömda.  Nobelveckans klassiska fråga ”Vilken praktisk tillämpning har det här?” dyker nästan aldrig upp här . Medicin är i sig tillämpad teori.

Andra bullar blir det imorgon när det handlar om fysik. Då är den frågan mycket vanligt förekommande, och med viss rätt. För även om fysik år den första av Nobelprisklasserna, ämnet nämns först i Alfred Nobels testamente, så har det med åren blivit allt svårare för en lekman att förstå.

Vi får se om morgondagens lunchmöte på KVA ändrar på detta!

Då är scenen en helt annan.

En person som genom åren hjälp mig och många andra att begripa fysik, Einstein, Nobelprisen är Anders Barány. Läs gärna hans mycket intressanta inlägg på Tentakel!

Tags: , , , , , ,

De får Nobelpriset 2009

4 oktober, 2009 in Vetenskap, Vetenskapsjournalistik | 1 comment

De får Nobelpriset 2009

Det har länge varit en tradition på landets kulturredaktioner att spekulera om ”årets Nobelpris”. Helt enligt gängse uppfattning om finkultur handlar det då enbart Litteraturpriset, ett pris som enligt Alfred Nobel själv snarare skulle ges till sedesförbättrande pamfletter om fred än till verk av Elfriede Jelinek

De naturvetenskapliga priserna fick, och får fortfarande, ofta en notis av samma snitt som ”trädgårdsodlare hittar roligt potatis”. Detta är en smula märkligt med tanke på Nobels bakgrund och yttersta vilja, men också i ett så utpräglat ingenjörsland som Sverige.

När jag så 1992 blev chef för landet största vetenskapsredaktion, Vetenskapsradion, tog jag chansen att lyfta fram även de naturvetenskapliga priserna i ljuset. Redaktionens medicinreporter  bevakade redan ”sitt pris” sedan några år, men fysik och kemi var försummade. Själva idén att i förväg  gissa om vilka områden som skulle belönas ansågs dock unisont som  ”dum och omöjlig.”

I vilket fall började vi att gissa redan året därpå, om jag minns rätt. Jag arbetade samtidigt för att vi skulle få börja direktsända från tillkännagivandena i P1, både från Karolinska Nobelforum och från Kungliga Vetenskapsakademin.  Min tanke var naturligtvis att även på detta vis öka intresset för forskningen bakom priserna och därmed för medicinsk och naturvetenskaplig forskning överhuvudtaget.

Med tiden ökade närvaron av media vid tillkännagivandet och Karin Bojs på DN började snart också publicera sina gissningar. Idag har vi också fått sällskap av magasinet Fokus där Nils-Johan Tjärnlund delar med sig av sina tips. Nils-Johan påbörjade för övrigt sin karriär som spåman på Vetenskapsradion.Internationella media spekulerar också och i Tyskland kan man satsa pengar på olika kandidater. Ganska snart blev det hela till en rolig lek också för oss som rapporterade från Nobel.

Och trots olyckskorparna  har vi journalister faktiskt ofta gissat rätt. Trots att det blivit svårare och svårare eftersom forskningen bara växer och växer och antalet specialiteter ökar för varje år Chanserna att få rätt ökar givetvis om man garderar med att räkna upp ett stort antal potentiella vinnare, men på så sätt får man också chansen att berätta om fler spännande forskningsområden.

Hur gissar man då ett Nobelpris?.

Ja, i en artikel i dagens DN har Karin Bojs utförligt och bra beskrivit vilka redskap man kan använda sig av i denna smala och udda sportgren. Man följer Laskerpriset, andra priser, Thomas Reuters statistik och de högintressanta Nobel symposierna ( som vi journalister ofta är utestängda ifrån).

Men man får aldrig  glömma att utdelandet av dessa de mest kända av forskningspriser grundas på mänskliga bedömningar, precis som Konståkning. Det är en bedömningssport.

Så ett annat sätt få bättre odds är att noga studera vem som är ordförande i de olika kommittéerna som gör fotarbetet.  För även om valet av årets pristagare sker i stora församlingar och många kan nominera kandidater så måste ett namn fortfarande drivas av någon med tid och tyngd. Det kan alltså inte uteslutas att ordförande egen forskningsinriktning och intresse blir tungan på valet mellan ett några bra aspiranter.

Fel källor

Sedan kan man alltid som fåkunnig reporter använda journalistikens vanliga arbetsmetoder, man ringer och frågar folk som vet. Problemet här är bara att de som vet ofta sitter med i de organ som väljer och då tiger som muren.

Fast visst har det förekommit sprickor även i den muren. Ett år kunde vi på Vetenskapsradion i direktsändning berätta om vem som skulle få årets Nobelpris i fysiologi och medicin, en halvtimma innan tillkännagivandet! Och det är inte allt…

Men det är också lätt att låta lura sig. Så är till exempel tidsfaktorn knepig att beräkna. Ofta tar det längre tid än man tror att vaska fram en pristagare och när man som otålig journalist  tjatat om en kandidat tre år i rad utan framgång så tröttnar man. Då kan man ge sig den på att han får Priset just det året. Jag skriver ”han” med avsikt för den manliga dominansen ibland tidigare pristagare är bedövande. Den är så stor att man lugnt kan utgå ifrån att medlemmarna i de olika så kallade klasserna nu känner ett starkt tryck på sig att hitta kvinnliga pristagare. Trycket borde i så fall närma sig kokpunkten inom Fysikklassen.

