Sjukvården

You are currently browsing articles tagged Sjukvården.

Varför är vi bättre på att ta hand om bilar än om människor?

Idag fick jag två sms. Båda skickades automatiskt till mig eftersom jag beställt tid. I ett fall på en bilverkstad, i det andra fallet på det Stora Sjukhuset.

I det ifrån Upplands Motor hälsades jag ”varmt välkommen” och de till och med

 ” tackade för förtroendet” att få hand om fordonet ifråga. 

I slutet angavs ett telefonnummer som jag kunde ringa om jag hade några frågor.

Meddelandet från Akademiska Sjukhuset var betydligt mera kärvt och officiöst.

”Du har tid på avdelning xx klockan xx. Uteblivet besök debiteras. Meddelandet kan ej besvaras”

Så talar Myndigheten, Staten och Storebror.

Nu kanske du tycker att några  sms är  en löjlig detalj att hänga upp sig på. ” Vem bryr sig?” som det heter på nysvenska.

Men jag tror att det är precis det som är huvudpoängen med vård- att man bryr sig. På flera plan.

 Och bemötandet börjar här, med en liten text i telefonen, och fortsätter sedan i sjukhusets kassa, ja, ända framtill operationsbordet.

Tonen i ett sms slår an den stämning som sedan råder på avdelningen och på sängkanten.

Den säger något mycket viktigt om hela den offentliga vårdapparaten.

Och visst kan det anföras att man ” saknar resurser”.

Men, det kostar ingenting att vara lite vänlig

Tags: , , , , ,

Medverkade idag  i en debatt om Akademiska Sjukhuset som direktsändes i P4 Uppland.  Det blev som det brukar bli vid debatter, det mesta blev inte sagt. Den ständigt pågående ”krisen” inom den västerländska sjukvården låter sig inte sammanfattas mellan några låtar.

Och, det lär inte spela någon större roll vilken politisk majoritet som styr. S och Mp lär betona Personalen ( Facket)  och Alliansen lär betona den förkylda medelklassen. De riktigt sjuka är en väldigt liten röstpost.

Men omställningen är verklig och en av de allra viktigaste framtidsfrågorna.

Självklart kan sjukvården rationaliseras, men det bör göras underifrån, av de som vet hur vården fungerar.

Och, ta med patienterna i den processen. I mångt och mycket delar vi samma intressen som personalen, men inte i alla avseende. Vi har inte heller någon fackförening som ivrigt företräder våra intressen.

Vi patienter är trötta på att inte bli sedda som hela personer.

DET går att organisera sjukvården runt patienten. Inte utifrån de medicinska specialiteterna.

Det går att ta tilvara patienternas upplevelser och synpunkter på ett organiserat vis. Det går att lösa med en rad elektroniska metoder.

Eller så man kan göra som bilverkstäderna som ringer upp en efteråt och frågar om man är nöjd ;-)

Just nu vet man i det närmaste ingenting om hur patienterna upplever vården. Om man letar noga i Ingång 70, där debatten hölls, sitter där en liten förslagslåda. Men där finns inga lappar att skriva på, eller pennor att skriva med. Det är en rätt bra sammanfattning av hur lite det ligger i klyschan att ” sätta patienten i centrum”.

Slutligen, media koncentrerar sig alltid på det negativa. Det finns mycket bra med Uppsalas stora sjukhus. Självklart. Men ” there is no bigger room then the room for improvment”.

Tags: , , , , , ,

Ett samhälles kvalité mäts kanske bäst genom att man ser efter hur man tar hand om sjuka och svaga. Om det nu går att mäta på traditionellt vis? Gunnar Rundgren skriver mycket bra om just den bristen i dagens vårdsystem på dagens Brännpunkt, i Svenska Dagbladet. Själv har precis samma erfarenheter från min fars sita dagar i livet. Och från min mors död.

Nej, det handlar inte bara om den sorg och förtvivlan vi alla brottas med när en vi står inför det oundvikliga slutet. Det handlar om verkliga brister i den nuvarande svenska vården. Det handlar, precis om Gunnar Sundberg, skriver om en kultur, eller, kanske snarare bristen på en god vårdkultur där patienten står i centrum.

