Sjukvård

You are currently browsing articles tagged Sjukvård.

Medverkade idag  i en debatt om Akademiska Sjukhuset som direktsändes i P4 Uppland.  Det blev som det brukar bli vid debatter, det mesta blev inte sagt. Den ständigt pågående ”krisen” inom den västerländska sjukvården låter sig inte sammanfattas mellan några låtar.

Och, det lär inte spela någon större roll vilken politisk majoritet som styr. S och Mp lär betona Personalen ( Facket)  och Alliansen lär betona den förkylda medelklassen. De riktigt sjuka är en väldigt liten röstpost.

Men omställningen är verklig och en av de allra viktigaste framtidsfrågorna.

Självklart kan sjukvården rationaliseras, men det bör göras underifrån, av de som vet hur vården fungerar.

Och, ta med patienterna i den processen. I mångt och mycket delar vi samma intressen som personalen, men inte i alla avseende. Vi har inte heller någon fackförening som ivrigt företräder våra intressen.

Vi patienter är trötta på att inte bli sedda som hela personer.

DET går att organisera sjukvården runt patienten. Inte utifrån de medicinska specialiteterna.

Det går att ta tilvara patienternas upplevelser och synpunkter på ett organiserat vis. Det går att lösa med en rad elektroniska metoder.

Eller så man kan göra som bilverkstäderna som ringer upp en efteråt och frågar om man är nöjd ;-)

Just nu vet man i det närmaste ingenting om hur patienterna upplever vården. Om man letar noga i Ingång 70, där debatten hölls, sitter där en liten förslagslåda. Men där finns inga lappar att skriva på, eller pennor att skriva med. Det är en rätt bra sammanfattning av hur lite det ligger i klyschan att ” sätta patienten i centrum”.

Slutligen, media koncentrerar sig alltid på det negativa. Det finns mycket bra med Uppsalas stora sjukhus. Självklart. Men ” there is no bigger room then the room for improvment”.

Tags: , , , , , ,

Ett samhälles kvalité mäts kanske bäst genom att man ser efter hur man tar hand om sjuka och svaga. Om det nu går att mäta på traditionellt vis? Gunnar Rundgren skriver mycket bra om just den bristen i dagens vårdsystem på dagens Brännpunkt, i Svenska Dagbladet. Själv har precis samma erfarenheter från min fars sita dagar i livet. Och från min mors död.

Nej, det handlar inte bara om den sorg och förtvivlan vi alla brottas med när en vi står inför det oundvikliga slutet. Det handlar om verkliga brister i den nuvarande svenska vården. Det handlar, precis om Gunnar Sundberg, skriver om en kultur, eller, kanske snarare bristen på en god vårdkultur där patienten står i centrum.

Jag menar att detta är tämligen lätt att förstå eftersom de som har tid och möjlighet att engagera sig i Vårddebatten alla har egetintresse i saken, det är dera arbete. Patienter kommer och dör, men Systemet består.

Samtidigt tror jag att det vore synd om vi skapade en falsk motsättning mellan det som går att mäta och det som inte går att kvantifiera. Båda sätten behövs! Så är det exempelvis hög tid att vi inför ett system för att rapportera incidenter.

Men, och det tror jag redan är ett faktum, så ägnar inte minst sköterskor och läkare redan idag allt för mycket tid bakom datorer och allt lite för tid på sängkanten.

Lösningen?

 

Återanställ adminstrativ personal och/eller ta mera hjälp av användarvänlig IT tekink!

 

Här borde Landstingen ha ett sort ansvar. Tyvärr styrs de mera av förordningar än av framåtanda, mera av konservativ rädsla än av kreativitet…

IMG_3218

 

Tags: , , , , ,

Då och då brukar jag tjata om att det dör omkring 3 000 människor på grund av misstag i vården. I Sverige. Varje år. Det är så många att det, tyvärr, slår ut många andra risker som vi spenderar miljarder på att minska. Antalet trafikolyckor har vi arbetet för att minska under många år, inte utan framgång.

Men. motfrågan är givetvis – vad kan man göra för att reducera denna tragiskt höga siffra? Inom vården, dit människor sökt för att få hjälp!

Ett sätt är faktiskt denna anspråkslösa rad av klisterlappar. Ett försök att kartlägga ett vårdflöde. Genom att granska exakt hur en sjuk människa tas om hand, utvärdera det och ständigt förbättra flödet kan man uppnå både mindre vårdtider och större patientsäkerhet, menar de som håller i den här tillställningen.

