lasarett

You are currently browsing articles tagged lasarett.

Hur många skall dö av misstag inom vården i år? Hör du till dem som kommer att drabbas?

Är det verkligen bra arbetsledning att låta ambulanspersonal ta en paus när de skall hämta en dödssjuk patient? Den som ställer frågan heter Ulf Ljungblad och är fd chefsöverläkare och fd sjukhusdirektör på Östra Sjukhuset i Göteborg.

Han ställer den i Västnytt apropå en debattartikel han och Christer Enkvist skrivit i dagens GP. Enkvist är tidigare landstingsöverläkare och medicinsk rådgivare i Västra Götalandsregionen. I artikeln skriver de om de omkring 3 000 svenskar som varje år dör på grund av misstag i vården. Det är en livsviktig läsning för många!

Alla onödiga dödsfall är tragiska men det är, som jag påpekat tidigare, märkligt att ingen reagerar över denna siffra. Tretusen!  Tretusen döda på grund av missgrepp inom vården!

Det är något med den historien som inte stämmer. Vi har just upplevt larmstämning över hur en varg attackerat en tamhund. Innan dess dominerades nyhetsprogram, debattprogram och faktaprogram om de eventuella riskerna med strålning.

Ja, hela Vetenskapens Värld på SVT ikväll ägnades åt strålningen.

Men alla dessa risker bleknar i jämförelse med de tretusen människor som varje år dör i Sverige på grund av att man gör fel inom sjukvården.

Varför är det ingen som bryr sig? Tror man inte på uppgifterna? Tänker man kanske att ”det var ändå sjuka människor, de skulle nog dö förr eller senare”? Varför stormar inte Janne Josefsson in med öppna och dolda kameror? Förklara gärna detta för mig!

I artikeln talar Ljungblad och Enkvist om en säkerhet inom sjukvården som befinner sig på 1950-talets nivå om man jämför med flyget.

På 1950 talet dog  cirka 65 personer per miljon flygningar. I dag i Västeuropa dör 0,3 personer per miljon flygningar, en förbättring på 1 900 procent.

Ingen skulle flyga idag om säkerheten var kvar på 1950 års nivå, konstaterar de.

Men det är där dagens sjukvård befinner sig, menar de. Och de har som sagt båda omfattande erfarenhet av svensk sjukvård.

I kvällens Rapport talar sjukvårdspersonal i Umeå om att det kommer att bli kris med personal i sommar igen.  ”Patienssäkerheten kan hotas”, får vi veta.

Men vänta lite nu, ” i sommar igen”. Det är alltså en kris som inträffar varje semesterperiod. Borde man då inte kunna planera inför denna ”kris”?

Förställ er samma resonemang inom flyget, eller inom kärnkraftsindustrin.

-       Ja, under semestern räknar vi kallt med att de kommer att stryka med några hundra extra. Så är det ju varje sommar.

Det är mycket lätt att i detta läge med automatik kräva mera resurser. Sjukvården behöver säkert mera resurser. Också.

Men något genomgripande måste innan dess göras åt organisationen och arbetsledning.

Fast nu gäller ju detta sjukvården i västra och norra Sverige.

Det har antagligen ingen som helst relevans för Akademiska Sjukhuset.

Och ingenstans framträder någon representant för patienterna. Vi får som vanligt bara se företrädare för personal och facket. Som berättar att de går på knäna.

Så är det säkert. Men det är 3 000 patienter som inte ens kan gå på knäna på grund av kvalitetsproblemen inom svensk sjukvård.

Varför får vi aldrig höra deras historier? Även om de själva har dött en för tidig död så har de väl anhöriga som kan berätta om deras öden?

I vanliga fall uppträder alltid ett dussin ”vanliga människor” som uttalar sig om allt ifrån fastighetsskatten till genmanipulerad mat.

Men sjukvård är kanske för komplicerad för gemene man?

Tags: , , , , , , , , , , ,

Enligt min yngre dotter som har läst idéhistoria är de stora sjukhusen en frukt av den franska revolutionen. Idén var enkel. Det var rationellt att samla många sjuka människor på ett ställe. På så vi kunde doktorerna lära av varandra och spara tid.