Jag menar att detta är tämligen lätt att förstå eftersom de som har tid och möjlighet att engagera sig i Vårddebatten alla har egetintresse i saken, det är dera arbete. Patienter kommer och dör, men Systemet består.

Samtidigt tror jag att det vore synd om vi skapade en falsk motsättning mellan det som går att mäta och det som inte går att kvantifiera. Båda sätten behövs! Så är det exempelvis hög tid att vi inför ett system för att rapportera incidenter.

Men, och det tror jag redan är ett faktum, så ägnar inte minst sköterskor och läkare redan idag allt för mycket tid bakom datorer och allt lite för tid på sängkanten.

Lösningen?

 

Återanställ adminstrativ personal och/eller ta mera hjälp av användarvänlig IT tekink!

 

Här borde Landstingen ha ett sort ansvar. Tyvärr styrs de mera av förordningar än av framåtanda, mera av konservativ rädsla än av kreativitet…

IMG_3218

 

Tags: , , , , ,

Ser att public service TV skall starta en ny serie med titeln ”Arga Doktorn”. Nå, idén är inte direkt pinfärsk. Arga Snickaren härjar redan i tablån och för rätt många år sedan nu hade SR en Radiodoktor som var små förbannad mest hela tiden.

Och kan man göra något åt alla de som skadas eller dör av felbehandling i svensk sjukvård varje år så visst.

Det intressanta är att man väljer just en Doktor för att dra fram bristerna i vår sjukvård.

Inom andra sektorer brukar detta annars betraktas som en journalistisk uppgift.

 

Och är det i första hand läkarna som SVT skall representera? Jag trodde i min enfald att det var oss vanliga licensbetalare. Eller Patienterna…

Svensk sjukvård är i ett skriande behov av en konstruktiv debatt, om detta råder inget tvivel. Men ännu en underhållningserie? Jag vet inte.

Och om man som drabbad söker sig till programmets hemsida möts man av ett frågeformulär som får de flesta blanketter att verka barnsligt enkla.

Här måste man verkligen fylla i ALLT, med rätt antal ord, för att komma fram till Makten.

Man kan bli arg bara av det…

 

Tags: , , , , ,

Expressen gör just nu ett hedervärt och nödvändigt journalistiskt arbete. Och den här gången handlar det inte om priset på ankbröst på Grand Hotell, utan om liv och död. Expressen har nämligen undersökt hur det går till när läkaren informerar patient och anhöriga om att behandlingen kommer att avbrytas.

Att det inte längre finns något att göra.

Resultat är skrämmande. För i många fall fattar läkaren detta beslut helt på egen hand utan att varken informera eller rådfråga dem det gäller!

Detta är fullkomligt oacceptabelt.

Vi kommer alla att dö. De flesta av oss kommer att sitta där förtvivlade och upprivna och försöka förstå det obegripliga att någon vi älskar kommer att ryckas bort från oss. Helst vill vi bara förtränga att det är så.

Just därför är det så viktigt att Expressen nu granskar hur vi hanterar dessa oerhört svåra situationer. Jag har full förståelse för att detta hör till det mest svåra man kan ge sig in på som läkare och jag avundas dem inte. Men trots det måste vi kunna kräva att vi för större inflytande i besluten om vård i livets slutskede.

P C Jersild hör till dem som engagerat sig i frågan, fler borde göra så. För vi kommer alla dit.

Och alla vi som suttit där vid en anhörigs dödsbädd vet hur fruktansvärt det känns.

När min mor Margit dog förklarade en kvinnlig läkare på Borås Lasarett för min far och mig om att de redan avbrutit livsuppehållande behandling av mamma efter hennes hjärninfarkt.

Detta bara en dag och trots att mor varit kontaktbar efter sin stroke.

Beslutet var fattat och bara hennes sätt att lämna det var så självklart att det inte tålde någon motsägelse. Och vem är du att ifrågasätta en läkare?

Dessutom vill du inte ställa till med en scen mitt i den hjärtkrossande sorg man just dragit ned i.