Och jag är beredd att tro dem. För någonstans måste man börja.

 

Tags: ,

Vi är på konferens i en gammal kvarn. I går en bullrig, relativ farlig arbetsplats, i dag ett sobert och relativt dyrt hotell. ”VI” är 350 personer verksamma inom svensk sjukvård och så jag. Ja, jag är ju på sätt och vis också verksam inom vården – fast som patient. Syftet med mötet kunde inte vara bättre, mindre väntan OCH bättre säkerhet. För just oss vårdtagare. Effektivare vård och större arbetsglädje hos personalen.  Tulipanaros!

För att uppnå detta mirakel måste det dock till en hel del. Om detta berättar en forskare från Handelshögskolan (!) och en praktiker från S:t Görans Sjukhus i Stockholm. I botten ligger förstås Toyota modellen. Förstås, för den har länge varit ett föredöme i en rad olika processer. Jag sitter och försöker översätta alla dessa termer och nya begrepp till något jag kan hantera.

Kanske handlar det om något så enkelt som att alla skall samarbeta med patientens bästa för ögonen? Om att sätta ”kunden” , eller den sjuka, i centrum?

Men om det nu är så enkelt så inser alla som varit en längre tid i arbetslivet – och inordnad i någon form av större organisation – att det är lika svårt att genomföra som det är lätt att konstatera.

För vad det handlar om är att riva murar, brottas med prestige och hierarkier. Det handlar om att motivera människor.

I kaffepausen går jag ut genom hotellets foajé. Och eftersom den gamla kvarnen var beroende av sjötransporter ligger den höga tegelbyggnaden precis vid kajkanten. Ute i regnet på Saltsjön ligger ett av dessa gigantiska Kryssningsskepp. Fartyget håller just på att lämna Stockholm. Undra just om de har samma problem där, tänker jag. Ett sådant fartyg är ju också en komplicerad organisation, fylld av specialister. Alla måste de göra sitt jobb på bästa sätt för att allt skall fungera.

Fast jag undrar förstås vem som är Kaptenen på ett modernt Sjukhus?

Tags: , , , ,

”Sedan satt vi där i fem timmar utan att det hände någonting. Och när så läkaren äntligen så visste hon ju ingenting”

Ungefär så berättade en av mina grannar nyligen. För henne var det slutet på  en dramatisk dag, fylld av oro och frågor. Ett skräckens dygn som började med yrsel och illamående och slutade på Akutmottagningen.

Hennes berättelse dök upp i huvudet på mig när jag satt och lyssnade på föreläsarna under konferensen ”Akut förbättring” i den kungliga huvudstaden. Experterna talade om flödesanalys och patientperspektiv, men egentligen pratade de om min granne. Och alla andra som tokiga av frustration väntat och väntat på landets akuter. Och som väntat på vård.  Samtidigt som jag i min lokala tidning, UNT, kunnat läsa en svart följetong om ”kris på akutmottagningen ”, en historia som tyvärr upprepar sig överallt. Det verkar som om att samtidigt som allt fler patienter söker sig till denna mottagning så vill allt färre jobba där. Varför det så?

Tags: , , , ,

Expressen gör just nu ett hedervärt och nödvändigt journalistiskt arbete. Och den här gången handlar det inte om priset på ankbröst på Grand Hotell, utan om liv och död. Expressen har nämligen undersökt hur det går till när läkaren informerar patient och anhöriga om att behandlingen kommer att avbrytas.

Att det inte längre finns något att göra.

Resultat är skrämmande. För i många fall fattar läkaren detta beslut helt på egen hand utan att varken informera eller rådfråga dem det gäller!

Detta är fullkomligt oacceptabelt.

Vi kommer alla att dö. De flesta av oss kommer att sitta där förtvivlade och upprivna och försöka förstå det obegripliga att någon vi älskar kommer att ryckas bort från oss. Helst vill vi bara förtränga att det är så.

Just därför är det så viktigt att Expressen nu granskar hur vi hanterar dessa oerhört svåra situationer. Jag har full förståelse för att detta hör till det mest svåra man kan ge sig in på som läkare och jag avundas dem inte. Men trots det måste vi kunna kräva att vi för större inflytande i besluten om vård i livets slutskede.

