Sjukvården

You are currently browsing articles tagged Sjukvården.

Det är lättare att hitta is i Helvetet än en parkeringsplats vid Akademiska Sjukhuset. Sjuka människor skall åka buss, eller vänta på färdtjänsten. Bil har de väl inte råd med? Handikappade bör ta cykeln.

På annat sätt kan man inte tolka det rådande läget runt vårt kära Sjukhus. Kaotiskt. Numera stoppar systrarna med en liten brasklapp i alla kallelser. ”Tänk på att det inte finns några parkeringsplatser”.

När jag väl når min mottagning visar det sig att det besök jag kallats till är helt meningslöst. Man mäter saker som inte går att mäta på ett tillförlitligt vis och talar allmänt om att det är vanligt att man får de besvär jag har, när man nu så sjuk som jag är. Jaha.

Någon noggrannare undersökning som skulle ge ett bättre besked om operationen lyckats, eller ej, har man beslutat att inte göra efter en ”epikritiska bedömning”. Och för att spara på de som gör undersökningarna. Ja, förra gången var de ju sex personer samtidigt i undersökningsrummet så jag kan förstå att det är personalintensivt.

Vad jag kan tycka och tro spelar ingen större roll.

När jag påpekar att jag själv ändå är lite intresserad av just mina ben får jag veta att ”ultraljuden inte heller ger så bra resultat”, vilket är en intressant information på flera vis. För det var ju på just de mätningarna man fattade beslut om operationen före jul!

Jag får väl säga som man sa när man inte vann några skivor i det gamla radioprogrammet ”Ring så spelar vi”, det var i alla fall roligt att få komma fram!

Eller snarare, ” det var i alla fall roligt att till slut hitta en p-plats!

Tags: , , ,

Carema har nu blivit ett fult ord. De vanvårdar äldre och gör dessutom, vilket verkar vara värst, vinst på att vara elaka.

Som om vanvård aldrig förekommit på offentligt ägda äldreboenden?

Jag har lyckligtvis bara en mycket kort privat erfarenhet av vården av min far.  ( Vården av min mor tog hand om.) Men den var skrämmande nog. Totalt tondöv och omänsklig. Den bidrog absolut till att förkorta hans dagar ibland oss.

Och vad jag kan erinra mig är detta en inte helt unik erfarenhet av den kommunala äldrevården? Liggsår är tyvärr inget Carema har ensamrätt till.

De vårdare som kom hem till min gamle far var däremot änglar. Av båda könen.

Så till detta med vinst. Jag blir alltid lika förvånad över varför inte motfrågan ställs, nämligen den ”hur kan det finnas så stora marginaler inom skolan och vården?”

Säger inte det någonting om det nuvarande systemets ineffektivitet?

Skall man då få göra vinst på barn och gamla? Ja, vårt samhälle är nu en gång byggt på precis detta och jag ser få exempel på individer som tackar nej till pekuniär ersättning omkring mig. Tvärtom agerar de flesta vänstermänniskor för att få högre lön för mindre arbete, så vitt jag kan se?

Men visst finns det gränser. I en bra undervisning, och i en bra vård, finns tid för empati och lite kallprat. Detta är inte en löpande band produktion och får aldrig bli det.

Problemet idag är  bara att den fria tiden lägger man hellre  i fikarummet än ”ute på golvet”. Inte minst inom de offentligt ägda institutionerna. Tro mig, jag har suttit i ett kvarts liv i olika väntrum och bedrivit ofrivilliga studier av hur arbetet inte fungerar.

Carema må ha gjort fel, men den kommunala vården borde först granska bjälken i sitt eget öga.

 

Tags: , , , , ,

Jag är så trött på att bli behandlad som en sak!  Jag har full förståelse för att Akademiska Sjukhuset också är en utbildningsanstalt, men jag vill inte bli behandlad som ”skolmaterial” varje gång!

Är på en rutinundersökning, exakt var kan kvitta. När jag kommer in i undersökningsrummet står där redan tre personer. Anledningen är att det skall köpas nytt. En dyr, avancerad apparat i raden av de alla dyra, avancerade maskinerna som numera fyller våra sjukhus. Utan att egentligen fråga mig om jag vill agera försökskanin eller ej så sätter undersökningen igång.

