Vårdapparaten

You are currently browsing articles tagged Vårdapparaten.

Medverkade idag  i en debatt om Akademiska Sjukhuset som direktsändes i P4 Uppland.  Det blev som det brukar bli vid debatter, det mesta blev inte sagt. Den ständigt pågående ”krisen” inom den västerländska sjukvården låter sig inte sammanfattas mellan några låtar.

Och, det lär inte spela någon större roll vilken politisk majoritet som styr. S och Mp lär betona Personalen ( Facket)  och Alliansen lär betona den förkylda medelklassen. De riktigt sjuka är en väldigt liten röstpost.

Men omställningen är verklig och en av de allra viktigaste framtidsfrågorna.

Självklart kan sjukvården rationaliseras, men det bör göras underifrån, av de som vet hur vården fungerar.

Och, ta med patienterna i den processen. I mångt och mycket delar vi samma intressen som personalen, men inte i alla avseende. Vi har inte heller någon fackförening som ivrigt företräder våra intressen.

Vi patienter är trötta på att inte bli sedda som hela personer.

DET går att organisera sjukvården runt patienten. Inte utifrån de medicinska specialiteterna.

Det går att ta tilvara patienternas upplevelser och synpunkter på ett organiserat vis. Det går att lösa med en rad elektroniska metoder.

Eller så man kan göra som bilverkstäderna som ringer upp en efteråt och frågar om man är nöjd ;-)

Just nu vet man i det närmaste ingenting om hur patienterna upplever vården. Om man letar noga i Ingång 70, där debatten hölls, sitter där en liten förslagslåda. Men där finns inga lappar att skriva på, eller pennor att skriva med. Det är en rätt bra sammanfattning av hur lite det ligger i klyschan att ” sätta patienten i centrum”.

Slutligen, media koncentrerar sig alltid på det negativa. Det finns mycket bra med Uppsalas stora sjukhus. Självklart. Men ” there is no bigger room then the room for improvment”.

Tags: , , , , , ,

Vi är på konferens i en gammal kvarn. I går en bullrig, relativ farlig arbetsplats, i dag ett sobert och relativt dyrt hotell. ”VI” är 350 personer verksamma inom svensk sjukvård och så jag. Ja, jag är ju på sätt och vis också verksam inom vården – fast som patient. Syftet med mötet kunde inte vara bättre, mindre väntan OCH bättre säkerhet. För just oss vårdtagare. Effektivare vård och större arbetsglädje hos personalen.  Tulipanaros!

För att uppnå detta mirakel måste det dock till en hel del. Om detta berättar en forskare från Handelshögskolan (!) och en praktiker från S:t Görans Sjukhus i Stockholm. I botten ligger förstås Toyota modellen. Förstås, för den har länge varit ett föredöme i en rad olika processer. Jag sitter och försöker översätta alla dessa termer och nya begrepp till något jag kan hantera.

Kanske handlar det om något så enkelt som att alla skall samarbeta med patientens bästa för ögonen? Om att sätta ”kunden” , eller den sjuka, i centrum?

Men om det nu är så enkelt så inser alla som varit en längre tid i arbetslivet – och inordnad i någon form av större organisation – att det är lika svårt att genomföra som det är lätt att konstatera.

För vad det handlar om är att riva murar, brottas med prestige och hierarkier. Det handlar om att motivera människor.

I kaffepausen går jag ut genom hotellets foajé. Och eftersom den gamla kvarnen var beroende av sjötransporter ligger den höga tegelbyggnaden precis vid kajkanten. Ute i regnet på Saltsjön ligger ett av dessa gigantiska Kryssningsskepp. Fartyget håller just på att lämna Stockholm. Undra just om de har samma problem där, tänker jag. Ett sådant fartyg är ju också en komplicerad organisation, fylld av specialister. Alla måste de göra sitt jobb på bästa sätt för att allt skall fungera.

Fast jag undrar förstås vem som är Kaptenen på ett modernt Sjukhus?

