Ronden

You are currently browsing articles tagged Ronden.

Efter en lång, grå väntan kommer plötsligt – Ketchupeffekten.

Nu kommer en ung läkare in i dagrummet och ber mig att följa med. Vi går till ett enskilt rum, vilket bara det är bra. De offentliga ronderna där din sjukdom och ditt mest privata diskuteras i grupp och inför totalt okända människor är en kvarleva från ett annat sekel!

Tänk bara om vi skulle ha medarbetarbetarsamtal på jobbet eller utvecklingssamtal i skolan i grupp – och inför arbetskompisar och andra föräldrar!

Men på vägen till undersökningsrummet approcheras vi av sjukgymnasten. Jag är nämligen nu bokad för en undersökning i forskningsprojektet, på Klinfys! En annan avdelning, med sina rutiner. Kommer samtalet att ta lång tid?

Detta gör att samtalet mellan min läkare och mig, inför en livsavgörande operation, från början blir forcerat och stressigt. Han hanterar det ändå beundransvärt bra, men som vanligt har han inte läst någonting i min journal innan vi ses. Detta är någonting jag inte kan förstå. Mängden information om varje patient växer lavinartat varje dag man är i kontakt med vården, men vem använder den?

Läkaren är i vart fall i den åldern att han inte har de sedvanliga handhavandeproblemen med datorn. Däremot har han inte hunnit scrolla ned så långt i min sjukdomshistoria så jag får upplysa honom om att jag är transplanterad, nej, både njure och pankreas.

Ja, vi samma tillfälle. Jo, jag har haft en hjärtinfarkt. Nej, det var 2007.

Läkarens sökare piper. Han slår numret på den fasta telefonen.

-       Nej, jag sitter fast i en inskrivning. Ja. Det här tar nog inte så många miniuter. Ja, vi kan väl ses där?

Åter till inskrivningen. Jag får ta upp tråden igen.

Detta är det fjärde eller möjligen femte tillfället under de senaste veckorna jag drar min historia. Eller fyller i den på gula pappersformulär, otäckt lika de inom den amerikanska byråkratin. Jag börjar bli rätt trött på att dra alltihop. Tur att man inte är sjuk och sliten. Datorisering? Tror inte det!

Komna så lång rycker Sjukgymnasten i dörren igen. Är vi färdiga snart?

Nå, jag skulle ju gärna vilja veta lite mera om hur de tänker såga och skära i mig.

Läkaren behåller dock sitt lugn och han lyssnar faktiskt  på vad jag frågar. En ovanlig egenskap.

Men genom det kastsystem som råder är han ju inte den mest erfarna av doktorerna eller den som bestämmer. Det är nämligen så att inskrivningssamtalen alltid sköts av de som står längst ned hierarkin, därmed markerande att de inte är så viktiga.

På samma sätt är det med utskrivningen då man lämnar vården. Då, när man ofta är full av frågor och oro för hur det skall bli nu, får man inte sällan träffa en ung person som är minst lika osäker som du själv.

Jag har aldrig riktigt förstått logiken i detta, men jag är ju bara en enkel vårdtagare.

Vi hastar vidare i samtalet och så kan jag, äntligen, rusa iväg till Klinfys där två vänliga damer sätter mig i en telefonkiosk av plast för att testa min lungkapacitet.

- Du är sen säger de.

Forskningen går ut på att ta reda på hur länge man skall använda det lilla röda plastmunstycket jag fick tidigare. Viktiga grejer.

För att hitta hem till avdelningen från undersökningen har jag fått ytterligare en papperslapp med vägbeskrivning.  Jag bär numera med mig en pappershög motsvarande en mindre skogsdunge. Plus datorn eftersom undersköterskan upplyst mig om att man absolut inte kan lämna några värdesaker någonstans på Sjukhuset.

I de papper jag fått står att jag under inskrivningen skall få träffa den läkare som skall operera mig och narkosläkaren. Ingen av dem har dykt upp. På min fråga till får jag veta att det inte ens finns på datorn ännu.

Jag lämnar nu Sjukhuset för att – tacksamt – åka hem. Jag är lycklig nog att bo i staden och behöver i vart fall inte vänta i korridorerna.

