Inlägget pekar på en svår fråga, hur mäter man forskning? På många sätt liknar den det spörsmål som ofta ställs under Eurovisionsschlagerfestivalen, kan man tävla i musik?
För vetenskap, kunskap och upplysning är själva ryggmärgen i den kultur som formar vårt mänskliga samhälle. Och det känns futtigt att reducera den till siffror i en tabell.
Men frågan är kanske egentligen hur skall staten fördela de skattepengar som delas ut till vetenskapssamhället? ( Det är strax under en procent av vårt BNP, något mindre än det årliga biståndet. )
För alla torde vara rörande överens om att några principer måste man ha för hur miljarderna skall spenderas. Och eftersom vi i detta land tycker att allt skall vara ”rättvist” så uppstår kraven på en opartisk och rationell mätmetod. Enklast har varit att använda det internationellt vedertagna systemet att räkna hur många gånger ens resultat har citerats av andra forskare, samt att på olika sätt väga hur viktiga dessa citeringar bedöms vara. För att räknas i forskarvärlden måste man publicera sig, ”publish or perish” är slagordet. ( Författa eller försvinn.)
Men nu ifrågasätter många, precis som artikelförfattarna, detta sätt att räkna fram vilka som är ” en riktig forskare”!
För om man ser till de stora genombrotten inom vetenskapen är det lätt att se att forskarna bakom dem sällan vunnit några publiceringstävlingar! Men de få resultat de publicerat har varit revolutionerande. Einstein skulle till exempel aldrig fått några anslag av forskningsråden. Kvantitet mot kvalitet, helt enkelt.
Eller för att använda min gamla parallell mellan elitidrott och elitforskning. Det spelar ingen större roll om man haft en lång rad av andra och tredjeplaceringar om man vinner ett enda OS inom sin gren. Det är det olympiska guldet som räknas.
Undertecknarna av debattinlägget har sex olika förslag till hur man skall förbättra denna brist i bedömningarna, alla tänkvärda.
Men frågan är om de inte säger det viktigaste sist. Det borde gå att få en parlamentarisk enighet om forskningspolitiken, en överenskommelse som överlever politiska skiftningar. Samt att de bör skapas någon forma skarp utvärderings av forskningen. Sådana försök har gjorts men hittills inte nått ända fram.
Slutligen skulle man kunna önska sig en seriös pressbevakning av det så omtalade Kunskapssamhället. En bevakning som sträcker sig lite längre än till kvittojournalistiken!
Det bör i det sammanhanget påpekas att de ”externa medel” som man ofta förfasar sig över i debatten, i tron att de härstammar från slemma särintressen som vårt näringsliv, i själva verket är just de pengar som delas ut av de forskningsråd som undertecknarna till denna Brännpunkt representerar.
Får han Nobelpriset nu? Förmodligen inte. Självklart talar jag om den nya biologins egen gossen Ruda, Craig Venter. För i veckan kom 
