Medicin

You are currently browsing articles tagged Medicin.

Det är dagen efter i Forskarvärlden. På DN debatt kräver Pontus Braunerhjelm och Martin Andersson ” en offensiv regering”.

Författarna radar upp siffror som all visar på att detta inte är en obetydlig händelse för framtidslandet Sverige.

”Astra Zeneca står för över 80 procent av Sveriges totala export av läkemedel och omkring 5 procent av totalt exportvärde.”

En rad andra forskare har redan, i samma tidning,  försökt att ge tips om vad som behöver förändras-

I den andra Stockholmstidningen, Svensk Dagbladet, skriver Peter Larsson, Sveriges Ingenjörer, att ” nedläggningar som denna kommer inte som en blixt på klar himmel”.

Dagens Industri är inne på samma linje i sin huvudledare som har rubriken ” Många försummelser bakom forskningskrisen”.

I min hemstad, Uppsala, ägnar Kerstin Kollberg sin spalt i UNT åt firandet av 100 års jubileum av Pharmacia, som ju inte längre finns kvar ibland de stora. Där nämner hon också boken ” När Sverige sålde Nobelindustrin” av Torun Nilsson som är högst läsvärd.

Så här med facit (!) i hand är det alltid lätt att se vad som gått fel. Lika lätt är det att ropa på hjälp av farbror Staten. Att vända utvecklingen är svårare.

Men även en motgångens dag som denna skall man inte glömma att Astra Zeneca finns kvar i Mölndal. I varje fall just nu. Att det vuxit fram en rad nya små bioteknikföretag i spillrorna av Pharmacia. Att Sverige har ett välfärdsystem som tilltalar unga, duktiga forskare världen över. För forskare är också människor och föräldrar som skall hämta på dagis.

Det gäller bara att försöka förstå att den svenska välfärden inte är garanterad, vi lever i och av en värld som förändras varje dag. Läkemedelsindustrin är nog fortfarande en bransch som – på sikt – har framtiden för sig.

Tyvärr är ett så kallat mannaminne väldigt kort. I grunden handlar det om vad vi, som medborgare och väljare prioriterar. Och redan idag toppas tidningarnas framsidor av tågförseningar, Eurovisionsschlagerfestivalen och bröstimplantat.

Dagens oro över att 5 procent av vårt exportvärde hotas har inga större utsikter att hålla i sig ända fram till den forskningsproposition som det nu arbetas på. Forskningen har fortfarande inte en egen minister och betraktas inom Alliansen som en ”folkpartifråga”.

Så är det inte. Svensk forskning borde vara en strategisk fråga där det borde gå att nå blocköverskridande och därmed långsiktiga överenskommelser.

För om den viktigaste politiska frågan just nu är att ”skapa flera jobb” måste man väl också skapa framgångsrika företag som man kan jobba på?

Sedan kan man bara hoppas att forskningens Zlatan också får en smula uppmärksamhet…

 

Tags: , , , , ,

- Akademiska sjuhuset växeln

- Jag skulle vilja prata med Hjärtmottagningen

- Kardiologen alltså, jaha, tidsbeställning eller rådgivning?

- Jag skulle vilja veta mina provsvar så det får väl bli rådgivning då

- Då skall vi se vilka telefontider de har. Idag är det onsdag, då har de telefontid fram till 10.00 och ingen telefontid på eftermiddagen så du får återkomma imorgon.

Jaha, så var det med det.  Det vore onekligen lite intressant att få veta om jag har vätska i lungorna igen, men det verkar svårt att få besked.

Igår ringde jag och lämnade mitt telefonnummer till just rådgivningen, men ingen ringde tillbaka. Inte heller idag har någon ringt. Hälsan tiger still brukar man ju säga så vi får väl hoppas att Det Stora Sjukhusets tystnad är uttryck för samma sak.

”Bara man lyckas att ta sig innanför murarna så fungerar vården i regel bra” säger min goda vän. Och därmed ger hon uttryck för en vanlig uppfaattning bland de potentiella vårdtagarna. Det gäller bara att ta sig över muren av sjukvårdsavlysning och akutbortmotning.

Goda vänner och bekanta frågar mig hur jag mår. Jag brukar svara att det vet endas Akis, men de vill inte berätta det för mig. Jag får då en rad goda råd hur man tar sig förbi muren av tystnad, en uppsjö av fula trick och genvägar man kan använda.

Gott så. Frågan är bara om man verkligen skall behöva använda sig av tjuvtrick år 2011 då kommunikation och kunskapssamhällen är ledord för det goda samhället.

