Det är dagen efter i Forskarvärlden. På DN debatt kräver Pontus Braunerhjelm och Martin Andersson ” en offensiv regering”.
Författarna radar upp siffror som all visar på att detta inte är en obetydlig händelse för framtidslandet Sverige.
”Astra Zeneca står för över 80 procent av Sveriges totala export av läkemedel och omkring 5 procent av totalt exportvärde.”
En rad andra forskare har redan, i samma tidning, försökt att ge tips om vad som behöver förändras-
I den andra Stockholmstidningen, Svensk Dagbladet, skriver Peter Larsson, Sveriges Ingenjörer, att ” nedläggningar som denna kommer inte som en blixt på klar himmel”.
Dagens Industri är inne på samma linje i sin huvudledare som har rubriken ” Många försummelser bakom forskningskrisen”.
I min hemstad, Uppsala, ägnar Kerstin Kollberg sin spalt i UNT åt firandet av 100 års jubileum av Pharmacia, som ju inte längre finns kvar ibland de stora. Där nämner hon också boken ” När Sverige sålde Nobelindustrin” av Torun Nilsson som är högst läsvärd.
Så här med facit (!) i hand är det alltid lätt att se vad som gått fel. Lika lätt är det att ropa på hjälp av farbror Staten. Att vända utvecklingen är svårare.
Men även en motgångens dag som denna skall man inte glömma att Astra Zeneca finns kvar i Mölndal. I varje fall just nu. Att det vuxit fram en rad nya små bioteknikföretag i spillrorna av Pharmacia. Att Sverige har ett välfärdsystem som tilltalar unga, duktiga forskare världen över. För forskare är också människor och föräldrar som skall hämta på dagis.
Det gäller bara att försöka förstå att den svenska välfärden inte är garanterad, vi lever i och av en värld som förändras varje dag. Läkemedelsindustrin är nog fortfarande en bransch som – på sikt – har framtiden för sig.
Tyvärr är ett så kallat mannaminne väldigt kort. I grunden handlar det om vad vi, som medborgare och väljare prioriterar. Och redan idag toppas tidningarnas framsidor av tågförseningar, Eurovisionsschlagerfestivalen och bröstimplantat.
Dagens oro över att 5 procent av vårt exportvärde hotas har inga större utsikter att hålla i sig ända fram till den forskningsproposition som det nu arbetas på. Forskningen har fortfarande inte en egen minister och betraktas inom Alliansen som en ”folkpartifråga”.
Så är det inte. Svensk forskning borde vara en strategisk fråga där det borde gå att nå blocköverskridande och därmed långsiktiga överenskommelser.
För om den viktigaste politiska frågan just nu är att ”skapa flera jobb” måste man väl också skapa framgångsrika företag som man kan jobba på?
Sedan kan man bara hoppas att forskningens Zlatan också får en smula uppmärksamhet…