P C Jersild hör till dem som engagerat sig i frågan, fler borde göra så. För vi kommer alla dit.

Och alla vi som suttit där vid en anhörigs dödsbädd vet hur fruktansvärt det känns.

När min mor Margit dog förklarade en kvinnlig läkare på Borås Lasarett för min far och mig om att de redan avbrutit livsuppehållande behandling av mamma efter hennes hjärninfarkt.

Detta bara en dag och trots att mor varit kontaktbar efter sin stroke.

Beslutet var fattat och bara hennes sätt att lämna det var så självklart att det inte tålde någon motsägelse. Och vem är du att ifrågasätta en läkare?

Dessutom vill du inte ställa till med en scen mitt i den hjärtkrossande sorg man just dragit ned i.

På nästan samma vis var det när far Eskil gick bort tio år senare. Först bollades han runt mellan Lasaretten på grund av en administrativ tredagarsregel. På så sätt kom hans sista veckor i livet att tillbringas i sjuktransporter och väntrum. Jonglörerna hette även denna gång Borås Lasarett och Skene Lasarett. Själv var jag som enda nära anhörig på resa i Europa och kunde bara försöka ingripa via mobiltelefon. När jag väl lyckades ta mig hem var det för sent.

Den här gången var det en äldre manlig läkare på Skene Lasarett som delgav mig det faktum att de nu inte ens tänkte ge min far något vätskedropp längre.

Vårt sista samtal skedde i en allmän sal, tillsammans med fem andra patienter.

Det var förnedrande.

Döden är oundviklig. Inget medbestämmande kan ändra på det. Men det finns mycket, mycket att förbättra i hur svensk sjukvård hanterar slutet.

Tags: , , , , ,

Läser i tidningen att Akademiska Universitetssjukhuset skall spara.

Detta är en klassisk ickenyhet, idag bet en hund en man. Sensationen vore ”Akademiska Sjukhuset får betydligt mera pengar” På ledarplats kommenteras sedan den senaste onyheten. Politikerna bör göra så, sjukhusdirektören bör göra si. Jag får läsa en bra bit i texten innan jag finner ordet ”patient”. Nu kommer ordet patient kommer förmodligen från det engelska ” patient”, att ha tålamod så vi är vana att vänta. ;-)

Rådet blir, som alltid, att ”omorganisera”. Konsulterna gnuggar redan kreditkorten.

En fråga bara, varför måste alltid just vården spara? Varför är samhällets kostnader för att ta hand om sjuka och skadade alltid ”för höga”? Ett annat råd är att lyssna till – personalen. Jo, det kan nog vara befogat.

Toppstyrning är aldrig bra, men jag säger det en gång till. Samhället bedriver inte sjukvård i första hand för att ”skapa sysselsättning”. Den bedrivs för att bota sjuka. Patienten i centrum. Någon?

För vi ”multisjuka” skickas alt mera runt som spelbrickor i fulla sjuksalar, ungefär som i Roy Anderssons berömda valfilm för (s). Våra problem är alltid ”någonannans”. Ety detta ärt den rådande ideologin inom Vårdapparaten. ”Någonannanismen”. ”Vi skriver en remiss”. Så är du inte vårt problem längre. Ständigt på väg i en säng, körd mellan olika instanser. DET kostar pengar, och det kostar på. Inför en ombudsman för oss multisjuka. Någom som tar ansvar för helheten, samordnar provtagning, utredningar och insatser. En lots som tar varje enskild person igenom Vårdapparaten, relaitvt oskadd. Eller, otänkbara tankar. Tänk om vi kan bygga sjukhus där den sjuka människan ligger på sitt egna rum och vården KOMMER TILL HENNE!

Mumlar tyst min bön:

Hippokrates Hör min enkla bön Jag en fattig patient i oro och smärta Ber dig Ge mig en läkare som bryr sig om människor! En människoläkare En doktor som tittar mig i ögonen, som vet vad jag heter Och som läst min journal innan hen träffar mig En doktor som ser tull hela mig och inte bara en av mina inälvor En helande läkare som är specialiserad på att bota Inte på att blända kollegor

Tags: , , ,

Ibland blir jag bara så trött på Akademiska Sjukhuset!

Och ursäkta om jag nu blir en smula långrandig, men jag försäkrar att det är än mera långtråkigt att ha ont – utan att få någon hjälp.