På nästan samma vis var det när far Eskil gick bort tio år senare. Först bollades han runt mellan Lasaretten på grund av en administrativ tredagarsregel. På så sätt kom hans sista veckor i livet att tillbringas i sjuktransporter och väntrum. Jonglörerna hette även denna gång Borås Lasarett och Skene Lasarett. Själv var jag som enda nära anhörig på resa i Europa och kunde bara försöka ingripa via mobiltelefon. När jag väl lyckades ta mig hem var det för sent.

Den här gången var det en äldre manlig läkare på Skene Lasarett som delgav mig det faktum att de nu inte ens tänkte ge min far något vätskedropp längre.

Vårt sista samtal skedde i en allmän sal, tillsammans med fem andra patienter.

Det var förnedrande.

Döden är oundviklig. Inget medbestämmande kan ändra på det. Men det finns mycket, mycket att förbättra i hur svensk sjukvård hanterar slutet.

Tags: , , , , ,

Ibland blir jag bara så trött på Akademiska Sjukhuset!

Och ursäkta om jag nu blir en smula långrandig, men jag försäkrar att det är än mera långtråkigt att ha ont – utan att få någon hjälp.

För jag har ont i fötterna. Riktigt ont. Det beror på diabetes, sår, infektioner och förmodligen gikt. Sover dåligt varje natt och kan inte gå. Inte kul, En tråkig, men allt för vanlig historia. Vi är rätt många med detta problem.

Nu är tyvärr inte vår moderna sjukvård organiserad efter patienter med flera åkommor, utan efter läkarnas specialiteter. Du är en fot, en infektion, en njure eller något annat som någon som någon kan bli professor på. Inte en person.

Men det är bara början på problemet. Själva systemet att komma i kontakt med ”din sjukvård” är också ett skämt, ett dåligt skämt.

Som patient kan du nämligen inte använda e-post eller webben. Du måste ringa, eller faxa!

När jag ringer till den avdelning (det kan kvitta vilken!) som skrivit ut de olika antibiotika preparat jag sedan fem måander petar i mig så hittar man mig inte, trots att jag på lydigt svenskt vis börjar med att rabbla mitt personnummer.

- Vilken läkare går du hos, då? frågar mottagaren irriterat.

-Ja, jag har väl träffat fyra olika läkare hos er, svarar jag. Fast de flesta har väl inte varit formellt färdiga med sin utbildning, förstås.

Tystnad.

-Jaha, nu ser jag. Du har gått hos XX XX men hon är ju barnledig! förklarar mottagaren triumferande – som om detta ursäkta allt.

Och jag vet att det är lite dumt men jag kan inte låta bli, jag säger,

-       Men det är inte mina fötter!

Mitt fall förs  slutligen från två specialist avdelning till ett ”centrum”.

Idén med dessa mycket populära konstruktioner är just att de skall knyta samman olika specialiteter. Ja, de skall liksom ” sätta patienten i centrum”.

Och numera vimlar det av centrumbildningar inom vården.

I mars är jag där, i centrat. En samling kompetenta personer tittar bekymrat på mina fötter och bestämmer sig för att inte göra något alls.

Men nytt beslut skall fattas ” senare i april”.

Tiden går och ont har jag – hela tiden.

Efter påsk ledigheten börjar jag åter ringa till Akademiska Sjukhuset.

När man ringer så hamnar man i Landstingets växel. Eller snarare, man springer in i Landstingets brandvägg.

- Nej, de har inte telefontid nu. Nej, de är borta. Nej, jag kan inte koppla dig dit. Vad hette det sa du?

Men så idag händer det som understundom händer när man har tur“ man kommer fram”.

Fast bara nästan.

-       De återkommer 10.20 svarar telefonisten.

-       ( Jag ringer 10.14)

-

Så jag ringer, klockan 10.20 , exakt. ( Ett liv med radiosändningar har gjort att huset är fyllt med radiostyrda klockor som visar exakt tid).

Men nej, ”klockan här är inte 10.20” svarar en ny väktare på muren.

Så vi får vänta på att hennes klocka skall slå.

En maktfullkomlig stund senare kan mitt samtal nådigt få kopplas fram.

Bara för att hamna i tystnadens limbo. Efter 10 minuters väntan lägger jag på.

Nå, skam den som ger sig. Jag ringer tillbaka.

-Ni tappade visst bort mig?

- Va, jaså?

Pip, pip. Någon svarar! Jag är i mål!