Under en timme ligger jag så på en brits och stirrar i taket. Jag är väl hyggligt bra på att konversera men här finns inte utrymme för sådant, här råder Apparaten.

Försök till konversation från min sida dör snabbt ut. Personalen som vid det här laget utökats till sex personer pratar dock ivrigt- med varandra. Förkortningar, facktermer, tangenters funktioner och allt man kan se med denna utrustning avhandlas.  Bokstavligen över huvudet på mig.

Alla i rummet är förlorade i sin lilla TV-skärm. De pratar om andra fall som blir till ” en njure”, eller ”en pulsåder”, men de pratar inte med mig.

Jag kunde lika gärna inte vara där. En ny person kommer in i rummet så man kör ett varv till för att visa på något kul. Jag är ett förevisningsobjekt och behandlas som ett dylikt.  Instruktionerna ges som korta kommandon. Lyft knät! Kom närmare!

Man förstår att det helst borde finnas en knapp på tangentbordet även för dessa kommandon.

Kommen så här långt i beskrivningen kan det vara lätt att tro att jag utsatts för ett gäng av datornördar av manlig sort. Men samtliga, utom en, av personalen är kvinnor. Säkerligen glada och trevliga personer allesammans, men nu är de bara medlemmar av sekten AAA. Anonyma Apparat Användare.

Vad hela undersökningen innebär för mig som vårdtagare, patient och människa får jag ingen som helst information om.

Det är inte så överraskande.  Det tillhör den ”omvända sjukhussekretessen” där alla har rätt att läsa din journal, utom möjligen du själv!

Men hur vet de att jag inte har bråttom någonstans?  Hur vet de att jag inte ligger på nålar? Varför utgår alltid Landstingets vård ifrån att de har monopol på TIDEN?

Nå, sejouren är nu över. Jag förstår det igenom att Apparaten kopplas ned, den ska nu vidare till andra demonstrationer.

”Då var vi klara”, säger någon över axeln till mig.  Jag får en bit papper för att ”torka av mig”. Här är det självservice som gäller.

Jag brottas med min svenska konflikträdsla, men i dörren vänder jag, tackar för undersökningen men ber dem samtidigt att komma ihåg att apparater, hur dyra de än är, inte pratar med patienten! Sedan går jag ut i Solskenet.

Missförstå mig nu inte. Jag hoppas verkligen att GE får sälja sin nya fina utrustning. Vi patienter kommer nog att ha nytta av den också. Och jag är imponerad över hur duktiga de unga sköterskorna är på att använda tekniken. Här har det skett flera generationsskiften på kort tid. Men man önskar att utbildningen i bemötande av människor höll jämna steg med den tekniska utvecklingen.

För patienten får inte reduceras till ett objekt som man kan samla intressanta data ifrån, till ett tillbehör till apparaten.

Tags: , , , , , ,

Vårdkraschen

Hur många skall dö av misstag inom vården i år? Hör du till dem som kommer att drabbas?

Är det verkligen bra arbetsledning att låta ambulanspersonal ta en paus när de skall hämta en dödssjuk patient? Den som ställer frågan heter Ulf Ljungblad och är fd chefsöverläkare och fd sjukhusdirektör på Östra Sjukhuset i Göteborg.

Han ställer den i Västnytt apropå en debattartikel han och Christer Enkvist skrivit i dagens GP. Enkvist är tidigare landstingsöverläkare och medicinsk rådgivare i Västra Götalandsregionen. I artikeln skriver de om de omkring 3 000 svenskar som varje år dör på grund av misstag i vården. Det är en livsviktig läsning för många!

Alla onödiga dödsfall är tragiska men det är, som jag påpekat tidigare, märkligt att ingen reagerar över denna siffra. Tretusen!  Tretusen döda på grund av missgrepp inom vården!

Det är något med den historien som inte stämmer. Vi har just upplevt larmstämning över hur en varg attackerat en tamhund. Innan dess dominerades nyhetsprogram, debattprogram och faktaprogram om de eventuella riskerna med strålning.

Ja, hela Vetenskapens Värld på SVT ikväll ägnades åt strålningen.