Tags: , , , ,

”Sedan satt vi där i fem timmar utan att det hände någonting. Och när så läkaren äntligen så visste hon ju ingenting”

Ungefär så berättade en av mina grannar nyligen. För henne var det slutet på  en dramatisk dag, fylld av oro och frågor. Ett skräckens dygn som började med yrsel och illamående och slutade på Akutmottagningen.

Hennes berättelse dök upp i huvudet på mig när jag satt och lyssnade på föreläsarna under konferensen ”Akut förbättring” i den kungliga huvudstaden. Experterna talade om flödesanalys och patientperspektiv, men egentligen pratade de om min granne. Och alla andra som tokiga av frustration väntat och väntat på landets akuter. Och som väntat på vård.  Samtidigt som jag i min lokala tidning, UNT, kunnat läsa en svart följetong om ”kris på akutmottagningen ”, en historia som tyvärr upprepar sig överallt. Det verkar som om att samtidigt som allt fler patienter söker sig till denna mottagning så vill allt färre jobba där. Varför det så?

Tags: , , , ,

Expressen gör just nu ett hedervärt och nödvändigt journalistiskt arbete. Och den här gången handlar det inte om priset på ankbröst på Grand Hotell, utan om liv och död. Expressen har nämligen undersökt hur det går till när läkaren informerar patient och anhöriga om att behandlingen kommer att avbrytas.

Att det inte längre finns något att göra.

Resultat är skrämmande. För i många fall fattar läkaren detta beslut helt på egen hand utan att varken informera eller rådfråga dem det gäller!

Detta är fullkomligt oacceptabelt.

Vi kommer alla att dö. De flesta av oss kommer att sitta där förtvivlade och upprivna och försöka förstå det obegripliga att någon vi älskar kommer att ryckas bort från oss. Helst vill vi bara förtränga att det är så.

Just därför är det så viktigt att Expressen nu granskar hur vi hanterar dessa oerhört svåra situationer. Jag har full förståelse för att detta hör till det mest svåra man kan ge sig in på som läkare och jag avundas dem inte. Men trots det måste vi kunna kräva att vi för större inflytande i besluten om vård i livets slutskede.

P C Jersild hör till dem som engagerat sig i frågan, fler borde göra så. För vi kommer alla dit.

Och alla vi som suttit där vid en anhörigs dödsbädd vet hur fruktansvärt det känns.

När min mor Margit dog förklarade en kvinnlig läkare på Borås Lasarett för min far och mig om att de redan avbrutit livsuppehållande behandling av mamma efter hennes hjärninfarkt.

Detta bara en dag och trots att mor varit kontaktbar efter sin stroke.

Beslutet var fattat och bara hennes sätt att lämna det var så självklart att det inte tålde någon motsägelse. Och vem är du att ifrågasätta en läkare?

Dessutom vill du inte ställa till med en scen mitt i den hjärtkrossande sorg man just dragit ned i.

På nästan samma vis var det när far Eskil gick bort tio år senare. Först bollades han runt mellan Lasaretten på grund av en administrativ tredagarsregel. På så sätt kom hans sista veckor i livet att tillbringas i sjuktransporter och väntrum. Jonglörerna hette även denna gång Borås Lasarett och Skene Lasarett. Själv var jag som enda nära anhörig på resa i Europa och kunde bara försöka ingripa via mobiltelefon. När jag väl lyckades ta mig hem var det för sent.

Den här gången var det en äldre manlig läkare på Skene Lasarett som delgav mig det faktum att de nu inte ens tänkte ge min far något vätskedropp längre.

Vårt sista samtal skedde i en allmän sal, tillsammans med fem andra patienter.

Det var förnedrande.

Döden är oundviklig. Inget medbestämmande kan ändra på det. Men det finns mycket, mycket att förbättra i hur svensk sjukvård hanterar slutet.

Tags: , , , , ,

Läser i tidningen att Akademiska Universitetssjukhuset skall spara.

Detta är en klassisk ickenyhet, idag bet en hund en man. Sensationen vore ”Akademiska Sjukhuset får betydligt mera pengar” På ledarplats kommenteras sedan den senaste onyheten. Politikerna bör göra så, sjukhusdirektören bör göra si. Jag får läsa en bra bit i texten innan jag finner ordet ”patient”. Nu kommer ordet patient kommer förmodligen från det engelska ” patient”, att ha tålamod så vi är vana att vänta. ;-)

Rådet blir, som alltid, att ”omorganisera”. Konsulterna gnuggar redan kreditkorten.