Nå, alla idéer under den franska revolutionen var ju inte huvudlösa men problemet med Sjukhusen är, just det, deras storlek.

Som patient känner man sig nämligen lätt, liten. Och det tenderar inte att skynda på tillfrisknandet, vilket så att säga är syftet med vistelsen här.

Inte heller mår man mycket bättre av att ofrivilligt bli inhyst med andra sjuka, vilt främmande människor. Detta är dåligt på så många vis. För det första kan man inte sova och enligt en uppsjö av pressklipp är ju sömnen livsviktig.

-       Vi har öronproppar, är det pragmatiska svaret på det problemet.

För det andra finns det en sak som förenar alla de som hamnat på samma sal, de är sjuka. Nu hanterar människor sin sjukdom väldigt olika. Vissa försöker exempelvis prata bort sin rädsla. Det betyder att omgivningen, ofta ofrivilligt, får ta del av alla turer och detaljer i deras sjukdomshistoria. Inte alla uppbyggliga.

För det tredje delar man miljö och inte minst toalett med personer som inte nödvändigtvis har samma bakterieflora som en själv. Av detta får man lätt förstoppning eller tvärtom. Inget av tillstånden är hälsobefrämjande.

Men framförallt är det inte en bra idé att blanda smittkällor från ett större område. Eller försöka bekämpa dem med all tillgänglig arsenal av antibiotika. På samma lilla yta.

Kanske blir det till slut ”sjukhussjukan” som gör slut på de stora militära, fabriksartade, sovsalarna?

Men tyvärr hinner många av oss dö innan dess. Och att man är döende är för övrigt inte skäl nog till att få eget rum.

Öronproppar någon?

Tags: , , , , , , , , ,

Om ni tycker att jag klagar mycket – så har ni helt rätt. Men, mitt gnöl är inget mot det ständiga missnöje som verkar ha  bosatt sig här i korridorerna! Gnället på chefer och på Landstinget.

Överallt.

-       Hur har de tänkt med de här?

-       Jag förstår inte hur vi skall få in detta!

-       Nu har någon där uppe tänkt till igen!

-       Jaha, det här är typiskt henne.

Små ord i grupp, eller i förbipasserande samtal. Men alltid i samma beklagande ton. Det är som om den negativa stämningen är det kitt som håller samman de olika små grupperna som, tillsammans, utgör Sjukhuset. Akademiska blir då till en slags federation sammansatt av en rad olika yrkesgrupper och ett antal avdelningar. Anledningen till att hela organisationen överhuvudtaget håller samman är de interna motsättningarna skapar som ett gitter i en kristall.

Men så värst flexibel är inte strukturen!

Och jag är djupt övertygad om att den måste brytas upp och förändras. Eller för att citera Lars Gustafsson:  ”För på klagan måste det också bli ett slut”. Och det enda som binder samman Landstingets anställda kan inte vara missnöjet?

Återstår alltså att privatisera? Nej, jag är tveksam till en allt för långt gången privatisering av Sjukvården av den enkla anledningen att de verkligt sjuka skulle få en mycket sämre vård. Är du sjuk får du inte teckna några privata vårdförsäkringar. De gäller bara de starka, rika och friska.

Men det finns så mycket att förändra inom den offentliga vården. Jag undrar om man provat med att fråga dem det egentligen handlar om, patienterna?

Nu är ju dessa människor just sjuka och omtöcknade. Deras upplevelser är – förhoppningsvis – begränsade, men i alla fall.

Vi multisjuka är en speciell grupp som är undantagen som bekräftar regeln. Men man kunde börja med att prata med oss. Vi ställer gärna upp.

Visst finns det numera lådor för synpunkter nästan överallt, men inte ens de är så lätta att använda. Var hittar du papper och penna om du mot förmodan skulle vilja höra av dig med synpunkter?

Och jag misstänker starkt att de synpunkter man får in den vägen, och på andra vis, mest är klagomål. Klagan på väntan och på bemötande.

Bra så. Men vem ser systemfelen? Orsakerna till att man verkar kunna ösa pengar över vården utan att det har någon effekt? Orsakerna till att det begås en rad ödesdigra fel varje dag inom svensk sjukvård?