Men alla dessa risker bleknar i jämförelse med de tretusen människor som varje år dör i Sverige på grund av att man gör fel inom sjukvården.

Varför är det ingen som bryr sig? Tror man inte på uppgifterna? Tänker man kanske att ”det var ändå sjuka människor, de skulle nog dö förr eller senare”? Varför stormar inte Janne Josefsson in med öppna och dolda kameror? Förklara gärna detta för mig!

I artikeln talar Ljungblad och Enkvist om en säkerhet inom sjukvården som befinner sig på 1950-talets nivå om man jämför med flyget.

På 1950 talet dog  cirka 65 personer per miljon flygningar. I dag i Västeuropa dör 0,3 personer per miljon flygningar, en förbättring på 1 900 procent.

Ingen skulle flyga idag om säkerheten var kvar på 1950 års nivå, konstaterar de.

Men det är där dagens sjukvård befinner sig, menar de. Och de har som sagt båda omfattande erfarenhet av svensk sjukvård.

I kvällens Rapport talar sjukvårdspersonal i Umeå om att det kommer att bli kris med personal i sommar igen.  ”Patienssäkerheten kan hotas”, får vi veta.

Men vänta lite nu, ” i sommar igen”. Det är alltså en kris som inträffar varje semesterperiod. Borde man då inte kunna planera inför denna ”kris”?

Förställ er samma resonemang inom flyget, eller inom kärnkraftsindustrin.

-       Ja, under semestern räknar vi kallt med att de kommer att stryka med några hundra extra. Så är det ju varje sommar.

Det är mycket lätt att i detta läge med automatik kräva mera resurser. Sjukvården behöver säkert mera resurser. Också.

Men något genomgripande måste innan dess göras åt organisationen och arbetsledning.

Fast nu gäller ju detta sjukvården i västra och norra Sverige.

Det har antagligen ingen som helst relevans för Akademiska Sjukhuset.

Och ingenstans framträder någon representant för patienterna. Vi får som vanligt bara se företrädare för personal och facket. Som berättar att de går på knäna.

Så är det säkert. Men det är 3 000 patienter som inte ens kan gå på knäna på grund av kvalitetsproblemen inom svensk sjukvård.

Varför får vi aldrig höra deras historier? Även om de själva har dött en för tidig död så har de väl anhöriga som kan berätta om deras öden?

I vanliga fall uppträder alltid ett dussin ”vanliga människor” som uttalar sig om allt ifrån fastighetsskatten till genmanipulerad mat.

Men sjukvård är kanske för komplicerad för gemene man?

Tags: , , , , , , , , , , ,

Läser med förtvivlan i UNT  om kvinnan som avlidit på grund av felbehandling på Akademiska Sjukhuset. Tyvärr är det inte ett undantag. Att befinna sig på sjukhus är bokstavligen livsfarligt!

Visst kan man säga att alla begår vi fel. Men just när ett felgrepp kan bli så ödesdigert måste vi ha system för att förhindra dem. Så är det inom flyget och inom andra branscher med hög risk. Men var finns säkerhetsnäten inom sjukvården?

Den senaste förändringen som gjordes i lagstiftningen syftade ju till att ” upptäcka systemfel”.

De beräkningar som gjorts tyder på att det dör omkring 3 000 människor om året på grund av fel i vården!

Här i Sverige. Det är många fler än som dör i trafiken.

Trots det finns det inget säkert verk för ”sjukvårdssäkerheten” som på trafikområdet. (Nej, socialstyrelsen arbetar med en rad andra frågor. )

Och det vimlar precis inte av frivilliga, skattefinansierade, folkrörelser för att man skall överleva sin kontakt med vårdapparaten.

Tvärtom är det dånande tyst om de som dör på grund av vården! Varför är det så?

För nästan alla som varit i kontakt med den i Sverige nästan helt skattefinansierade vården egna historier om hur de inte fått hjälp, fått vänta alldeles för länge eller skickats hem – utan hjälp.

Varför är det alltid så svårt att få tag på en läkare?!

Beror tystnaden på att läkarkåren är så sammansvetsad att ingen vågar svära i kyrkan?

Eller är patienter som klagar rädda för att hamna sist i vårdkön?