För jag har ont i fötterna. Riktigt ont. Det beror på diabetes, sår, infektioner och förmodligen gikt. Sover dåligt varje natt och kan inte gå. Inte kul, En tråkig, men allt för vanlig historia. Vi är rätt många med detta problem.

Nu är tyvärr inte vår moderna sjukvård organiserad efter patienter med flera åkommor, utan efter läkarnas specialiteter. Du är en fot, en infektion, en njure eller något annat som någon som någon kan bli professor på. Inte en person.

Men det är bara början på problemet. Själva systemet att komma i kontakt med ”din sjukvård” är också ett skämt, ett dåligt skämt.

Som patient kan du nämligen inte använda e-post eller webben. Du måste ringa, eller faxa!

När jag ringer till den avdelning (det kan kvitta vilken!) som skrivit ut de olika antibiotika preparat jag sedan fem måander petar i mig så hittar man mig inte, trots att jag på lydigt svenskt vis börjar med att rabbla mitt personnummer.

- Vilken läkare går du hos, då? frågar mottagaren irriterat.

-Ja, jag har väl träffat fyra olika läkare hos er, svarar jag. Fast de flesta har väl inte varit formellt färdiga med sin utbildning, förstås.

Tystnad.

-Jaha, nu ser jag. Du har gått hos XX XX men hon är ju barnledig! förklarar mottagaren triumferande – som om detta ursäkta allt.

Och jag vet att det är lite dumt men jag kan inte låta bli, jag säger,

-       Men det är inte mina fötter!

Mitt fall förs  slutligen från två specialist avdelning till ett ”centrum”.

Idén med dessa mycket populära konstruktioner är just att de skall knyta samman olika specialiteter. Ja, de skall liksom ” sätta patienten i centrum”.

Och numera vimlar det av centrumbildningar inom vården.

I mars är jag där, i centrat. En samling kompetenta personer tittar bekymrat på mina fötter och bestämmer sig för att inte göra något alls.

Men nytt beslut skall fattas ” senare i april”.

Tiden går och ont har jag – hela tiden.

Efter påsk ledigheten börjar jag åter ringa till Akademiska Sjukhuset.

När man ringer så hamnar man i Landstingets växel. Eller snarare, man springer in i Landstingets brandvägg.

- Nej, de har inte telefontid nu. Nej, de är borta. Nej, jag kan inte koppla dig dit. Vad hette det sa du?

Men så idag händer det som understundom händer när man har tur“ man kommer fram”.

Fast bara nästan.

-       De återkommer 10.20 svarar telefonisten.

-       ( Jag ringer 10.14)

-

Så jag ringer, klockan 10.20 , exakt. ( Ett liv med radiosändningar har gjort att huset är fyllt med radiostyrda klockor som visar exakt tid).

Men nej, ”klockan här är inte 10.20” svarar en ny väktare på muren.

Så vi får vänta på att hennes klocka skall slå.

En maktfullkomlig stund senare kan mitt samtal nådigt få kopplas fram.

Bara för att hamna i tystnadens limbo. Efter 10 minuters väntan lägger jag på.

Nå, skam den som ger sig. Jag ringer tillbaka.

-Ni tappade visst bort mig?

- Va, jaså?

Pip, pip. Någon svarar! Jag är i mål!

Trodde jag, men ny förvirring utbryter.

-       Men, du har ingen kallelse hit! Du finns ju inte ens på vår väntelista! Här är det väntetider!

-

-       Så om jag inte ringt nu så hade jag alltså inte blivit kallad alls?

-

-       Nä

Jag har sagt det förr, man bör vara ung och frisk för att klara av att vara sjuk. Och detta är inte första, eller sista, gången som vårdapparaten ”tappar bort” mig.

Inte undra på att vården är full av tappade sugar.

Allvarligt talat, Landstinget har mycket kvar att göra för att öka tillgängligheten till vård. Och oerhört mycket att göra för att bygga ett sjukvårdsystem som sätter patienten i centrum, även för så kallade centrumbildningar! Det är hög tid att införa incidentrapportering för att åtminstone försöka minska misstagen.

Att höja serviceandan inom leden vore kanske inte heller så dumt. Till en början kan man väl skicka delar av personalen till hamburgerkedjor. Där får man i vart fall lära sig att be om ursäkt när man gör fel.

 

I tidningen läser jag om det nya sjukhuset som byggs i Solna. Enligt artikeln skall patienten där få ett eget rum och med egen toalett. Alltså samma standard som internerna på våra fängelser!