En fråga bara, varför måste alltid just vården spara? Varför är samhällets kostnader för att ta hand om sjuka och skadade alltid ”för höga”? Ett annat råd är att lyssna till – personalen. Jo, det kan nog vara befogat.

Toppstyrning är aldrig bra, men jag säger det en gång till. Samhället bedriver inte sjukvård i första hand för att ”skapa sysselsättning”. Den bedrivs för att bota sjuka. Patienten i centrum. Någon?

För vi ”multisjuka” skickas alt mera runt som spelbrickor i fulla sjuksalar, ungefär som i Roy Anderssons berömda valfilm för (s). Våra problem är alltid ”någonannans”. Ety detta ärt den rådande ideologin inom Vårdapparaten. ”Någonannanismen”. ”Vi skriver en remiss”. Så är du inte vårt problem längre. Ständigt på väg i en säng, körd mellan olika instanser. DET kostar pengar, och det kostar på. Inför en ombudsman för oss multisjuka. Någom som tar ansvar för helheten, samordnar provtagning, utredningar och insatser. En lots som tar varje enskild person igenom Vårdapparaten, relaitvt oskadd. Eller, otänkbara tankar. Tänk om vi kan bygga sjukhus där den sjuka människan ligger på sitt egna rum och vården KOMMER TILL HENNE!

Mumlar tyst min bön:

Hippokrates Hör min enkla bön Jag en fattig patient i oro och smärta Ber dig Ge mig en läkare som bryr sig om människor! En människoläkare En doktor som tittar mig i ögonen, som vet vad jag heter Och som läst min journal innan hen träffar mig En doktor som ser tull hela mig och inte bara en av mina inälvor En helande läkare som är specialiserad på att bota Inte på att blända kollegor

Tags: , , ,

Ibland blir jag bara så trött på Akademiska Sjukhuset!

Och ursäkta om jag nu blir en smula långrandig, men jag försäkrar att det är än mera långtråkigt att ha ont – utan att få någon hjälp.

För jag har ont i fötterna. Riktigt ont. Det beror på diabetes, sår, infektioner och förmodligen gikt. Sover dåligt varje natt och kan inte gå. Inte kul, En tråkig, men allt för vanlig historia. Vi är rätt många med detta problem.

Nu är tyvärr inte vår moderna sjukvård organiserad efter patienter med flera åkommor, utan efter läkarnas specialiteter. Du är en fot, en infektion, en njure eller något annat som någon som någon kan bli professor på. Inte en person.

Men det är bara början på problemet. Själva systemet att komma i kontakt med ”din sjukvård” är också ett skämt, ett dåligt skämt.

Som patient kan du nämligen inte använda e-post eller webben. Du måste ringa, eller faxa!

När jag ringer till den avdelning (det kan kvitta vilken!) som skrivit ut de olika antibiotika preparat jag sedan fem måander petar i mig så hittar man mig inte, trots att jag på lydigt svenskt vis börjar med att rabbla mitt personnummer.

- Vilken läkare går du hos, då? frågar mottagaren irriterat.

-Ja, jag har väl träffat fyra olika läkare hos er, svarar jag. Fast de flesta har väl inte varit formellt färdiga med sin utbildning, förstås.

Tystnad.

-Jaha, nu ser jag. Du har gått hos XX XX men hon är ju barnledig! förklarar mottagaren triumferande – som om detta ursäkta allt.

Och jag vet att det är lite dumt men jag kan inte låta bli, jag säger,

-       Men det är inte mina fötter!

Mitt fall förs  slutligen från två specialist avdelning till ett ”centrum”.

Idén med dessa mycket populära konstruktioner är just att de skall knyta samman olika specialiteter. Ja, de skall liksom ” sätta patienten i centrum”.

Och numera vimlar det av centrumbildningar inom vården.