Och, varför gör ingen politik av detta utbredda missnöje?

Varför kommer det inga föslag om bättre lön för de duktiga inom vården? Som inom skolan. (Jag skulle gärna belöna fantastiska sköterskor, biträden och doktorer!)

Eller är det möjligen så att styrande politiker medvetet låter sjukvården förfalla för att öppna vägen mot en privatisering?

Och att de duktiga syrrorna och läkarna lämnar den offentliga vården?

Men är inte den livsviktiga frågan jus nu HUR man skall organisera vården bättre, inte VEM som gör det?

Som patient och skattebetalare bör man ställa sig de frågorna.

För förr eller senare hamnar även du under vård.

Eller så sitter du där efteråt och frågar, varför fick hon ingen hjälp?

Tags: , , , , , ,

- Akademiska sjuhuset växeln

- Jag skulle vilja prata med Hjärtmottagningen

- Kardiologen alltså, jaha, tidsbeställning eller rådgivning?

- Jag skulle vilja veta mina provsvar så det får väl bli rådgivning då

- Då skall vi se vilka telefontider de har. Idag är det onsdag, då har de telefontid fram till 10.00 och ingen telefontid på eftermiddagen så du får återkomma imorgon.

Jaha, så var det med det.  Det vore onekligen lite intressant att få veta om jag har vätska i lungorna igen, men det verkar svårt att få besked.

Igår ringde jag och lämnade mitt telefonnummer till just rådgivningen, men ingen ringde tillbaka. Inte heller idag har någon ringt. Hälsan tiger still brukar man ju säga så vi får väl hoppas att Det Stora Sjukhusets tystnad är uttryck för samma sak.

”Bara man lyckas att ta sig innanför murarna så fungerar vården i regel bra” säger min goda vän. Och därmed ger hon uttryck för en vanlig uppfaattning bland de potentiella vårdtagarna. Det gäller bara att ta sig över muren av sjukvårdsavlysning och akutbortmotning.

Goda vänner och bekanta frågar mig hur jag mår. Jag brukar svara att det vet endas Akis, men de vill inte berätta det för mig. Jag får då en rad goda råd hur man tar sig förbi muren av tystnad, en uppsjö av fula trick och genvägar man kan använda.

Gott så. Frågan är bara om man verkligen skall behöva använda sig av tjuvtrick år 2011 då kommunikation och kunskapssamhällen är ledord för det goda samhället.

Å andra sidan kanske det är bäst att jag framhärdar. Annars bekräftar jag genusforskningens vetenskaplia rapporet om att vi män ”bara gnäller” men inte söker vård…

Tags: , , , , , , ,

Idag var jag återigen på Det Stora Sjukhuset. Någonstans sitter tydligen en grupp och talar om de problem som onekligen finns här. Riktigt var de finns eller vad de pratar om vet man inte. Det är nog hemligt. Jag menar vad skulle vi som skattebetalare och patienter in spe ha med det att göra?

Nu var det inte för att leta efter denna undflyende grupp jag åter besökte Akademiska Universitetssjukhuset denna soliga måndag. Nej, det var för jag minns inte i vilken gång i ordning att röntga lungorna. Eller snarare vänster lunga. Efter min hjärtoperation har nämligen vänster lungsäck fyllts med en märklig vätska. Denna sk plearvätska har gjort det knepigt att andas och man har därför stucket in lång nål i ryggen på mig och tappat ut den. Detta nålstick har nu gjorts fyra gånger.

Självklart var jag därför inför dagens besök lite nyfiken om det skulle bli nödvändigt med en femte tappning eller ej.

När det största praktiska vårdhindret, att hitta en parkeringsplats, klarat av gick allt smidigt och bra. Visserligen fick vi bakläxa på att bara ta två röntgenbilder, tre skulle det vara, men i all fall.

Nå, hur gick det då? Ja, se det kunde inte personalen på Röntgen svara på. Det är rent av så att de inte få svara på det! Det måste till en läkare för att uttyda bilderna.

Ja, det är nu kanske inte alltid sant. Jag har vid flera tillfällen fått svar direkt av personal som gjort undersökningarna. Det kan jag tycka är rimligt. Man är ändå rätt nyfiken på vad som händer med ens egna lungor.

