I Sätila blommar Magnoliaträdet, humledrottningarna söker bumblande nya bon och jag tycker mig till om skymta den första svartvita flugsnapparen!
Våren är här och den årliga jordbruksdebatten håller på att släppas loss. Jordbruket i Sverige är ju numera reducerat till ett miljöproblem och de tongivande debattörerna bor tryggt i städer- långt ifrån leriga fält och gödsellukt.
Matproduktionen uppfattas av många unga idag mest som ”äcklig” och lagom till jul brukar de idoga journalisterna attackera skinkan. Det visar sig nämligen att man faktiskt dödar grisar för att få fram denna juldekoration.
Lyckliga folk som har råd med den här typen av debatt!
Undertecknarna till dagens DN debatt artikel mot slamspridning ”Avloppsslam är en cancerfara som förgiftar våra åkrar” är the usual suspects. Flera av dem är inbitna fundamentalister, som är emot allt nytt, men långt ifrån alla.
Och trots rubriken måste jag hålla med dem! För certifieringen av slam är ingen garanti och hade någon frågat mig hade jag nog skrivit under artikeln, trots allt. För frågan hur vi skall återföra avfallet från reningsverket till livsmedelsproduktionen är INTE löst ännu. Det finns för mycket frågetecken kvar.
Men någon omedelbar livsfara föreligger naturligtvis inte. Och givetvis måste vi hitta ett sätt att ta tillvara även det här avfallet. Vi måste bli MILJÖEFFEKTIVA.
Lite längre fram i samma tidning kam man läsa om de försvinnande fjärilarna. Inte kul. Jag hör till dem som till och med kryssar av de arter av dagfjärilar jag ser varje sommar och uppskattar självklart fler arter. Har just ”öppnat landskapet” nere i Sätila och planterat nya fjärilsattraherande växter.
Fast jag undrar, hur långa serier ligger bakom de här resultaten, det vill säga hur många år har kunniga människor räknat olika fjärilsarter? Eftersom alla populationer av biologiska varelser varierar har det rätt stor betydelse. Eller, mera rått uttryck, hur säkra är forskarna verkligen på sina resultat? Det är en fråga man alltid måste ställa när ”arter försvinner”.
När det gäller exempelvis fågelobservationer tenderar sällsynta arter alltid att vara vanligare där det bor kunniga ornitologer, om ni förstår vad jag menar?
Även vetenskapsmän är människor och de flesta biologer och miljökämpar är varma fågel- och fjärils vänner. ( Jo, jag är medlem i SOF!)
Och nästa fråga är, om nu vissa fjärilar minskar, vad är orsaken? Här spekulerar man friskt om olika förändringar i jordbruksdriften. Så kan det säker vara. MEN, får svenskt lantbruk betalt för att producera fjärilar? Nej. Borde de få det? Ja, det är öppen fråga från undertecknad som redan på 1980 talet ( i en ledare i tidningen Lantmannen) förutsåg att ”lantbrukaren skulle bli en parkskötare åt Informationssamhällets barn”.
Slutligen skall man aldrig bortse från ”naturliga förklaringar”. Parasiter, sjukdomar och så vidare. Så är nästan en tredjedel av alla humlor vi ser surra omring oss just nu drabbade av parasiter! Parasiter är för övrigt en otrevligt vanlig djurgrupp, inte bara i Piratpartiet.
Ett typexempel där dessa ogrundade och vilda spekulationer utbröt i full skala nyligen var den så kallade ”bidöden” i USA där forskare överträffade varandra med fantasifulla förklaringar.
Förr var det ”bekämpningsmedlens fel” , numera är det ofta ”klimatförändringen”. De vanliga misstänka. Tyvärr är verkligheten sällan så enkel.
På ett ett annat ställe i samma tidning, berättas det om ”riset en het potatis”. Nu börjar det närma sig matens kärna. Tillgången på det dagliga brödet. Det är den viktiga frågan. Hur skall vi kunna ge världens växande befolkning god och nyttig mat, utan att riva sönder naturens fina nätverk+ Och lämna lite plats kvar till de övriga djuren i Skapelsen. För att klara av den ekvationen behöver vi massor av mera forskning, kunskap och nya teknologier . Inte mindre.
I den lokala UNT rullar den gamla interna debatten på SLU, om ”alternativ” kontra ”konventionell” odling vidare. Marit Paulsen som var en av de som drog igång hela den diskussionen har ju nu gått emot sig själv. Det är bra, Den som inte kan ändra uppfattning lär sig ingenting!
Men lite trött blir man. På både UNT och SLU. Inte har väl ett UNIVERSITET råd att hålla sig med bara TVÅ olika svar på en av framtidens svåraste frågor?
Den om den uthålliga livsmedelsproduktionen? Så fantasilöst och stendött kan väl inte ett ”Life Science Univeristy” vara?
Och visst borde väl en stor tidning i universitetsstaden Uppsala kunna lyfta sig lite högre än till det här fyrtioåriga käbblet?
Idén om ”plöjningsfri odling” är i och för sig lika gammal men ändå ett exempe på hur man måste våga tänka nytt för att möta framtiden. P1 program Klotet ( nej, det handlar inte om bowling!) har förtjänstfullt tagit upp kollegan och vännen Peter Sylwans käpphäst. Lyssna gärna på det!