Å andra sidan kanske det är bäst att jag framhärdar. Annars bekräftar jag genusforskningens vetenskaplia rapporet om att vi män ”bara gnäller” men inte söker vård…

Tags: , , , , , , ,

2011 är här. Ett år jag möter förkyld och hostande.

Det blir lite knepigt att veta vad som är förkylning och vad som är stigande pleuravätska i vänster lunga. Man kan lätt bli lite nervös.

Ett varv ibland dagstidningarna är som vanligt ingen bra medicin. Svenska Dagbladet granskar värktabletter så nu vågar man inte ens ta en Alvedon. Udden i artikelserien är riktad mot apoteksreformen som säkert kan diskuteras.

Men man skall inte glömma att ALLA läkemedel har biverkningar, speciellt om de används fel.  Och användaren torde väl ha ett visst ansvar i sammanhanget?

Sedan är  det inte alltid  heller år så kul att ha värk eller ont. Som i det mesta här i livet blir det till att väga för- mot nackdelar. Självmord är alltid stora tragedier – men medlen är som bekant många. De som väljer piller kan inte sällan räddas.

I värsta fall leder artikelserien till nya regler och förbud för oss som behöver smärtlindring, men ingen förbättring av problemen.

Expressen fortsätter sin nya tradition med att det är vädret som skall ta livet av oss alla. Denna gång är det ”Blötsnö varning från Nordatlanten” .

Vi svenskar verkar vara allt mera bli ett ängsligt släkte. Såg att en av kanalerna visade en spelfilm om de ”De tappra gallerna”  i helgen. ( Det fungerar naturligtvis inte. Man kan inte göra spelfilm av  en tecknad serie.)  I serien brukar ju gallerna säga något om att de bara fruktar om himlen ramlar ned.

Vi svenskar  verkar vara övertygade om att allting är ute efter oss – hela tiden.

Fast det är klart, det blir lite för bibliskt  när det faller ned döda fåglar från himlen. Experterna står som ofta frågande eftersom de vill ta reda på fakta innan de uttalar sig.  Men den mest troliga förklaringen är stress av fyrverkeripjäser. Det är alltså inte bara hundar som blir stressade av nyårssmällare.

I min lilla värld är det största förändringen att vi har blivit med valp, igen. Hon heter Nova och är en Welsh Springer Spaniel. Hon har redan hjälp mig genom att sortera bort onödiga ( lättuggade) papper och allmänt muntra upp tillvaron.

Därtill har jag också börjat blogga lite för lokaltidningen, Uppsala Nya Tidning (UNT). Min blogg där heter ”Vad vi vet” och finns här.

Läs gärna den också!

Tags: ,

Akutmottagningen!

Det finns få titlar med så mycket  inbyggda dramatik.  Delvis på grund av importerade serier från och om det amerikanska systemet, som, kort sagt, skiljer sig från vårt. Men våra inhemska mottagningar bjuder på tillräcklig spänning. Akademiska Sjukhuset har också medverkat i en dokusåpa i TV3, där ”Akuten” spelade en  roll. Jag kan tänka mig att ”det blev bra TV”.

Jag vet inte om den avdelning där man vaknar upp efter operationen var med i serien? Men jag är övertygad om att även ”intensivvården” eller ”Uppvaket”  skulle göra sig mycket bra som såpopera!

Här är det till exempel aldrig tyst. Det skriker av alla sorters larm. Lampor blinkar oavbrutet. Det är som ett Tivoli – på liv och död. Vi patienter ligger i var sin, alldeles för kort, säng avskilda endast av draperier. Fast snart kommer jag möjligen att få  sängsällskap. För den gamle mannen till höger om mig är fortfarande fast övertygad om att han är utsatt för ett övergrepp och skriker:

-       Men kom hit och hjälp mig då! Ser ni inte att de är bovar Varför kommer det ingen?!

Han gör ALLT för att komma loss. Och oddsen verkar gynnsamma för att han skall lyckas.
Själv är jag fast i smärtan. Personalen delar inte min uppfattningen.
- Lite skall man märka att man varit opererad, också , förklarar vårdarinna filosofiskt. Ta några djupa andetag så blir det bra.

Om man får för mycket smärtstillande så slutar man att andas, tillfogar hon pedagogiskt.

Skönt att få klarhet, kunde svurit att jag har ont efter operationen. På riktigt.

