Man kan fundera över det vettiga i att direktsända en middag.
Men nu är just Nobelmiddagen en del av en Nobeltradition, ett varumärke vi bör vara rädda om.
SVT Vd Eva Hamilton deltar ju, självklart , på festen och blev också intervjuas i början av SVT:s långa, dyra sändning.
Det är en över fyra timmar lång direktsändning som engagerar runt 120 personer!
Hon sa i denna intervju att det viktiga med kvällen inte var klänningarna utan upptäckerna.
Det är bara att hoppas att hon för sin egen sinnesfrids skull inte ser på den bandade sändningen!
För hela denna jättesatsning handlade i princip om – YTAN.
Så fort det råkade komma in på vetenskap, vilket är oundvikligt eftersom Nobelprisen i huvudsak handlar om naturvetenskap, markerade alla reportrar att detta var svårt, obegripligt och jobbigt.
Jessica Gerdin – som för övrigt klarade direktsändningen lysande – betonade flera gånger att det var ”litteraturen” som var det viktiga. Nobelpristage i fysik och medicin fick klapp på huvudet för att de var ” intresserade av litteratur också”.
Det är helt begripligt eftersom det nu är hennes huvudintresse och bevakningsområde, men man längtade ändå efter någon som sa att vetenskap är kul. Spännande och ja, rent av livsnödvändig.
Men så blev det inte. Det fanns liksom inte plats för det mellan all provsmakning av mat och ” de stora fåglarna som klampade runt i skogen”. ( Fasaner!)
Att sedan Anna Hedemo väljer just MP:s språkrör som intervjuoffer och dessutom tilltalar henne med förnamn var väl mera väntat. Över hälften av SVT:s journalsiter sympatiserar enligt enkäter med MP.
Så när sedan SVT:s nyhetsprogram flera gånger under kvällen rapporterade att det var Nobelpriset i litteratur som var ” det finaste” kändes det bara som en bekräftelse på den rådande nyhetsvärderingen.
Redan från traileren har det varit solklart att SVY driver en fråga.
Det måste utse flera kvinnliga Nobelpristagare.
Detta markeras av att man bara valt kvinnliga programledare i Nobelstudion och så långt som möjligt – kvinnliga experter,
Man tillämpar vad som brukar kallas positiv särbehandling. Och det har man gjort under en rätt lång tid.
Effekterna på Nobelförsamlingarna är, låt oss säga, osäker.
De lär redan vara utsatt för en lång rad tryck från olika håll.
Men om detta nu är en viktig uppgift för den ”fria och obundna” statstelevisionen kunde man väl i vart fall själva föregå med goda exempel?
För en viktig orsak till att vi inte ser fler kvinnliga Nobelpristagare inom exempelvis fysik ( som är den sämsta klassen) är att få kvinnor är verksamma inom ämnesområdet. Då vore det kanske en bra början om de fyra, kvinnliga, programledarna visade lite större entusiasm över andra ämnen än mat, kläder, frisyrer och skvaller?!
Och, jo, jag vet att SVT och Kunskapskanalen sänder tonvis av seriösa program, men här har man en helt unik chans att nå utanför kretsen av de redan frälsta.