Efter en timma ringer läkaren mig. Han har kommit på att jag nog borde sluta ta en av alla mina mediciner inför operationen. En inte helt oväsentlig information. Och han har skrivit en remiss till ytterligare en undersökning.

Bra, han har tänkt till, trots ketchupeffekten! Men jag kan ändå inte låta bli att undra om han inte kunde ha träffat mig tidigare under dagen.

Tags: , , , , , , , ,

Det är dagen då hösten visar sitt rätta ansikte. Det är sju grader plus, nio sekundmeter i vindstötarna och sjunkande luftryck. Klockan sju på morgonen har det kommit fem millimeter regn. Regn och rusk. Efter några frostnyp släpper de flesta träd sina färgade blad. Människorna kurar på busshållplatser, skyndar över gatorna och förbannar motvinden på cykelbanorna.

Jag åker in till mitt sjukhus. På vägen in upptäcker jag att bensintanken är nästan tom och svänger in på Shell för att fylla på den raffinerade som, trots allt, fortfarande finns där till försäljning. Bakom min bil stannar en liten, äldre bil och ut hoppar en ung kille med lätt rufsigt hår och glasögon. Kvar på passagerarsätet sitter en flicka som knackar på vindrutan och skrattar. De är uppenbart nyförälskade. Man kan också se att det är hans avsikt att tanka bilen. Problemet är bara att han inte riktigt vet hur. Var sitter tanklocket? Hur långt räcker bensinslangen? Och varför startar inte pumpen? Jag försöker att diskret hjälpa honom, utan att genera hans manlighet allt för mycket inför hans nyvunna kvinna.

Gråblåsten drar på där vi står – men det går bra.

Väl framme på sjukhuset finns det naturligtvis inga parkeringar. Det är någon slags policy att det  skall råda brist på P-platser. De sjuka och deras anhöriga SKALL åka kollektiv. De handikappsplatser som finns är därför alltid upptagna av bilister som inte har tillstånd att stå på dem. Rörelsehindrade släpar och haltar sig fram över leriga gräsmattor. För enligt samma visa beslut har man anlagt gångarna där folk BORDE gå, inte där de verkligen går.

I-landproblem, tänker jag och tar mig in på den för dagen aktuella adressen. För så fort man träder i salen in så ser man alla skruttiga medmänniskor. Böjda ryggar och grå ansikten. På sjukhus är folk sjuka. Idag är det emellertid inte tyst i entrén. Ett ilsket brandlarm tjuter. På några avdelningar står också grupper av sjuksköterskor ute i trappuppgångarna och parlamenterar om huruvida detta är en övning, eller ej.

På ”min” avdelning råder emellertid lugnet. Som vanligt får jag sätta mig – och vänta. Först på en undersköterska som skall visa mig runt. Här gör vi så, här får man inte gå in, här tvättar vi händerna. Sedan hamnar jag i ett nytt rum. Nu skall det undersökas. EKG apparaten vill inte skriva ut och jag börjar så när att assistera  för andra gången denna gråa morgon. Ny väntan. Blodprover skall tagas och till detta behöver vi en sjuksköterska.

Han kommer efter någon halvtimma och är mycket professionell.

Ännu ett byte av rum – och –just det, ny väntan. På sjukgymnast och på läkare.

Frågan; när kommer läkarna besvaras genomgående med ” det vet man aldrig”.

Så småningom kommer sköterskan tillbaka och vi går igenom de papper som jag fyllt i om mitt hälsotillstånd. Kan inte låta bli att fundera över om någon någonsin läser alla de svar man hela tiden lämnar ifrån sig?

Han har för övrigt med sig ytterligare formulär, med i princip samma frågor en gång till. Men den här gången handlar det om en vetenskaplig undersökning, ett forskningsprojekt. Om jag vill kan jag vara med? Jag vill.

Därefter går klockan några varv. Så dyker sjukgymnasten upp. Hon bär på en pärm med bilder på lungor och ger mig ett litet rött plastmunstycke som man skall blåsa i – efter operationen. Efter operationen, ja. Ute i korridoren hasar, efter sina operationer tränande patienter,  förbi med sina gåstolar. Minns mina tidigare besök. Först två dygn på intensiven, sedan en dryg vecka här. Ser inte fram mot det.