Efter  mina tidigare operationer har jag även fått att jag ”drar mycket smärtstillning”.

Likaså är jag tydligen också svår att söva. Det hann jag berätta för min narkosläkare . Nu kommer han förbi  och berättar att jag haft rätt.

-Man behövde verkligen dra på, det gjorde det lättare att veta.

Även när det gäller smärtlindring har jag haft möjlighet att prova, under mina tre tidigare sejourer på operationsbordet.  Jag vet att det som fungerar bäst för mig, är en smärtpump. Då tar man preparatet själv precis när det börjar göra ont. Mer effekt för mindre dos.

Men en  läkare på mottagningen tycker nu att det är dumt att ge mig en smärtpump.

- Vi har dig under konstant övervakning här, förklarar hon. Säkert handlar hon ”i god tro”. För så tror hon säkert att det skall bli.

Men vackra strategier har en trist tendens att falla samman vid första kontakt med verkligheten.

Just nu krävs exempelvis rätt många personer bara för att hålla nere den ”överfallne” mannen. Till slut lyckas det doktorn att, efter ett oändligt tålamod, att söva honom. Då  kräver någon tredje mera uppmärksamhet. Så snurrar karusellen vidare. Liksom  min ”inbillade” smärta.

Efter en stund får personalen äntligen lite lugn.

Förmodligen tror de inte att någon hör deras långa nattlig konversation. Här önskar jag verkligen att det hade rätt. För jag hör vartenda ord. Av integritetsskäl skall jag inte återge personalens privata funderingar, men jag önskar verkligen att de, av samma skäl, respekterade min vilja.

Att få sova.

Tags: , , , , ,

Min lokala morgontidning UNT har denna lördag hela tre medicinrelaterade nyheter** på sin förstasida*. I vänsterkrysset, det allra heligaste inom tidningsvärlden, berättas att det kan bli ”stopp för efterrätter på sjukhus”.

Maten har länge varit en stor fråga inom sjukvården. Hur illa smakar den? Skall den lagas lokalt eller köpas in? Diskussionen är i stort sett den samma över hela landet.

Vad få förstår är att menyfrågan egentligen är ett tecken på något helt annat, nämligen hur sällsynt tråkigt och enahanda det är att befinna sig på ett sjukhus! Och hur maktlös och utelämnade till andras tidsprioriteringar man känner sig.

Jag kan förestäla mig att det i mycket påminner om att vara frihetsberövad på en anstalt. ( Och då tänker jag inte på de patienter som bokstavligen binds fast här på Akis.) Men till skillnad från ett fängelse så har du :

a/inget eget rum

b/ ingen egen Tv

c/ inga organiserade fritidsaktiviteter.

Detta ABC tillämpas bara inom Fångvården – inte inom Vården!

* (Detta gäller papperstidningen. I UNT:s nätupplaga är det som vanligt omöjligt att hitta något . Det enda hälsorelaterade är bloggen om ”Hälsa och mat.”

”Glöm onödiga tillsatser, mirakeldieter och genmodifierade tomater! Det ska vara enkelt att vara hälsosam.
En blogg om kost, hälsa och klimatmat när den är som allra bäst.”)

**De andra två medicinnyheterna i UNT?  Jo, den ena handlar om en ung flicka som väntar på en njure. Vet en smula om hur det känns att vänta. När de ringde mig om att de kanske fanns lämpliga organ så befann jag mig i Bohuslän.  Känner för och med henne! Och den tredje notisen berättar  om att Landstinget inte kommer kunna uppfylla sin ”vårdgaranti”.

Tags: , , , , , , , , ,

Det är dagen då hösten visar sitt rätta ansikte. Det är sju grader plus, nio sekundmeter i vindstötarna och sjunkande luftryck. Klockan sju på morgonen har det kommit fem millimeter regn. Regn och rusk. Efter några frostnyp släpper de flesta träd sina färgade blad. Människorna kurar på busshållplatser, skyndar över gatorna och förbannar motvinden på cykelbanorna.

Jag åker in till mitt sjukhus. På vägen in upptäcker jag att bensintanken är nästan tom och svänger in på Shell för att fylla på den raffinerade som, trots allt, fortfarande finns där till försäljning. Bakom min bil stannar en liten, äldre bil och ut hoppar en ung kille med lätt rufsigt hår och glasögon. Kvar på passagerarsätet sitter en flicka som knackar på vindrutan och skrattar. De är uppenbart nyförälskade. Man kan också se att det är hans avsikt att tanka bilen. Problemet är bara att han inte riktigt vet hur. Var sitter tanklocket? Hur långt räcker bensinslangen? Och varför startar inte pumpen? Jag försöker att diskret hjälpa honom, utan att genera hans manlighet allt för mycket inför hans nyvunna kvinna.

