Plötsligt tystnar de ettriga motorljuden, det slamras med tallrikar och bestick, nu serveras sommarlunch på den nybyggda altanen. Tystnar gör också skriken från barnens vattenlek och det finns så mycket att berätta.
Så låter idyllen i ett villasamhälle, lite överallt i detta sommarland nu när en värmebölja sveper upp över Sverige 2011.
De som har råd har redan åkt till landet, eller ännu hellre till fjärran ort. Trädgårdarna står tomma och tjuvlarmen är påslagna.
Några av oss blir kvar. Arbetar fortfarande, eller har slutat att arbeta. Många har ledigt, några barnledigt tillsammans. Denna unika skandinaviska rättighet.
I brevlådorna, både de gamla av trä och de elektroniska, ramlar inbjudningarna in till Almedalen. ”Alla” skall dit, verkar det som, men så är det naturligtvis inte. Det är bara de som räknas som snart åker till Gotland . De som har någon annan som betalar resa och uppehälle där. Under några intensiva dagar träffs etablissemanget på sommarkollo och ”knyter kontakter”. I klartext betalar vi medborgare, via skatt eller konsumtion, för att ett gäng som valt sig själva skall träffas, festa och lobba om hur de skall förbruka våra pengar.
Det är den andra brandskattningen i Visby.
Här kan man argumentera för längre föräldraledighet, sämre villkor för förtidspensionerade eller komma med förslag om hur vis kall betala för alltihop.
Förra året snackades det mycket om att Maud Olofsson skulle avgå. Istället föll Sven-Otto Littorin. Nu har Maud verkligen trätt tillbaka, så vem skall falla i år?
Stillheten bryts av en ny gräsröjare. Barnen stojar åter. Lunchvilan är över.
Dags för nya sommarlekar i välståndets grönska.