HSAN Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd skall nu förändras. Mina läkarvänner försäkrar mig om att det inte innebär att ”läkare slipper undan”, men för en lekman är det svårt att se det på något annat sätt än att patientens rätt minskar. Men jag har gärna fel på den punkten. Speciellt om det nya systemet kan leda till mera incidentrapportering som inom flyget.

Slutligen, det vore nog inte heller så dumt att lyssna på dem som jobbar i vården. Inte bara på deras fackliga krav utan fastmer på deras iakttagelser och kunskaper. För DELAKTIGHET är A och O för engagemang. Och man kunde rent av belöna de som gör det där lilla extra? Uppmuntra de som anstränger sig.?

Då, kanske, det skulle bli ett slut på klagosången.

Tags: , , , ,

Efter en lång, grå väntan kommer plötsligt – Ketchupeffekten.

Nu kommer en ung läkare in i dagrummet och ber mig att följa med. Vi går till ett enskilt rum, vilket bara det är bra. De offentliga ronderna där din sjukdom och ditt mest privata diskuteras i grupp och inför totalt okända människor är en kvarleva från ett annat sekel!

Tänk bara om vi skulle ha medarbetarbetarsamtal på jobbet eller utvecklingssamtal i skolan i grupp – och inför arbetskompisar och andra föräldrar!

Men på vägen till undersökningsrummet approcheras vi av sjukgymnasten. Jag är nämligen nu bokad för en undersökning i forskningsprojektet, på Klinfys! En annan avdelning, med sina rutiner. Kommer samtalet att ta lång tid?

Detta gör att samtalet mellan min läkare och mig, inför en livsavgörande operation, från början blir forcerat och stressigt. Han hanterar det ändå beundransvärt bra, men som vanligt har han inte läst någonting i min journal innan vi ses. Detta är någonting jag inte kan förstå. Mängden information om varje patient växer lavinartat varje dag man är i kontakt med vården, men vem använder den?

Läkaren är i vart fall i den åldern att han inte har de sedvanliga handhavandeproblemen med datorn. Däremot har han inte hunnit scrolla ned så långt i min sjukdomshistoria så jag får upplysa honom om att jag är transplanterad, nej, både njure och pankreas.

Ja, vi samma tillfälle. Jo, jag har haft en hjärtinfarkt. Nej, det var 2007.

Läkarens sökare piper. Han slår numret på den fasta telefonen.

-       Nej, jag sitter fast i en inskrivning. Ja. Det här tar nog inte så många miniuter. Ja, vi kan väl ses där?

Åter till inskrivningen. Jag får ta upp tråden igen.

Detta är det fjärde eller möjligen femte tillfället under de senaste veckorna jag drar min historia. Eller fyller i den på gula pappersformulär, otäckt lika de inom den amerikanska byråkratin. Jag börjar bli rätt trött på att dra alltihop. Tur att man inte är sjuk och sliten. Datorisering? Tror inte det!

Komna så lång rycker Sjukgymnasten i dörren igen. Är vi färdiga snart?

Nå, jag skulle ju gärna vilja veta lite mera om hur de tänker såga och skära i mig.

Läkaren behåller dock sitt lugn och han lyssnar faktiskt  på vad jag frågar. En ovanlig egenskap.

Men genom det kastsystem som råder är han ju inte den mest erfarna av doktorerna eller den som bestämmer. Det är nämligen så att inskrivningssamtalen alltid sköts av de som står längst ned hierarkin, därmed markerande att de inte är så viktiga.

På samma sätt är det med utskrivningen då man lämnar vården. Då, när man ofta är full av frågor och oro för hur det skall bli nu, får man inte sällan träffa en ung person som är minst lika osäker som du själv.

Jag har aldrig riktigt förstått logiken i detta, men jag är ju bara en enkel vårdtagare.

Vi hastar vidare i samtalet och så kan jag, äntligen, rusa iväg till Klinfys där två vänliga damer sätter mig i en telefonkiosk av plast för att testa min lungkapacitet.

- Du är sen säger de.