Gråblåsten drar på där vi står – men det går bra.

Väl framme på sjukhuset finns det naturligtvis inga parkeringar. Det är någon slags policy att det  skall råda brist på P-platser. De sjuka och deras anhöriga SKALL åka kollektiv. De handikappsplatser som finns är därför alltid upptagna av bilister som inte har tillstånd att stå på dem. Rörelsehindrade släpar och haltar sig fram över leriga gräsmattor. För enligt samma visa beslut har man anlagt gångarna där folk BORDE gå, inte där de verkligen går.

I-landproblem, tänker jag och tar mig in på den för dagen aktuella adressen. För så fort man träder i salen in så ser man alla skruttiga medmänniskor. Böjda ryggar och grå ansikten. På sjukhus är folk sjuka. Idag är det emellertid inte tyst i entrén. Ett ilsket brandlarm tjuter. På några avdelningar står också grupper av sjuksköterskor ute i trappuppgångarna och parlamenterar om huruvida detta är en övning, eller ej.

På ”min” avdelning råder emellertid lugnet. Som vanligt får jag sätta mig – och vänta. Först på en undersköterska som skall visa mig runt. Här gör vi så, här får man inte gå in, här tvättar vi händerna. Sedan hamnar jag i ett nytt rum. Nu skall det undersökas. EKG apparaten vill inte skriva ut och jag börjar så när att assistera  för andra gången denna gråa morgon. Ny väntan. Blodprover skall tagas och till detta behöver vi en sjuksköterska.

Han kommer efter någon halvtimma och är mycket professionell.

Ännu ett byte av rum – och –just det, ny väntan. På sjukgymnast och på läkare.

Frågan; när kommer läkarna besvaras genomgående med ” det vet man aldrig”.

Så småningom kommer sköterskan tillbaka och vi går igenom de papper som jag fyllt i om mitt hälsotillstånd. Kan inte låta bli att fundera över om någon någonsin läser alla de svar man hela tiden lämnar ifrån sig?

Han har för övrigt med sig ytterligare formulär, med i princip samma frågor en gång till. Men den här gången handlar det om en vetenskaplig undersökning, ett forskningsprojekt. Om jag vill kan jag vara med? Jag vill.

Därefter går klockan några varv. Så dyker sjukgymnasten upp. Hon bär på en pärm med bilder på lungor och ger mig ett litet rött plastmunstycke som man skall blåsa i – efter operationen. Efter operationen, ja. Ute i korridoren hasar, efter sina operationer tränande patienter,  förbi med sina gåstolar. Minns mina tidigare besök. Först två dygn på intensiven, sedan en dryg vecka här. Ser inte fram mot det.

Åter stannar tiden av. Enligt rykten har läkare siktats på avdelningen, men det är osäkert varthän de styrt sin kosa.

Folk släntrar förbi, det är snart lunch, en av dagens högtider på ett Sjukhus.

Ute härjar nog hösten vidare

Tags: , , , , , , , , ,

Ett läckande Nobelpris?

Det blev en ovanligt dramatiks nyhetsmorgon för oss som råkar vara intresserade av både vetenskap och politik. Talmansval i den nya riksdagen och Svenska Dagbladets förkunnande att de visste vem som skulle få årets Nobelpris i medicin eller fysiologi!

Robert G Edwards för provrörsbefruktning!

Och det slogs upp över hela förstasidans av tidningen.  Ingen vanligen placering av medicinnyhet. Bakom avslöjande låg tidningens medicinreporter Inger Atterstam, så det fanns goda skäl att misstänka att hon visste vad hon talade om.

Så det var med extra spänning jag slog på TV, eftersom jag tyvärr inte kunde närvara i den elektrifierade salen. Och redan när jag såg Hugo Lagerkrans kom in i Nobelforum förstod jag att SvD hade rätt.

Presskonferensen kom också att handla mycket om ”läckan”. DN:s Karin Bojs skriver om en jobbig vecka på KI. Ryktena talar nu om att rektor Harriet Wahlberg-Henriksson är på väg tillbaka till Vetenskapsrådet, som chef. VA-aktuellt citerar Malins Sandströms utmärkta blogg Vetenskapsnytt. Hennes blogg  går ut på att det vore bättre att hålla tyst om vad man vet. Men så fungerar inte Nyheter. ”Publish and be dammed.”

