Ibland tänker jag på Esperanto. Eller snarare på idén att ett enda världsspråk skulle skapa global förståelse och förhindra krig och konflikter.
Idag har vi engelskan som ett slags inofficiellt världsspråk. Och vi har ett imponerande nätverk av kommunikationssatelliter, sändarmaster och kablar för att underlätta en världsomspännande kommunikation.
Vi lever kort sagt i en värld som 1887 års esperantister bara kunde drömma om. Och vad har hänt?
Jo, visst har vi fått världsomfattande nyhetssystem men vi har också fått raka motsatsen. I-pod människan. Individen som väljer precis den världsbild som passar honom eller henne. För det oöverskådliga utbudet av underhållning, sport och information vi alla håller på att drunkna i har också lett till – isolering.
Var och en av oss kan lätt hitta bekräftelse på just våra värderingar och förutfattade meningar på nätet. Rymdvarelserna har landat, Elvis Presley lever och världen håller på att tas över av ” de andra”.
Att detta stämmer får vi styrkt genom att varje dag läsa rätt hemsidor, gå in på rätt forum, ladda ned rätt podcast eller film på You Tube.
Denna version av verkligheten kan vi bära med oss överallt i vår I-pod eller i vår mobiltelefon.
Vi kan dessutom hela tiden få vår “korrekta” världsbild bekräftad genom att chatta med likasinnade på Facebook eller på en rad specialforum.
Så gör vi alla, mer eller mindre. Det är jobbigt att byta åsikter varje dag, lättare att bita sig fast i de gamla invanda. Det ligger dessutom djupt rotat i våra hjärnor att sluta oss samman i mindre grupper mot ” de andra”. De flesta har ett dussin människor som vår närmaste krets och omkring 150 i vårt större umgänge. ( Enligt Richard Dunbar)
Och vi utbilda ständigt nya varianter av språket, klädkod eller umgängesregler, just för att skilja ”oss från dem”.
Så gör också terrorister i blivande. Och det brokiga internet ger dem både näring och kamouflage
- Var och en sin egen extremist som Jonas Thente skriver om i en mycket intressant artikel ( ”Ett monster föddes ur hatet på Internet”) i dagens DN (papperstidningen.)
Förr pratade man om ” vi och dom”. Nu är det snarare ”Jag och dom.”
( Ursäkta, ”dom”! Det bär mig emot att inte skriva ”dem”.)
Trots det vilar det något vackert i Ludvig Lazar Zamenhofs ide om Esperanto.
Iden om att vi kan samsas, trots olika språk och trots att vi alla är olika.
Men då måste vi bygga våra samhällen efter hur människan är, inte försöka bygga bort årmiljoner av utveckling på några år.
Då måste vi stärka den empati även för okända människor som The Economist skriver om i sitt senaste nummer. Förmågan att förstå och känna medlidande med individer som inte talar vårt språk och som inte på ytan ser ut som vi.
En unikt mänsklig egenskap! Det som gör oss mänskliga.