I mars är jag där, i centrat. En samling kompetenta personer tittar bekymrat på mina fötter och bestämmer sig för att inte göra något alls.

Men nytt beslut skall fattas ” senare i april”.

Tiden går och ont har jag – hela tiden.

Efter påsk ledigheten börjar jag åter ringa till Akademiska Sjukhuset.

När man ringer så hamnar man i Landstingets växel. Eller snarare, man springer in i Landstingets brandvägg.

- Nej, de har inte telefontid nu. Nej, de är borta. Nej, jag kan inte koppla dig dit. Vad hette det sa du?

Men så idag händer det som understundom händer när man har tur“ man kommer fram”.

Fast bara nästan.

-       De återkommer 10.20 svarar telefonisten.

-       ( Jag ringer 10.14)

-

Så jag ringer, klockan 10.20 , exakt. ( Ett liv med radiosändningar har gjort att huset är fyllt med radiostyrda klockor som visar exakt tid).

Men nej, ”klockan här är inte 10.20” svarar en ny väktare på muren.

Så vi får vänta på att hennes klocka skall slå.

En maktfullkomlig stund senare kan mitt samtal nådigt få kopplas fram.

Bara för att hamna i tystnadens limbo. Efter 10 minuters väntan lägger jag på.

Nå, skam den som ger sig. Jag ringer tillbaka.

-Ni tappade visst bort mig?

- Va, jaså?

Pip, pip. Någon svarar! Jag är i mål!

Trodde jag, men ny förvirring utbryter.

-       Men, du har ingen kallelse hit! Du finns ju inte ens på vår väntelista! Här är det väntetider!

-

-       Så om jag inte ringt nu så hade jag alltså inte blivit kallad alls?

-

-       Nä

Jag har sagt det förr, man bör vara ung och frisk för att klara av att vara sjuk. Och detta är inte första, eller sista, gången som vårdapparaten ”tappar bort” mig.

Inte undra på att vården är full av tappade sugar.

Allvarligt talat, Landstinget har mycket kvar att göra för att öka tillgängligheten till vård. Och oerhört mycket att göra för att bygga ett sjukvårdsystem som sätter patienten i centrum, även för så kallade centrumbildningar! Det är hög tid att införa incidentrapportering för att åtminstone försöka minska misstagen.

Att höja serviceandan inom leden vore kanske inte heller så dumt. Till en början kan man väl skicka delar av personalen till hamburgerkedjor. Där får man i vart fall lära sig att be om ursäkt när man gör fel.

 

I tidningen läser jag om det nya sjukhuset som byggs i Solna. Enligt artikeln skall patienten där få ett eget rum och med egen toalett. Alltså samma standard som internerna på våra fängelser!

Och enligt planen skall specialisterna sedan komma till patienten!

Detta låter som en djärv framtidsvision, en mycket vågad provokation mot sega traditioner. Jag tror det när jag ser det!

Innan vi kommer dit bör man införa ombud som hjälper oss patienter att ta oss fram i snårskogen av specialister, bokningssystem, telefontider och – revir.

Någon innanför systemets murar.

Till dess för man väl vara nöjd med att man ”kom fram”.

 

Tags: , , , , , ,

Det är lättare att hitta is i Helvetet än en parkeringsplats vid Akademiska Sjukhuset. Sjuka människor skall åka buss, eller vänta på färdtjänsten. Bil har de väl inte råd med? Handikappade bör ta cykeln.

På annat sätt kan man inte tolka det rådande läget runt vårt kära Sjukhus. Kaotiskt. Numera stoppar systrarna med en liten brasklapp i alla kallelser. ”Tänk på att det inte finns några parkeringsplatser”.

När jag väl når min mottagning visar det sig att det besök jag kallats till är helt meningslöst. Man mäter saker som inte går att mäta på ett tillförlitligt vis och talar allmänt om att det är vanligt att man får de besvär jag har, när man nu så sjuk som jag är. Jaha.

Någon noggrannare undersökning som skulle ge ett bättre besked om operationen lyckats, eller ej, har man beslutat att inte göra efter en ”epikritiska bedömning”. Och för att spara på de som gör undersökningarna. Ja, förra gången var de ju sex personer samtidigt i undersökningsrummet så jag kan förstå att det är personalintensivt.