Trodde jag, men ny förvirring utbryter.

-       Men, du har ingen kallelse hit! Du finns ju inte ens på vår väntelista! Här är det väntetider!

-

-       Så om jag inte ringt nu så hade jag alltså inte blivit kallad alls?

-

-       Nä

Jag har sagt det förr, man bör vara ung och frisk för att klara av att vara sjuk. Och detta är inte första, eller sista, gången som vårdapparaten ”tappar bort” mig.

Inte undra på att vården är full av tappade sugar.

Allvarligt talat, Landstinget har mycket kvar att göra för att öka tillgängligheten till vård. Och oerhört mycket att göra för att bygga ett sjukvårdsystem som sätter patienten i centrum, även för så kallade centrumbildningar! Det är hög tid att införa incidentrapportering för att åtminstone försöka minska misstagen.

Att höja serviceandan inom leden vore kanske inte heller så dumt. Till en början kan man väl skicka delar av personalen till hamburgerkedjor. Där får man i vart fall lära sig att be om ursäkt när man gör fel.

 

I tidningen läser jag om det nya sjukhuset som byggs i Solna. Enligt artikeln skall patienten där få ett eget rum och med egen toalett. Alltså samma standard som internerna på våra fängelser!

Och enligt planen skall specialisterna sedan komma till patienten!

Detta låter som en djärv framtidsvision, en mycket vågad provokation mot sega traditioner. Jag tror det när jag ser det!

Innan vi kommer dit bör man införa ombud som hjälper oss patienter att ta oss fram i snårskogen av specialister, bokningssystem, telefontider och – revir.

Någon innanför systemets murar.

Till dess för man väl vara nöjd med att man ”kom fram”.

 

Tags: , , , , , ,

Det är lättare att hitta is i Helvetet än en parkeringsplats vid Akademiska Sjukhuset. Sjuka människor skall åka buss, eller vänta på färdtjänsten. Bil har de väl inte råd med? Handikappade bör ta cykeln.

På annat sätt kan man inte tolka det rådande läget runt vårt kära Sjukhus. Kaotiskt. Numera stoppar systrarna med en liten brasklapp i alla kallelser. ”Tänk på att det inte finns några parkeringsplatser”.

När jag väl når min mottagning visar det sig att det besök jag kallats till är helt meningslöst. Man mäter saker som inte går att mäta på ett tillförlitligt vis och talar allmänt om att det är vanligt att man får de besvär jag har, när man nu så sjuk som jag är. Jaha.

Någon noggrannare undersökning som skulle ge ett bättre besked om operationen lyckats, eller ej, har man beslutat att inte göra efter en ”epikritiska bedömning”. Och för att spara på de som gör undersökningarna. Ja, förra gången var de ju sex personer samtidigt i undersökningsrummet så jag kan förstå att det är personalintensivt.

Vad jag kan tycka och tro spelar ingen större roll.

När jag påpekar att jag själv ändå är lite intresserad av just mina ben får jag veta att ”ultraljuden inte heller ger så bra resultat”, vilket är en intressant information på flera vis. För det var ju på just de mätningarna man fattade beslut om operationen före jul!

Jag får väl säga som man sa när man inte vann några skivor i det gamla radioprogrammet ”Ring så spelar vi”, det var i alla fall roligt att få komma fram!

Eller snarare, ” det var i alla fall roligt att till slut hitta en p-plats!

Tags: , , ,

Carema har nu blivit ett fult ord. De vanvårdar äldre och gör dessutom, vilket verkar vara värst, vinst på att vara elaka.

Som om vanvård aldrig förekommit på offentligt ägda äldreboenden?

Jag har lyckligtvis bara en mycket kort privat erfarenhet av vården av min far.  ( Vården av min mor tog hand om.) Men den var skrämmande nog. Totalt tondöv och omänsklig. Den bidrog absolut till att förkorta hans dagar ibland oss.

Och vad jag kan erinra mig är detta en inte helt unik erfarenhet av den kommunala äldrevården? Liggsår är tyvärr inget Carema har ensamrätt till.

De vårdare som kom hem till min gamle far var däremot änglar. Av båda könen.