Nu vill jag bara försynt påpeka att detta inte är första gången det läcker… Även om den nu var en av De Stora Morgontidningarna och inte den mera folkliga Public Service Radion, Att sedan SR når betydligt flera människor över hela landet med sina avslöjanden räknas som bekant inte. Framförallt inte i Stockholms etablissemang.

Det kan också ”läcka” på flera håll. Inom förvaltningen, ibland släktingar till betrodda släktingar eller rent av ibland informationsmänniskor. Men den här gången faller nog misstankarna på de som är indragna i ”bråket på KI”, en konflikt som det varit överraskande tyst om i de stora drakarna.

På andra vis är det i högsta grad ett traditionellt Nobelpris eftersom det delas ut till en 85 årig brittisk man.

Men i övrigt det finns nog inte så mycket att invända mot valet av varken priset eller pristagaren, annat än det möjligen är väldigt sent och att han kanske inte orkar ta sig till Stockholm nu.

Tags: , , , , ,

En fet chans?

WHO har sedan ett tag listat fetma som en global hälsorisk, jämte hunger. Orsaken är enkel; vi människor är utvecklingshistorisk programmerade att äta det vi kommer över, men allt flera av oss befinner oss i ett osannolikt överflöd av välsmakande kalorier.

Botemedlet är lika simpelt; ät mindre och rör dig mera! Men de flesta av oss klarar inte det och bantningsindustrin sväller den också.

I veckan citerar både New Scientist och The Economist en ny intressant teori om varför kroppen ansätter så många fettceller. Idén är, om jag förstått den rätt, att fettet är kroppens sätt att skydda sig mot giftiga ämnen som bildas av vår överkonsumtion av mat. Intressant, men knappast någon tröst för oss med viss rondör.

Då kändes nyheten för någon vecka sedan att det är skillnader i vår tarmflora som avgör hur mycket av näringen i födan vi tar upp, mera lovande. Det skulle kunna förklara varför en del människor kan äta till synes hur mycket som helst utan att öka på sitt midjemått. Deras tarmflora är helt enkelt lat.

Bakterierna i magen förekommer ju numera i snart sagt varenda reklamsnutt, men inte lika många tänker på att vi kanske får med oss nyttiga bakterier av vår mor, vid födseln. Om vi inte kommer till via kejsarsnitt förstås.

Personligen tror jag att vi även på denna punkt skiljer oss åt genetiskt. Magra föräldrar får magra barn och kulmage går också den i arv. Men miljön har onekligen förändrats radikalt de senaste decennierna och smörberg blir till fläskberg, heller hur det nu var Per Nuder så poetiskt formulerad det.

Professor Leif Andersson som för en tid sedan avslöjade hönans släkträd publicerade före jul en annan häpnadsväckande rapport om grisarnas gentik. Hans forskarlag hade bland annat identifierat en gen som gjorde att våra västerländska grisar är bättre på att skapa muskler av energi än sina kinesiska medgrisar. Vi får helt enkelt mera skinka per kilo foder och mindre miljöproblem i form av spill. Vilket är paradoxalt med tanke på att tamgrisen ursprungligen kommer ifrån Kina!

Nu är vi människor inte så olika grisar som vi gärna vill tro. Så fundera lite över vad man skulle kunna åstadkomma om man lyckades manipulerar denna gen med läkemedel? Inte bara när det gäller doping, genom att skapa en bättre muskeluppbyggnad hos atleter, utan också som just bantningsmetod. Man skulle inte behöva slita i gymmet utan bra ta ett piller och lägga sig på soffan för att kroppsbygga. Istället för att bygga mage, bygger kroppen biceps!

Men denna latmaskens mjuka dröm ligger nog 20 år in i framtiden

Tags: , , ,

SVT skall ha en elogé för att de lät läkaren Björn Brageé slå larm om hur smutsigt det är på svenska sjukhus. Lennart Persson förde i kvällens Aktuellt frågan vidare genom att på ett skickligt sätt pressa Socialstyrelsens representant på varför så lite har hänt på så lång tid.

Försvaret från Socialstyrelsen  att ” vi blev tagna på sängen” var lika pinsamt som skrämmande. De som verkligen blir ”tagna på sängen” är de patienter som i allt högre utsträckning lider och dör på sjukhus runt om i landet på grund av dålig hygien. Detta är en verklig risk, något att ta på allvar. Med en ökad förekomst av multiresistenta bakterier finns det tills vidare bara en sak att göra; minska smittspridningen.