Men jag har också i andra sammanhang burit mina egna provsvar från en mottagning till en annan under svuren ed att inte ”tjuvkika” på dem!

Det har jag lite svårare att förstå. Det är ändå min kropp och min hälsa det handlar om! Vem har mera rättigheter att ta del av dem än jag?

Hur gick det då? Hade jag fått mera plearavätska i lungan och behöver tappas en femte gån med den långa nålen? Ja, se det vet jag inte.  Och det är kanske än svårare att förstå.

Varför skall jag som patient behöva vänta på svaret på denna relativt enkla undersökning så länge?  Ingen har hört av sig med svaret.  Och när jag följer rådet från den vänliga sköterskan på Röntgen och ringer Hjärtmottagningen har de inte längre telefontid.

Nej, tid är bara något som  patienter förutsätts ha. Tid och tålamod.

Tags: , , , ,

Plötsligt sitter jag återigen och spanar ut genom ett fönster på Akademiska Sjukhuset. Julrusningen där ute känns oviktig, ur det här perspektivet.

För några veckor sedan stod sjukhuset i fokus eftersom en rad chefer hoppade av, eller fick sparken. UNT gjorde en bred genomgång av vad som hänt och debatten levde. Då var jag också ”intagen” här.

Nu har medieskuggan åter brett ut sig över alla salar, korridorer och hus. Några veckor har gått och jag är åter patient.

Det finns inget att klaga över när det gäller varken bemötande eller behandling. Tvärtom. Alla har varit fantastiska!

Men vad har hänt med alla problem på Akis?

Ja,vad jag förstått har sitter det nu en grupp och pratar om hur man skall ta itu med Akis kris. Det är kanske bra. Det är alltid bättre att prata, än att inte ens prata. Men man måste trots det fråga sig hur långt det räcker med samtal i det här fallet?

För Akademiska Sjukhuset går med brakförlust. Det fattas 110 miljoner kronor. Eller om möjligt mera eftersom de pengar som skulle användas till forskning verkar ha ”gått till vården”.

Så jag har svårt att förstå hur en grupp, sammansatt av personal, tjänstemän och politiker skall kunna snacka fram ett par hundra miljoner.

Och jag kan inte begripa varför man utslutit patienterna ur gruppen!

För det är ju vi patienter drabbas av den stress, frustration, underbemanning och slarv som blir resultat av underfinansieringen – och av alla de systemfel som finns inom dagens vård.

Och när jag skriver ”drabbas” menar jag verkligen frågor om liv och död.

Få verksamheter är så bokstavligt livsfarliga – och livräddande – som sjukvården.

Beräkningar visar att det dör omkring 3 000 människor av felaktig vård i Sverige varje år. ( Detta är uppskattningar, men det är vad vi vet idag,)

Det är långt fler än inom trafiken, men här finns det inte någon nollvision i sikte.

I veckan satsade visserligen den sittande regeringen fyra miljarder under fyra år för ”ökad säkerhet inom sjukvården”, men de pengarna verkar vara mera riktade mot  antibiotikaresistensen.

Den är utan tvekan ett oerhört problem, men inte det är inte vad  sjukvårdens kris handlar om.

Idag kom en raport från Arbetsmiljöverket som visade hur allvarlig situationen är. Den säger mera om vad som inte fungerar.

Chefer må gå men krisen består.

Målet för samtalgruppen – och för hela landets sjukvårdspolitiker – borde att skapa en sjukvård som ger patienterna den bästa tänkbara vården för skattekronan.

Och då kan det kanske vara av intresse att åtminstone fråga de som har sett vården från insidan, patienterna?

Tags: , , , ,

Debatten om Akademiska Sjukhuset går vidare.  Via en intervju med den avgående sjukhusdirektören med Marie Beckman Suurkula publicerad i Dagens Medicin.

En artikel i UNT tar upp den ack så viktiga forskningen på det Akademiska Universitetssjukhuset. (Av någon anledning verkar den vara reserverad för oss papperstidningsläsare. )

I  en insändare  ger en överläkare uttryckt för frustration inför ”toppstyrningen” av sjukhuset.

Gemensamt för alla inlägg är att de kräver mera pengar till vården och handlar om konflikten mellan personal och politiker.