Vad jag kan tycka och tro spelar ingen större roll.

När jag påpekar att jag själv ändå är lite intresserad av just mina ben får jag veta att ”ultraljuden inte heller ger så bra resultat”, vilket är en intressant information på flera vis. För det var ju på just de mätningarna man fattade beslut om operationen före jul!

Jag får väl säga som man sa när man inte vann några skivor i det gamla radioprogrammet ”Ring så spelar vi”, det var i alla fall roligt att få komma fram!

Eller snarare, ” det var i alla fall roligt att till slut hitta en p-plats!

Tags: , , ,

I vänta på vård

Akademiska Sjuhuset öppnar åter sin välkomnande famn för en simpel vårdtagare. I dag verkar vården speciellt populär eftersom det är trettio (30) personer före mig i kön till provtagningen. Efter ett tag ger vi upp, en efter en, och avviker till vår respektive avdelningar.  Där väntar – ny kö.

Vi patienter småpratar. Ronden sveper förbi, denna märkliga inrättning där man blir bedömd offentligt av en stor grupp vitklädda människor. Men de som jobbar på avdelningen är vänliga, glada och professionella. En ”personal” (som det heter numera) verkar dock mest irra omkring med en hand i byxfickan. Någon annan förklarar flera gånger att de ”är på fika”. Funderar lite över om denna ursvenska uppfinning är på utdöende. Är den offentliga sektorn det sista reservatet för ”fika”? Borde verksamheten rödlistas?

Jag fyller i en ”hälsodeklaration”. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Ibland frestas jag att skriva att jag har ”akut Ebola” bara för att se om någon någonsin läser alla dessa blanketter. Motstår dock frestelsen även denna gång.

Receptionen står övergiven så jag försöker rycka in som behjälplig när en ny patient tillstöter.

Efter bara några timmar är jag i vart fall ”inskriven”. Själva undersökningen sker som vanligt av en läkarkandidat. Alla har de olika anteckningsböcker och olika metodik. Som vanligt vet jag betydligt mera om mina sjukdomar än de.

Den här gången har vi som han uttrycker det ”dragit en nitlott” och får hållas i ett omvandlat badrum som nu kallas ”undersökningsrum”. Ljudet från fläkten och de kaklade väggarna gör det svårt att prata.  Någon har hängt upp en plastväxt på väggen, för att dämpa känslan av förhörsrum. Fast utrymmet skulle aldrig godkännas som ett sådant.

I mogon blir det operation!

Tags: , , , , ,

Jag är så trött på att bli behandlad som en sak!  Jag har full förståelse för att Akademiska Sjukhuset också är en utbildningsanstalt, men jag vill inte bli behandlad som ”skolmaterial” varje gång!

Är på en rutinundersökning, exakt var kan kvitta. När jag kommer in i undersökningsrummet står där redan tre personer. Anledningen är att det skall köpas nytt. En dyr, avancerad apparat i raden av de alla dyra, avancerade maskinerna som numera fyller våra sjukhus. Utan att egentligen fråga mig om jag vill agera försökskanin eller ej så sätter undersökningen igång.

Under en timme ligger jag så på en brits och stirrar i taket. Jag är väl hyggligt bra på att konversera men här finns inte utrymme för sådant, här råder Apparaten.

Försök till konversation från min sida dör snabbt ut. Personalen som vid det här laget utökats till sex personer pratar dock ivrigt- med varandra. Förkortningar, facktermer, tangenters funktioner och allt man kan se med denna utrustning avhandlas.  Bokstavligen över huvudet på mig.

Alla i rummet är förlorade i sin lilla TV-skärm. De pratar om andra fall som blir till ” en njure”, eller ”en pulsåder”, men de pratar inte med mig.

Jag kunde lika gärna inte vara där. En ny person kommer in i rummet så man kör ett varv till för att visa på något kul. Jag är ett förevisningsobjekt och behandlas som ett dylikt.  Instruktionerna ges som korta kommandon. Lyft knät! Kom närmare!