I den oerhört viktiga strävan har vi alla ett ansvar, vi som kräver antibiotika fast det inte behövs och den samlade sjukvården. Att inte städa i sjukhus och än värre i operationssalar är både livsfarligt och på sikt mycket dyrare än de futtiga kronor man kan spara i städkostnader.

Det finns också en rad förebyggande åtgärder man kan vidta. Det är obegripligt att man som vårdtagare i fängelse har rätt till eget rum, men inom sjukvården skall man även när man är dödssjuk dela rum med fem andra lika sjuka medmänniskor.

Som det nu är verkar det fortfarande osäker på vem man skall klaga hos när man ligger där med smärtsamma sår som inte läker!

Sverige har en sjukvård som nästan helt baseras på skatteintäkter och som drivs av oss själva, det vill säga Landstinget. Att man som patient inte får en öppen varudeklaration på det man betalar för är obegripligt. Gör som Björn Bergée föreslår; lägg ut fakta och statistik på nätet! Som i Danmark. Var löper jag störst risk för att bli smittad? Vilken läkare har orsakat flest infektioner när hon/han har opererat?

Som det är idag har man bättre information om man skall köpa en tvättmaskin än om man skall lägga sitt liv i händerna på en doktor!

Om inte Socialstyrelsen vaknar nu finns det säkert privata entreprenörer som kan tillhandahålla denna livsviktiga information.

Och – förr eller senare kommer även du i kontakt med Vårdapparaten!

Tags: , , , , , , , , , , ,

Så har jag haft en sådan där märklig upplevelse igen. En ”nära doktor upplevelse”. De kommer inte alls oväntat, tvärtom. De föregås ofta av en lång, oförklarlig väntan. Ty tiden är icke din. Den är landstingets. När du så äntligen får träffa den person du vill träffa så är han inte den du vill träffa. Han är en främling. Du har aldrig sett honom förut! Med tanke på att du ofta är där och att antalet läkare är begränsat så är det svårt att förstå rent matematiskt, men så är det.

Det är med denna vilt främmande person du skall diskutera din hälsa och ditt liv. Det börjar lovande. Han tar dig i hand och frågar dig hur du mår? Visserligen kallar han dig Olle, trots att du heter Erik, men han använder i all fall ditt förnamn.

Innan du hinner besvara artigheten och tilltala honom på samma vis snurrar han blixtsnabbt på stolen och slår på datorn. Den verkar oerhört intressant och fångar  hans intresse totalt. I flera minuter fixerar han skärmen. Så ditt eventuella svar på ”hur det står till” frågan klingar ohörd ut i rummet.

Å andra sidan är  din subjektiva redogörelse i princip ändå ointressant eftersom hela din ”status” finns där – på skärmen. I härligt opersonliga siffror. Efter att snabbt ha ögnat igenom din journal, i vart fall den senaste anteckningen,  har han nu med kirurgisk precision hittat de mätvärden som avviker ifrån standardvärdena och därför färgats av datorprogrammet. Här finns evidensbaserad anledning att göra något. Han snurrar snabbt på stolen igen och talar om för dig vad han beslutat. Åtgärder. Förändringar. Fort, men förmodligen helt fel. En lång och mödosam utbildning har inte varit förgäves. Han har hanterat ytterligare ett fall. Man riktigt ser hur skönt det här känns – för honom. Du gör nu ett andra försök att ställa dina futtiga frågor. Då piper hans sökare. Inte en gång, utan ofta tre, fyra gånger. Det skulle kunna vara kris med en annan patient, men av samtalen att döma är det sällan det. Ofta är den en kollega, ibland en flickvän, någon gång en säljare. Märkligt nog uppvisar han då en egenskap du inte trodde han besatt. Han lyssnar. Men telefonsamtalen har tagit tid och nu är det bråttom. Inte sällan har stressen också tilltagit av att annan vårdpersonal har stövlat in i rummet med papper eller viktiga ärenden. Som att leta efter plasthandskar eller någon blankett.

Innan du vet ordet av befinner du dig åter i en av landstingets pigga korridorer. Det har gått så fort att du nästan inte tror att det hänt. Men det har det. Efter månader av vänta och timmar i det själsdödande väntrummet har du varit med om ytterligare en ” nära doktorn upplevelse”.

Gud ske lov för att det finns sjuksköterskor!

Tags: , , , , , , ,

« Older entries