Forskningen går ut på att ta reda på hur länge man skall använda det lilla röda plastmunstycket jag fick tidigare. Viktiga grejer.

För att hitta hem till avdelningen från undersökningen har jag fått ytterligare en papperslapp med vägbeskrivning.  Jag bär numera med mig en pappershög motsvarande en mindre skogsdunge. Plus datorn eftersom undersköterskan upplyst mig om att man absolut inte kan lämna några värdesaker någonstans på Sjukhuset.

I de papper jag fått står att jag under inskrivningen skall få träffa den läkare som skall operera mig och narkosläkaren. Ingen av dem har dykt upp. På min fråga till får jag veta att det inte ens finns på datorn ännu.

Jag lämnar nu Sjukhuset för att – tacksamt – åka hem. Jag är lycklig nog att bo i staden och behöver i vart fall inte vänta i korridorerna.

Efter en timma ringer läkaren mig. Han har kommit på att jag nog borde sluta ta en av alla mina mediciner inför operationen. En inte helt oväsentlig information. Och han har skrivit en remiss till ytterligare en undersökning.

Bra, han har tänkt till, trots ketchupeffekten! Men jag kan ändå inte låta bli att undra om han inte kunde ha träffat mig tidigare under dagen.

Tags: , , , , , , , ,

Det är dagen då hösten visar sitt rätta ansikte. Det är sju grader plus, nio sekundmeter i vindstötarna och sjunkande luftryck. Klockan sju på morgonen har det kommit fem millimeter regn. Regn och rusk. Efter några frostnyp släpper de flesta träd sina färgade blad. Människorna kurar på busshållplatser, skyndar över gatorna och förbannar motvinden på cykelbanorna.

Jag åker in till mitt sjukhus. På vägen in upptäcker jag att bensintanken är nästan tom och svänger in på Shell för att fylla på den raffinerade som, trots allt, fortfarande finns där till försäljning. Bakom min bil stannar en liten, äldre bil och ut hoppar en ung kille med lätt rufsigt hår och glasögon. Kvar på passagerarsätet sitter en flicka som knackar på vindrutan och skrattar. De är uppenbart nyförälskade. Man kan också se att det är hans avsikt att tanka bilen. Problemet är bara att han inte riktigt vet hur. Var sitter tanklocket? Hur långt räcker bensinslangen? Och varför startar inte pumpen? Jag försöker att diskret hjälpa honom, utan att genera hans manlighet allt för mycket inför hans nyvunna kvinna.

Gråblåsten drar på där vi står – men det går bra.

Väl framme på sjukhuset finns det naturligtvis inga parkeringar. Det är någon slags policy att det  skall råda brist på P-platser. De sjuka och deras anhöriga SKALL åka kollektiv. De handikappsplatser som finns är därför alltid upptagna av bilister som inte har tillstånd att stå på dem. Rörelsehindrade släpar och haltar sig fram över leriga gräsmattor. För enligt samma visa beslut har man anlagt gångarna där folk BORDE gå, inte där de verkligen går.

I-landproblem, tänker jag och tar mig in på den för dagen aktuella adressen. För så fort man träder i salen in så ser man alla skruttiga medmänniskor. Böjda ryggar och grå ansikten. På sjukhus är folk sjuka. Idag är det emellertid inte tyst i entrén. Ett ilsket brandlarm tjuter. På några avdelningar står också grupper av sjuksköterskor ute i trappuppgångarna och parlamenterar om huruvida detta är en övning, eller ej.

På ”min” avdelning råder emellertid lugnet. Som vanligt får jag sätta mig – och vänta. Först på en undersköterska som skall visa mig runt. Här gör vi så, här får man inte gå in, här tvättar vi händerna. Sedan hamnar jag i ett nytt rum. Nu skall det undersökas. EKG apparaten vill inte skriva ut och jag börjar så när att assistera  för andra gången denna gråa morgon. Ny väntan. Blodprover skall tagas och till detta behöver vi en sjuksköterska.

Han kommer efter någon halvtimma och är mycket professionell.

Ännu ett byte av rum – och –just det, ny väntan. På sjukgymnast och på läkare.