Jag måste med en dåres envishet fråga; var kommer vi patienter in i bilden?

insändaren betitlad ”Det totalitära Ackis” skriver docent Haile Mathema att ” Trots uppgivenhet förundras man ständigt av personalens lojalitet gentemot patienterna” .

Det är förvisso sant men mina egna upplevelser från ett vårdtillfälle nyligen tyder på att det är långt ifrån hela sanningen. Berättelser från en rad medpatienter som jag – hittills – valt att inte publicera av integritetsskäl ger också en helt annan bild!

Patienter drabbas varje dag av sjukvårdens kris. Inte bara av tröstlös väntan och oprofessionellt bemötande, utan av felaktiga behandlingar och dålig vård.

Och hur  skall hon eller han påverka sin belägenhet? ( Förutom att leverera en röstsedel vart fjärde år och betala sin skatt varje år?)

Det är relativt  lätt att känna sig ”toppstyrd” också  när man ligger matt och illamående i en säng…

Tags: , , , , , , ,

Idag har Uppsala Nya Tidning till min glädje valt att publicera några fragment av mina bloggar som patient. ( Nej, jag kan inte länka för jag hittar som vanligt inte på UNT.s hemsida! Här drunknar patientperspektivet i det politiska käbblet som vanligt)

Niklas Skeri på UNT och jag är helt överens om urvalet.

Givetvis hoppas jag att någon skall orka läsa lite mera på min blogg om hur det är att vara vårdtagare i Sverige 2010. För då framträder förhoppningsvis en mera nyanserad och sammansatt bild. Så om du är intresserad så börjar min rapport från en patient här!

Med stor sannolikhet blir det inte så. Vård är inte ”sexigt”. Sjukdom och sjukvård är något som drabbar andra. Ungefär som det där med döden.

Ge oss mode, matlagning och mera sport!

Min avsikt med att notera saker inifrån Sjukhuset är att försöka ändra på det. Vi patienter måste få vara med i samtalet! Nu skall personalen komma till tals på Akis. Utmärkt. Jag är mest förvånad över att inte det skett tidigare.

Men vore det inte också en god idé att lyssna en smula till patienterna? Och då menar jag inte bara vart fjärde år…

Idag kommer de rösterna endast fram i insändarspalter och som kommentarer till artiklar! För när man väl sitter där på Akuten kommer förvåningen och ilskan. Är det detta jag betalat skatt för i alla år?!

Jag har också förstått att problemen varierar stort inom Akademiska Sjukhuset, som inom många stora organisationer. Mitt intryck är att ”min” avdelning är en ovanligt väl fungerande enhet.

Det är därför mycket viktigt för mig att få säga att mitt i granskningen finns en kärlek till många av de som verkar inom vården. Glada, starka och varma människor utan vilkas ansvarstagande  alltihop skulle bryta samman. De måste stärkas och uppmuntras på alla vis! Hör ni det, Börje, Erik och ni andra?

Att ta hand om sjuka och svaga är en tämligen unik mänsklig egenskap. Frågan är om det inte är just det som definierar oss som människor?

Det finns så många andra  viktiga aspekter på Akademiska Sjukhuset. UNT har tidigare tagit upp kopplingen till Uppsala Universitet och forskningen. Medicinsk forskning hör till de områden som kan ge oss inkomster och ett bättre liv. Uppsala och Sverige har stolta traditioner att värna på det här framtidsområdet. Frågan är bara om Landstinget är den organisationsform som bäst tar tillvara detta?

Akis är också en mycket stor arbetsplats i kommunen. Sjukhuset är både Volvo, SAAB och lite till för Uppsala.

Men journalistik är att välja bort. Man kan inte skriva om ALLT. Jag har också på flera sätt försökt att vara personlig, men inte privat, i mina anteckningar. Det innebär att jag i vissa stycken skrivet vagt och generellt och medvetet försökt att undvika att lämna ut enskilda personer eller patienter.

Självklart har jag väl också varit klarare i huvudet än de första dagarna efter operationen. Det hör liksom till problembilden.

Nog med Brasklappar för idag.

Idag är det dags för återbesök.

Tags: , , , , , ,

« Older entries