Och enligt planen skall specialisterna sedan komma till patienten!

Detta låter som en djärv framtidsvision, en mycket vågad provokation mot sega traditioner. Jag tror det när jag ser det!

Innan vi kommer dit bör man införa ombud som hjälper oss patienter att ta oss fram i snårskogen av specialister, bokningssystem, telefontider och – revir.

Någon innanför systemets murar.

Till dess för man väl vara nöjd med att man ”kom fram”.

 

Tags: , , , , , ,

Carema har nu blivit ett fult ord. De vanvårdar äldre och gör dessutom, vilket verkar vara värst, vinst på att vara elaka.

Som om vanvård aldrig förekommit på offentligt ägda äldreboenden?

Jag har lyckligtvis bara en mycket kort privat erfarenhet av vården av min far.  ( Vården av min mor tog hand om.) Men den var skrämmande nog. Totalt tondöv och omänsklig. Den bidrog absolut till att förkorta hans dagar ibland oss.

Och vad jag kan erinra mig är detta en inte helt unik erfarenhet av den kommunala äldrevården? Liggsår är tyvärr inget Carema har ensamrätt till.

De vårdare som kom hem till min gamle far var däremot änglar. Av båda könen.

Så till detta med vinst. Jag blir alltid lika förvånad över varför inte motfrågan ställs, nämligen den ”hur kan det finnas så stora marginaler inom skolan och vården?”

Säger inte det någonting om det nuvarande systemets ineffektivitet?

Skall man då få göra vinst på barn och gamla? Ja, vårt samhälle är nu en gång byggt på precis detta och jag ser få exempel på individer som tackar nej till pekuniär ersättning omkring mig. Tvärtom agerar de flesta vänstermänniskor för att få högre lön för mindre arbete, så vitt jag kan se?

Men visst finns det gränser. I en bra undervisning, och i en bra vård, finns tid för empati och lite kallprat. Detta är inte en löpande band produktion och får aldrig bli det.

Problemet idag är  bara att den fria tiden lägger man hellre  i fikarummet än ”ute på golvet”. Inte minst inom de offentligt ägda institutionerna. Tro mig, jag har suttit i ett kvarts liv i olika väntrum och bedrivit ofrivilliga studier av hur arbetet inte fungerar.

Carema må ha gjort fel, men den kommunala vården borde först granska bjälken i sitt eget öga.

 

Tags: , , , , ,

I vänta på vård

Akademiska Sjuhuset öppnar åter sin välkomnande famn för en simpel vårdtagare. I dag verkar vården speciellt populär eftersom det är trettio (30) personer före mig i kön till provtagningen. Efter ett tag ger vi upp, en efter en, och avviker till vår respektive avdelningar.  Där väntar – ny kö.

Vi patienter småpratar. Ronden sveper förbi, denna märkliga inrättning där man blir bedömd offentligt av en stor grupp vitklädda människor. Men de som jobbar på avdelningen är vänliga, glada och professionella. En ”personal” (som det heter numera) verkar dock mest irra omkring med en hand i byxfickan. Någon annan förklarar flera gånger att de ”är på fika”. Funderar lite över om denna ursvenska uppfinning är på utdöende. Är den offentliga sektorn det sista reservatet för ”fika”? Borde verksamheten rödlistas?

Jag fyller i en ”hälsodeklaration”. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Ibland frestas jag att skriva att jag har ”akut Ebola” bara för att se om någon någonsin läser alla dessa blanketter. Motstår dock frestelsen även denna gång.

Receptionen står övergiven så jag försöker rycka in som behjälplig när en ny patient tillstöter.

Efter bara några timmar är jag i vart fall ”inskriven”. Själva undersökningen sker som vanligt av en läkarkandidat. Alla har de olika anteckningsböcker och olika metodik. Som vanligt vet jag betydligt mera om mina sjukdomar än de.

Den här gången har vi som han uttrycker det ”dragit en nitlott” och får hållas i ett omvandlat badrum som nu kallas ”undersökningsrum”. Ljudet från fläkten och de kaklade väggarna gör det svårt att prata.  Någon har hängt upp en plastväxt på väggen, för att dämpa känslan av förhörsrum. Fast utrymmet skulle aldrig godkännas som ett sådant.

I mogon blir det operation!

Tags: , , , , ,

« Older entries