Man förstår att det helst borde finnas en knapp på tangentbordet även för dessa kommandon.

Kommen så här långt i beskrivningen kan det vara lätt att tro att jag utsatts för ett gäng av datornördar av manlig sort. Men samtliga, utom en, av personalen är kvinnor. Säkerligen glada och trevliga personer allesammans, men nu är de bara medlemmar av sekten AAA. Anonyma Apparat Användare.

Vad hela undersökningen innebär för mig som vårdtagare, patient och människa får jag ingen som helst information om.

Det är inte så överraskande.  Det tillhör den ”omvända sjukhussekretessen” där alla har rätt att läsa din journal, utom möjligen du själv!

Men hur vet de att jag inte har bråttom någonstans?  Hur vet de att jag inte ligger på nålar? Varför utgår alltid Landstingets vård ifrån att de har monopol på TIDEN?

Nå, sejouren är nu över. Jag förstår det igenom att Apparaten kopplas ned, den ska nu vidare till andra demonstrationer.

”Då var vi klara”, säger någon över axeln till mig.  Jag får en bit papper för att ”torka av mig”. Här är det självservice som gäller.

Jag brottas med min svenska konflikträdsla, men i dörren vänder jag, tackar för undersökningen men ber dem samtidigt att komma ihåg att apparater, hur dyra de än är, inte pratar med patienten! Sedan går jag ut i Solskenet.

Missförstå mig nu inte. Jag hoppas verkligen att GE får sälja sin nya fina utrustning. Vi patienter kommer nog att ha nytta av den också. Och jag är imponerad över hur duktiga de unga sköterskorna är på att använda tekniken. Här har det skett flera generationsskiften på kort tid. Men man önskar att utbildningen i bemötande av människor höll jämna steg med den tekniska utvecklingen.

För patienten får inte reduceras till ett objekt som man kan samla intressanta data ifrån, till ett tillbehör till apparaten.

Tags: , , , , , ,

”Jan Olofsson” frågar undersköterskan ut i det överfyllda väntrummet. När ingen annan reagerar reser jag mig upp och går med henne in i det skumma undersökningsrummet. Lite motigt idag eftersom kvinna i kassan inte hittade mitt namn alls på datorn och ifrågasatte dels om jag skulle vara där idag och framförallt om jag någonsin ”varit hos oss” . Om det ändå vore så väl!

Det är ofta vid undersökningar som den moderna sjukvården visar sitt rätta jag. Här står apparaten i centrum. Vi små människor är bara dess tjänare och jag tänker återigen att Lasaretten är barn av den franska revolutionen.  Men så dramatisk är det nu inte. Inne i dunklet väntar ingen giljotin, bara en karg metabädd under en tung mekanisk anordning…

Bara man uppger rätt personnummer så flyter allt som en balett. En något tungfotad dans, men ändå som en slags modern balett.

Ta av dig, lägg dina grejer där, lägg dig här, hoppa upp, böj knät, vrid foten!

Instruktionerna avbryts bara av att en av sköterskorna då och då lämnar rummet, varvid det dånar tungt och en lampa lyser. I själva verket är det givetvis gamla Wilhelm Röntgens uppfinnings om genomlyser min kropp. Han som vann det första Nobelpriset i fysik 1901. Varken syrrorna eller jag är vederbörligt imponerade över denna i sig märkliga teknik. De för som alltid ett inbördes samtal som interfolieras av fotograferingen . Det blir ungefär som den där reklamen för ” färska, djupfrysta grönsaker” ni vet. Där konversationen avbryts av skörden och återupptas vid exakt samma punkt när maten skall tillagas.” – Men menar du att de aldrig landade på månen—”-

 

Allt går geschwint och inom några minuter är jag klar. Något besked om vad plåtarna sa något om mina värkande fötter får jag inte.  Eller som en av syrrorna säger ” ”du får besked inom två veckor”.

Det låter onekligen lite oroande eftersom jag skall vidare till Infektionskliniken senare samma dag, men den hennes kollega lugnar mig med att ” de kan se det hos sig”.

Så ännu är dagen inne i Vårdapparaten inte överstånden.

Tags: , , , ,

« Older entries