Frågan; när kommer läkarna besvaras genomgående med ” det vet man aldrig”.

Så småningom kommer sköterskan tillbaka och vi går igenom de papper som jag fyllt i om mitt hälsotillstånd. Kan inte låta bli att fundera över om någon någonsin läser alla de svar man hela tiden lämnar ifrån sig?

Han har för övrigt med sig ytterligare formulär, med i princip samma frågor en gång till. Men den här gången handlar det om en vetenskaplig undersökning, ett forskningsprojekt. Om jag vill kan jag vara med? Jag vill.

Därefter går klockan några varv. Så dyker sjukgymnasten upp. Hon bär på en pärm med bilder på lungor och ger mig ett litet rött plastmunstycke som man skall blåsa i – efter operationen. Efter operationen, ja. Ute i korridoren hasar, efter sina operationer tränande patienter,  förbi med sina gåstolar. Minns mina tidigare besök. Först två dygn på intensiven, sedan en dryg vecka här. Ser inte fram mot det.

Åter stannar tiden av. Enligt rykten har läkare siktats på avdelningen, men det är osäkert varthän de styrt sin kosa.

Folk släntrar förbi, det är snart lunch, en av dagens högtider på ett Sjukhus.

Ute härjar nog hösten vidare

Tags: , , , , , , , , ,

Så har jag haft en sådan där märklig upplevelse igen. En ”nära doktor upplevelse”. De kommer inte alls oväntat, tvärtom. De föregås ofta av en lång, oförklarlig väntan. Ty tiden är icke din. Den är landstingets. När du så äntligen får träffa den person du vill träffa så är han inte den du vill träffa. Han är en främling. Du har aldrig sett honom förut! Med tanke på att du ofta är där och att antalet läkare är begränsat så är det svårt att förstå rent matematiskt, men så är det.

Det är med denna vilt främmande person du skall diskutera din hälsa och ditt liv. Det börjar lovande. Han tar dig i hand och frågar dig hur du mår? Visserligen kallar han dig Olle, trots att du heter Erik, men han använder i all fall ditt förnamn.

Innan du hinner besvara artigheten och tilltala honom på samma vis snurrar han blixtsnabbt på stolen och slår på datorn. Den verkar oerhört intressant och fångar  hans intresse totalt. I flera minuter fixerar han skärmen. Så ditt eventuella svar på ”hur det står till” frågan klingar ohörd ut i rummet.

Å andra sidan är  din subjektiva redogörelse i princip ändå ointressant eftersom hela din ”status” finns där – på skärmen. I härligt opersonliga siffror. Efter att snabbt ha ögnat igenom din journal, i vart fall den senaste anteckningen,  har han nu med kirurgisk precision hittat de mätvärden som avviker ifrån standardvärdena och därför färgats av datorprogrammet. Här finns evidensbaserad anledning att göra något. Han snurrar snabbt på stolen igen och talar om för dig vad han beslutat. Åtgärder. Förändringar. Fort, men förmodligen helt fel. En lång och mödosam utbildning har inte varit förgäves. Han har hanterat ytterligare ett fall. Man riktigt ser hur skönt det här känns – för honom. Du gör nu ett andra försök att ställa dina futtiga frågor. Då piper hans sökare. Inte en gång, utan ofta tre, fyra gånger. Det skulle kunna vara kris med en annan patient, men av samtalen att döma är det sällan det. Ofta är den en kollega, ibland en flickvän, någon gång en säljare. Märkligt nog uppvisar han då en egenskap du inte trodde han besatt. Han lyssnar. Men telefonsamtalen har tagit tid och nu är det bråttom. Inte sällan har stressen också tilltagit av att annan vårdpersonal har stövlat in i rummet med papper eller viktiga ärenden. Som att leta efter plasthandskar eller någon blankett.

Innan du vet ordet av befinner du dig åter i en av landstingets pigga korridorer. Det har gått så fort att du nästan inte tror att det hänt. Men det har det. Efter månader av vänta och timmar i det själsdödande väntrummet har du varit med om ytterligare en ” nära doktorn upplevelse”.

Gud ske lov för att det finns sjuksköterskor!

Tags: , , , , , , ,

Tänk dig att du är sjuk.