Åter stannar tiden av. Enligt rykten har läkare siktats på avdelningen, men det är osäkert varthän de styrt sin kosa.

Folk släntrar förbi, det är snart lunch, en av dagens högtider på ett Sjukhus.

Ute härjar nog hösten vidare

Tags: , , , , , , , , ,

Tänk dig att du är sjuk.

Nej, inte förkyld utan sjuk på riktigt. Du har cancer som spritt sig i kroppen. Du har ont, riktigt ont. Du mår illa, du mår så illa att du inte kan äta eller dricka ordentligt. Din kropp är svag och dina tankar orediga.

Nu om aldrig förr behöver du hjälp. Vård. Sjukvård. Hela den fina sjukvårdsapparat du betalt skatt till i hela ditt långa yrkesliv borde nu kunna träda in och ta hand om dig. Ge dig stöd och trygghet mitt i kaoset. Så gott det nu går.

En personlig och medkännande vila.

Men istället blir allt tvärtom. Okända människor tar ifrån dig alla dina kläder och personliga tillhörigheter. Du körs in i en stor sovsal och föses ihop med fem andra helt okända men precis lika sjuka och rädda människor. Mannen till vänster som befinner sig högst en halvmeter ifrån dig låter oavbrutet. Han stönar, tjostar och mumlar . Högt och ständigt. Olyckskamraten tvärs över rummet försöker kasta upp, men det lyckas inte honom. Trots det försöker han, igen och en gång till. Medpatienten i salens bortre hörn verkar ha problem med magen för ahan släpper då och då väder. Odären når dig i vågor där du ligger , oförmögen att ta dig därifrån av egen kraft.  Två av salens innevånare snarkar mest och stör inte så mycket , den sjätte däremot ockuperar salens enda, gemensamma toalett.

Efter 20 minuter i denna mänskliga förnedring känner du dig sjukare än någonsin. Du vill bara en sak; bort därifrån. Så fort som möjligt. Efter en dag har du med stor sannolikhet förstoppning och kan inte äta.

Ditt redan dåliga så kallade ”allmäntillstånd” har nu försämrats avsevärt. Tur att du reda kommit under vård!

Tyvärr är detta inte en bild av ett sjukhus i forna Sovjetunionen eller i det kapitalistiska  USA, detta är verkligheten i Sverige 2009. Jag vet för jag har själv legat på sådana salar och jag kommer just  ifrån en sådan lokal idag.

Min 91 årige far ”vårdas” under dessa förhållanden på ett litet lokalt sjukhus just nu.

För i detta land med världens högsta skatter och med en avancerad teknisk sjukvård hålls patienterna under förhållande som skulle orsaka  upplopp på vilken ”kriminalvårdsanstalt” som helst i detta land.

Fången skall ha eget rum , den sjuka får lära sig att dela med sig,

Fångar har rätt till psykologer, samtal och sysselsättningar. En patient får vara glad om den stressade syrran hinner söka ögonkontakt emellan passen vid datorn och telefonen. Samtalet om dina mest intima detaljer sker inför osorterad publik av personal och de främlingar du råkar dela sal med. Detta kallas ”rond” oh en av läkekonstens heliga mantran.

För om du brutit mot lagen skall du ha mänsklig vård.

Begår du däremot misstaget att bli sjuk måste du inse att samhällets reurser att vårda är begränsade.

Du skickas runt som Svarte Petter mellan olika ”vårdgivare” . Vem skall tvingas att betala för dig idag? Det gör att man kan bolla runt med en gammal människa och skicka runt honom till TRE olika ”vårdinstitutioner” på En dag.

Huvudsaken att han inte belastar vår budget!

Ändå är ( nästan) alla vårdgivare en och den samme  i detta avlånga land. De arbetar alla för dig och för de pengar du betalat in som en försäkring under hela ditt yrkesliv.( Sjukvården i Sverige är inte ”fri” eller ”grattis”.)