Så till detta med vinst. Jag blir alltid lika förvånad över varför inte motfrågan ställs, nämligen den ”hur kan det finnas så stora marginaler inom skolan och vården?”

Säger inte det någonting om det nuvarande systemets ineffektivitet?

Skall man då få göra vinst på barn och gamla? Ja, vårt samhälle är nu en gång byggt på precis detta och jag ser få exempel på individer som tackar nej till pekuniär ersättning omkring mig. Tvärtom agerar de flesta vänstermänniskor för att få högre lön för mindre arbete, så vitt jag kan se?

Men visst finns det gränser. I en bra undervisning, och i en bra vård, finns tid för empati och lite kallprat. Detta är inte en löpande band produktion och får aldrig bli det.

Problemet idag är  bara att den fria tiden lägger man hellre  i fikarummet än ”ute på golvet”. Inte minst inom de offentligt ägda institutionerna. Tro mig, jag har suttit i ett kvarts liv i olika väntrum och bedrivit ofrivilliga studier av hur arbetet inte fungerar.

Carema må ha gjort fel, men den kommunala vården borde först granska bjälken i sitt eget öga.

 

Tags: , , , , ,

Jag är så trött på att bli behandlad som en sak!  Jag har full förståelse för att Akademiska Sjukhuset också är en utbildningsanstalt, men jag vill inte bli behandlad som ”skolmaterial” varje gång!

Är på en rutinundersökning, exakt var kan kvitta. När jag kommer in i undersökningsrummet står där redan tre personer. Anledningen är att det skall köpas nytt. En dyr, avancerad apparat i raden av de alla dyra, avancerade maskinerna som numera fyller våra sjukhus. Utan att egentligen fråga mig om jag vill agera försökskanin eller ej så sätter undersökningen igång.

Under en timme ligger jag så på en brits och stirrar i taket. Jag är väl hyggligt bra på att konversera men här finns inte utrymme för sådant, här råder Apparaten.

Försök till konversation från min sida dör snabbt ut. Personalen som vid det här laget utökats till sex personer pratar dock ivrigt- med varandra. Förkortningar, facktermer, tangenters funktioner och allt man kan se med denna utrustning avhandlas.  Bokstavligen över huvudet på mig.

Alla i rummet är förlorade i sin lilla TV-skärm. De pratar om andra fall som blir till ” en njure”, eller ”en pulsåder”, men de pratar inte med mig.

Jag kunde lika gärna inte vara där. En ny person kommer in i rummet så man kör ett varv till för att visa på något kul. Jag är ett förevisningsobjekt och behandlas som ett dylikt.  Instruktionerna ges som korta kommandon. Lyft knät! Kom närmare!

Man förstår att det helst borde finnas en knapp på tangentbordet även för dessa kommandon.

Kommen så här långt i beskrivningen kan det vara lätt att tro att jag utsatts för ett gäng av datornördar av manlig sort. Men samtliga, utom en, av personalen är kvinnor. Säkerligen glada och trevliga personer allesammans, men nu är de bara medlemmar av sekten AAA. Anonyma Apparat Användare.

Vad hela undersökningen innebär för mig som vårdtagare, patient och människa får jag ingen som helst information om.

Det är inte så överraskande.  Det tillhör den ”omvända sjukhussekretessen” där alla har rätt att läsa din journal, utom möjligen du själv!

Men hur vet de att jag inte har bråttom någonstans?  Hur vet de att jag inte ligger på nålar? Varför utgår alltid Landstingets vård ifrån att de har monopol på TIDEN?

Nå, sejouren är nu över. Jag förstår det igenom att Apparaten kopplas ned, den ska nu vidare till andra demonstrationer.

”Då var vi klara”, säger någon över axeln till mig.  Jag får en bit papper för att ”torka av mig”. Här är det självservice som gäller.

Jag brottas med min svenska konflikträdsla, men i dörren vänder jag, tackar för undersökningen men ber dem samtidigt att komma ihåg att apparater, hur dyra de än är, inte pratar med patienten! Sedan går jag ut i Solskenet.

Missförstå mig nu inte. Jag hoppas verkligen att GE får sälja sin nya fina utrustning. Vi patienter kommer nog att ha nytta av den också. Och jag är imponerad över hur duktiga de unga sköterskorna är på att använda tekniken. Här har det skett flera generationsskiften på kort tid. Men man önskar att utbildningen i bemötande av människor höll jämna steg med den tekniska utvecklingen.