Nej, inte förkyld utan sjuk på riktigt. Du har cancer som spritt sig i kroppen. Du har ont, riktigt ont. Du mår illa, du mår så illa att du inte kan äta eller dricka ordentligt. Din kropp är svag och dina tankar orediga.

Nu om aldrig förr behöver du hjälp. Vård. Sjukvård. Hela den fina sjukvårdsapparat du betalt skatt till i hela ditt långa yrkesliv borde nu kunna träda in och ta hand om dig. Ge dig stöd och trygghet mitt i kaoset. Så gott det nu går.

En personlig och medkännande vila.

Men istället blir allt tvärtom. Okända människor tar ifrån dig alla dina kläder och personliga tillhörigheter. Du körs in i en stor sovsal och föses ihop med fem andra helt okända men precis lika sjuka och rädda människor. Mannen till vänster som befinner sig högst en halvmeter ifrån dig låter oavbrutet. Han stönar, tjostar och mumlar . Högt och ständigt. Olyckskamraten tvärs över rummet försöker kasta upp, men det lyckas inte honom. Trots det försöker han, igen och en gång till. Medpatienten i salens bortre hörn verkar ha problem med magen för ahan släpper då och då väder. Odären når dig i vågor där du ligger , oförmögen att ta dig därifrån av egen kraft.  Två av salens innevånare snarkar mest och stör inte så mycket , den sjätte däremot ockuperar salens enda, gemensamma toalett.

Efter 20 minuter i denna mänskliga förnedring känner du dig sjukare än någonsin. Du vill bara en sak; bort därifrån. Så fort som möjligt. Efter en dag har du med stor sannolikhet förstoppning och kan inte äta.

Ditt redan dåliga så kallade ”allmäntillstånd” har nu försämrats avsevärt. Tur att du reda kommit under vård!

Tyvärr är detta inte en bild av ett sjukhus i forna Sovjetunionen eller i det kapitalistiska  USA, detta är verkligheten i Sverige 2009. Jag vet för jag har själv legat på sådana salar och jag kommer just  ifrån en sådan lokal idag.

Min 91 årige far ”vårdas” under dessa förhållanden på ett litet lokalt sjukhus just nu.

För i detta land med världens högsta skatter och med en avancerad teknisk sjukvård hålls patienterna under förhållande som skulle orsaka  upplopp på vilken ”kriminalvårdsanstalt” som helst i detta land.

Fången skall ha eget rum , den sjuka får lära sig att dela med sig,

Fångar har rätt till psykologer, samtal och sysselsättningar. En patient får vara glad om den stressade syrran hinner söka ögonkontakt emellan passen vid datorn och telefonen. Samtalet om dina mest intima detaljer sker inför osorterad publik av personal och de främlingar du råkar dela sal med. Detta kallas ”rond” oh en av läkekonstens heliga mantran.

För om du brutit mot lagen skall du ha mänsklig vård.

Begår du däremot misstaget att bli sjuk måste du inse att samhällets reurser att vårda är begränsade.

Du skickas runt som Svarte Petter mellan olika ”vårdgivare” . Vem skall tvingas att betala för dig idag? Det gör att man kan bolla runt med en gammal människa och skicka runt honom till TRE olika ”vårdinstitutioner” på En dag.

Huvudsaken att han inte belastar vår budget!

Ändå är ( nästan) alla vårdgivare en och den samme  i detta avlånga land. De arbetar alla för dig och för de pengar du betalat in som en försäkring under hela ditt yrkesliv.( Sjukvården i Sverige är inte ”fri” eller ”grattis”.)

Tyvärr är finns det bara en vårdgivare, farbror staten. För tänk om det fanns en ”sjukvårdspeng” som du själv kunde bestämma över, precis som med ”skolpengen”. Tänk om det fanns alternativ. Då tvingades man kanske använda det fula ordet ”kund” istället för lugna och tålmodiga substantivet ”patient”.  Den som tålmodigt väntar på döden tillsammans med fem andra fisande, stönande, spyende och snarkande medmänniskor.

Länge leve Vårdapparaten!

Tags: , , , , , , , , , ,