Tyvärr är finns det bara en vårdgivare, farbror staten. För tänk om det fanns en ”sjukvårdspeng” som du själv kunde bestämma över, precis som med ”skolpengen”. Tänk om det fanns alternativ. Då tvingades man kanske använda det fula ordet ”kund” istället för lugna och tålmodiga substantivet ”patient”.  Den som tålmodigt väntar på döden tillsammans med fem andra fisande, stönande, spyende och snarkande medmänniskor.

Länge leve Vårdapparaten!

Tags: , , , , , , , , , ,

Min far har genom hela sitt långa liv haft stor nytta av sitt goda minne. Nu är han 91 år och minnet börjar ta slut. Därtill hör han dåligt och är rätt sjuk. Vilken man kan tycka att medicinskt skolade personer borde kunna se. Trots detta fortsätter läkare att prata med honom som med en yngre kollega,  på ett språk som inte ens Fridolin skulle kunna förstå.  Jag har vid ett dussin tillfälle bett och bönat att de istället skall kontakta undertecknad – som möjligen kan tolka andemeningen av deras egoföredrag  – men deras minne verkar tyvärr vara lika kort som min fars.

Att lyssna verkar helt enkelt  inte ingå i läkarutbildningen. Eller också är så att konsten att blunda med öronen ingår som en viktig del i doktorsrollen. Samma roll som ger en möjlighet att skynda fram genom korridoren utan att behöva tilltala kreti och pleti, det vill säga ”vårdtagare.”

Borås Lasarett vidmakthåller härvid lag en stolt tradition som har många  företrädare inom den offentliga sjukvården, runt om i landet.  Tro mig, jag har över 40 års erfarenhet som patient.  Alla har de det gemensamt att de i dyra trycksaker och på hemsidan talar varmt om att ”sätta patienten i centrum”.

Jag antar att det här föreligger ett utbrett språkfel. Man har helt enkelt översatt det latinska” centrum”  till det svenska ”väntrum”.

”Patient” däremot betyder verkligen att vara tålmodig , att vänta. Och den som väntar på vård väntar ofta för länge.

När man skall motivera vetenskap och forskning brukar alltid medicinsk vetenskap alltid vara ett säker slagnummer.

Stig Strömholm, rektor emeritus på Uppsala Universitet och själv jursit,  uttryckte det en gång som ” att när politikerna börjar gnälla  om att forskning är dyr, då skickar vi fram medicinerna  i vit rock som skramlar med provrör och som pratar om bot för cancer”.

Den medicinska forskningen och dess moderna tillämpning är liksom det yttersta beviset på Kunskapssamhällets nytta. Kvittot på att alla skattemedel vi satsar på denna vidlyftiga apparat ger oss valuta för pengarna.

Därför är det naturligtvis lite tråkigt att när detta stora och anvancerade forsknings- och vårdkonlomerat  skall ”möta patienten” , blir det ofta till en kort, stressad monolog på sängkanten av en ung läkare  , inför en publik av främmande människor som råkar befinna sig i samma sjuksal.

Varför accepterar svenska skattebetalre, detta så lättkränkta folk – som är rädda att få sin integritet avslöjad av spaning på terrorister – att man diskuterar  deras hjärta, hjärna, testiklar och livmödrar på en offentlig ROND?

Inför totala främlingar.

Och varför är det så att när en människa skall skrivas ut från en omtumlande tid på sjukhuset får hon, eller han, ofta träffa en ung, oerfaren  AT läkare som enligt den hierakiska principen får ta de mindre prestigefyllda arbetena – som att prata med de sjuka.

Lägg ned Ronden och tala med den som är sjuk i enrum! Hjärtavdelningen på Akademiska Sjukhuset i Uppsala provar redan detta.

Man beräknar att omkring 3000 svenskar dör per år på grund av misstag i vården. ”Mörkertalet” antas vara större. Om någon lyssnade på patienterna, eller deras anhöriga, skulle denna siffra kunna minskas betydligt.

Lyssna och lär, hette det förr. Det borde Sjukvården kunna lära sig att komma ihåg.

Tags: , , , , ,