En annan kvoteringsfrågan gäller givetvis länder, eller snarare kontinenter. För det är inte bara i OS sammanhang som först Europa och sedan Nordamerika dominerat. Nu ropar många asiatiska forskare på rättvisa. Därav också bjudresor för akademins deltagare till Kina.

Årets priser?

Nå, vem blir det då i år? Ja, just i år har jag haft den stora fördelen, men också lilla nackdelen, att kunna läsa mina medtävlares inlägg – innan.

Men medicinpriset har jag gissat förr .

Jag tror nämligen att årets pris i fysiologi och medicin går till Elisabeth Blackburn, Carol Grieder och Jack Szostak ” för deras upptäckter kring cellens tidsmätare, telomerna”. Själv brukar jag tänka mig telomererna som de där små ändarna av plast i slutet av skosnören. För varje celldelning slits telomerna i ändarna på DNA spiralen, precis som plaständarna på skosnörerna.

För tiden verkar ha gått ut för stamcellsforskarna McCulloch och Till  som jag också  fört fram i flera år. Om inte de nu belönas samtidigt som japanen Yamanaka vars bedrift att få vanliga celler att bli stamceller är omvälvande – om den bara visar sig hålla. Fast i så fall skulle Siminovitch bli utan pris.

En tredje gammal favorit handlar om de så kallade cancergenerna. Robert Weinberg har varit en flitig Sverigegäst och David Lane är en annan profil på området. Men här kan det bli svårt att välja bara tre.

Fysiken är spännande på så vis att flera stora vetenskapliga upptäcker fortfarande inte är helt säkra. Hur är det med den mörka materian, för att inte tala om min favorit; mörk energi. Håller strängteorin för att bygga en ny världssyn på?

Personligen skulle jag bli glad om det blir ”hjärnkameran” fMRI tekniken som får priset eftersom den betytt så mycket för att bättre förstå vår egen hjärna, vårt märkligaste organ. Glad skulle man också bli i Japan, ett land som satsat mycket pengar för att få Nobelpris. För då får japanen Ogawa sitt pris.

Kameran bygger på   en slags ”magnet” och något säger mig att detta fenomen fått sitt på ett tag. Fast magnetism är också på sätt och vis inblandade i Aharonov-Bohm effekten, en så att säga återupptäckt effekt. De första teorierna om det här märkliga kom redan 1929!

Så lite med tanke på hur fysikerna brukar resonera skulle det inte förvåna mig om Aharonov och Berry får priset för sina upptäcker inom kvantfysiken.

Eller blir det något med laser, igen?

Kemin är alltid lite komplicerad att gissa eftersom priset också kan ges till vad många skulle kalla biologi, biomedicin  eller rent av medicin. ( Så kanske telomerna dyker upp här, men jag tror inte det eftersom de medicinska tillämpningarna av den upptäckten är så många. )

Vem vet, kanske är det –äntligen – dags för Sverigevännen och Stanfordprofessorn  Richard Zare att få åka till Stockholm även i detta ärende? Zare är också en entreprenör av rang och har startat en rad nya företag. Han får det i så fall tillsammans med några andra som gjort stora framsteg för att bättre kunna ta bilder av molekyler.

William Moerner är ett hett tips.

b0001974

Bild: Richard Zare föreläser på IVA

Här har du – ditt pris?

Det så kallade Nobelpriset i ekonomi ( Riksbankens pris till Alfred Nobels minne)  borde kanske ett år som detta ges till de som förutsåg den krasch vi just upplevt i världsekonomin, när en finansiell kris inträffade samtidigt sm en lågkonjunktur, men så blir det säkert inte.

Jag måste, även om det känns föga originellt, instämma med Karin Bojs att schweizaren Ernst Fehrs är en troligt och mycket spännande kandidat. Hans arbeten med att koppla ihop modern hjärnforskning med ekonomiskt beteende. ”Neuroekonom” kallar han sig själv.

Hade glädjen att träffa honom i samband med ett Wennergren seminarium i Stockholm för något år sedan och en av hans amerikanska kollegor på AAAS i Chicago i februari.

Jag tror och hopas att detta kan förändra förståelsen av ekonomi på många sätt framöver.

Om inte det nu går till en Stanfordprofessor,

Litteraturpriset lämnar jag med varm hand till kollegorna på kulturen.

Men för övrigt anser jag som alltid att det bör gå till Robert Zimmerman.

Tag äntligen ditt ansvar Peter Englund!

Javisst, ja Fredspriset. Med en fest i Oslo som leds av filmstjärnor som Willie Smith.

Och med en medial bevakning som slår till och med Litteraturpriset.

Här väljs pristagaren av politiker i det norska Stortinget.

Så, varför inte Jan Eliasson? Det enda som talar emot honom är väl att han är svensk…

Vann rätt låt?

Nobelprisen är som sagt, utan konkurrens, de mest åtrådda och berömda utmärkelserna i Vetenskapsvärlden. Det har givetvis också lett till många kritiska synpunkter på dem under åren. Kritiken har gällt både vem som fått eller, än värre, inte fått Priset. Men den har också handlat om att prisen är omoderna. Den senare invändningen återfinns i ett brev från berömda forskare publicerat den 30 september av den brittiska tidskriften New Scientist.

Ber att få återkomma till detta!

Tags: , , , , , , , ,