För patienten får inte reduceras till ett objekt som man kan samla intressanta data ifrån, till ett tillbehör till apparaten.

Tags: , , , , , ,

Hur många skall dö av misstag inom vården i år? Hör du till dem som kommer att drabbas?

Är det verkligen bra arbetsledning att låta ambulanspersonal ta en paus när de skall hämta en dödssjuk patient? Den som ställer frågan heter Ulf Ljungblad och är fd chefsöverläkare och fd sjukhusdirektör på Östra Sjukhuset i Göteborg.

Han ställer den i Västnytt apropå en debattartikel han och Christer Enkvist skrivit i dagens GP. Enkvist är tidigare landstingsöverläkare och medicinsk rådgivare i Västra Götalandsregionen. I artikeln skriver de om de omkring 3 000 svenskar som varje år dör på grund av misstag i vården. Det är en livsviktig läsning för många!

Alla onödiga dödsfall är tragiska men det är, som jag påpekat tidigare, märkligt att ingen reagerar över denna siffra. Tretusen!  Tretusen döda på grund av missgrepp inom vården!

Det är något med den historien som inte stämmer. Vi har just upplevt larmstämning över hur en varg attackerat en tamhund. Innan dess dominerades nyhetsprogram, debattprogram och faktaprogram om de eventuella riskerna med strålning.

Ja, hela Vetenskapens Värld på SVT ikväll ägnades åt strålningen.

Men alla dessa risker bleknar i jämförelse med de tretusen människor som varje år dör i Sverige på grund av att man gör fel inom sjukvården.

Varför är det ingen som bryr sig? Tror man inte på uppgifterna? Tänker man kanske att ”det var ändå sjuka människor, de skulle nog dö förr eller senare”? Varför stormar inte Janne Josefsson in med öppna och dolda kameror? Förklara gärna detta för mig!

I artikeln talar Ljungblad och Enkvist om en säkerhet inom sjukvården som befinner sig på 1950-talets nivå om man jämför med flyget.

På 1950 talet dog  cirka 65 personer per miljon flygningar. I dag i Västeuropa dör 0,3 personer per miljon flygningar, en förbättring på 1 900 procent.

Ingen skulle flyga idag om säkerheten var kvar på 1950 års nivå, konstaterar de.

Men det är där dagens sjukvård befinner sig, menar de. Och de har som sagt båda omfattande erfarenhet av svensk sjukvård.

I kvällens Rapport talar sjukvårdspersonal i Umeå om att det kommer att bli kris med personal i sommar igen.  ”Patienssäkerheten kan hotas”, får vi veta.

Men vänta lite nu, ” i sommar igen”. Det är alltså en kris som inträffar varje semesterperiod. Borde man då inte kunna planera inför denna ”kris”?

Förställ er samma resonemang inom flyget, eller inom kärnkraftsindustrin.

-       Ja, under semestern räknar vi kallt med att de kommer att stryka med några hundra extra. Så är det ju varje sommar.

Det är mycket lätt att i detta läge med automatik kräva mera resurser. Sjukvården behöver säkert mera resurser. Också.

Men något genomgripande måste innan dess göras åt organisationen och arbetsledning.

Fast nu gäller ju detta sjukvården i västra och norra Sverige.

Det har antagligen ingen som helst relevans för Akademiska Sjukhuset.

Och ingenstans framträder någon representant för patienterna. Vi får som vanligt bara se företrädare för personal och facket. Som berättar att de går på knäna.

Så är det säkert. Men det är 3 000 patienter som inte ens kan gå på knäna på grund av kvalitetsproblemen inom svensk sjukvård.

Varför får vi aldrig höra deras historier? Även om de själva har dött en för tidig död så har de väl anhöriga som kan berätta om deras öden?

I vanliga fall uppträder alltid ett dussin ”vanliga människor” som uttalar sig om allt ifrån fastighetsskatten till genmanipulerad mat.

Men sjukvård är kanske för komplicerad för gemene man?

Tags: , , , , , , , , , , ,

« Older entries