Läkare

You are currently browsing articles tagged Läkare.

Medverkade idag  i en debatt om Akademiska Sjukhuset som direktsändes i P4 Uppland.  Det blev som det brukar bli vid debatter, det mesta blev inte sagt. Den ständigt pågående ”krisen” inom den västerländska sjukvården låter sig inte sammanfattas mellan några låtar.

Och, det lär inte spela någon större roll vilken politisk majoritet som styr. S och Mp lär betona Personalen ( Facket)  och Alliansen lär betona den förkylda medelklassen. De riktigt sjuka är en väldigt liten röstpost.

Men omställningen är verklig och en av de allra viktigaste framtidsfrågorna.

Självklart kan sjukvården rationaliseras, men det bör göras underifrån, av de som vet hur vården fungerar.

Och, ta med patienterna i den processen. I mångt och mycket delar vi samma intressen som personalen, men inte i alla avseende. Vi har inte heller någon fackförening som ivrigt företräder våra intressen.

Vi patienter är trötta på att inte bli sedda som hela personer.

DET går att organisera sjukvården runt patienten. Inte utifrån de medicinska specialiteterna.

Det går att ta tilvara patienternas upplevelser och synpunkter på ett organiserat vis. Det går att lösa med en rad elektroniska metoder.

Eller så man kan göra som bilverkstäderna som ringer upp en efteråt och frågar om man är nöjd ;-)

Just nu vet man i det närmaste ingenting om hur patienterna upplever vården. Om man letar noga i Ingång 70, där debatten hölls, sitter där en liten förslagslåda. Men där finns inga lappar att skriva på, eller pennor att skriva med. Det är en rätt bra sammanfattning av hur lite det ligger i klyschan att ” sätta patienten i centrum”.

Slutligen, media koncentrerar sig alltid på det negativa. Det finns mycket bra med Uppsalas stora sjukhus. Självklart. Men ” there is no bigger room then the room for improvment”.

Tags: , , , , , ,

Jag skall nu påstå något oerhört provokativt.

Skolan är inte till för lärarna, dagis finns inte för att ge personalen arbetstillfällen, sjukvården är inte en fråga mellan personalen och politikerna.

Sjukvården bedrivs för att bota oss när vi är sjuka.

Men patienter är vi, lyckligtvis, bara en kort tid av livet. Att ”bli sjuk” anses numera som något exotiskt. Och något som drabbar andra. Så det är svårt att skapa en stark och uthållig patientgrupp som framför vårdtagarnas synpunkter i debatten.

Och så är vi ju lite sjuka också.

Än värre blir det eftersom vi patienter är i direkt beroendeställning av läkare och personal. Man tjafsar inte i onödan med någon som råder över ens liv och välbefinnande.

Och man vill inte heller förstöra för de fantastiska människor man stöter på inom Vårdapparaten. Eldsjälar, änglar och superproffs. De finns och jag skulle kunna namnge dem.

De som tar sig extra tid. Som ringer hem och diskuterar medicindoser. De som svarar på frågor trots att de är på tåget från Karlstad. De som håller handen på en när man rysligt ont.

Som patient vill man göra allt för att de skall ha det så drägligt som möjligt, så att de inte kroknar och lämnar det sjunkande skeppet.

Det tar lång tid att bygga upp en bra arbetsmiljö för de som arbetar inom skola, vård och omsorg. Men det tar mycket kort tid att förstöra den.

Samtidigt måste mycket förändras även inom svensk sjukvård. Och med all respekt för våra politiker så tror jag inte de klarar det på egen hand. De är inte sällan fast i sin egen retorik.

Patienterna måste få vara med i prioriteringarna.

En sjukvård utan besvärliga patienter vore givetvis mycket lättare att administrera, men den blev, om uttrycket tillåts, rätt ”vårdslös”.

Tags: , , , , , , ,

Akutmottagningen!

Det finns få titlar med så mycket  inbyggda dramatik.  Delvis på grund av importerade serier från och om det amerikanska systemet, som, kort sagt, skiljer sig från vårt. Men våra inhemska mottagningar bjuder på tillräcklig spänning. Akademiska Sjukhuset har också medverkat i en dokusåpa i TV3, där ”Akuten” spelade en  roll. Jag kan tänka mig att ”det blev bra TV”.

Jag vet inte om den avdelning där man vaknar upp efter operationen var med i serien? Men jag är övertygad om att även ”intensivvården” eller ”Uppvaket”  skulle göra sig mycket bra som såpopera!

Här är det till exempel aldrig tyst. Det skriker av alla sorters larm. Lampor blinkar oavbrutet. Det är som ett Tivoli – på liv och död. Vi patienter ligger i var sin, alldeles för kort, säng avskilda endast av draperier. Fast snart kommer jag möjligen att få  sängsällskap. För den gamle mannen till höger om mig är fortfarande fast övertygad om att han är utsatt för ett övergrepp och skriker:

-       Men kom hit och hjälp mig då! Ser ni inte att de är bovar Varför kommer det ingen?!

Han gör ALLT för att komma loss. Och oddsen verkar gynnsamma för att han skall lyckas.
Själv är jag fast i smärtan. Personalen delar inte min uppfattningen.
- Lite skall man märka att man varit opererad, också , förklarar vårdarinna filosofiskt. Ta några djupa andetag så blir det bra.

Om man får för mycket smärtstillande så slutar man att andas, tillfogar hon pedagogiskt.

Skönt att få klarhet, kunde svurit att jag har ont efter operationen. På riktigt.

Efter  mina tidigare operationer har jag även fått att jag ”drar mycket smärtstillning”.

Likaså är jag tydligen också svår att söva. Det hann jag berätta för min narkosläkare . Nu kommer han förbi  och berättar att jag haft rätt.

-Man behövde verkligen dra på, det gjorde det lättare att veta.

Även när det gäller smärtlindring har jag haft möjlighet att prova, under mina tre tidigare sejourer på operationsbordet.  Jag vet att det som fungerar bäst för mig, är en smärtpump. Då tar man preparatet själv precis när det börjar göra ont. Mer effekt för mindre dos.

Men en  läkare på mottagningen tycker nu att det är dumt att ge mig en smärtpump.

- Vi har dig under konstant övervakning här, förklarar hon. Säkert handlar hon ”i god tro”. För så tror hon säkert att det skall bli.

Men vackra strategier har en trist tendens att falla samman vid första kontakt med verkligheten.

Just nu krävs exempelvis rätt många personer bara för att hålla nere den ”överfallne” mannen. Till slut lyckas det doktorn att, efter ett oändligt tålamod, att söva honom. Då  kräver någon tredje mera uppmärksamhet. Så snurrar karusellen vidare. Liksom  min ”inbillade” smärta.

Efter en stund får personalen äntligen lite lugn.

Förmodligen tror de inte att någon hör deras långa nattlig konversation. Här önskar jag verkligen att det hade rätt. För jag hör vartenda ord. Av integritetsskäl skall jag inte återge personalens privata funderingar, men jag önskar verkligen att de, av samma skäl, respekterade min vilja.

Att få sova.

Tags: , , , , ,

Enligt min yngre dotter som har läst idéhistoria är de stora sjukhusen en frukt av den franska revolutionen. Idén var enkel. Det var rationellt att samla många sjuka människor på ett ställe. På så vi kunde doktorerna lära av varandra och spara tid.

Nå, alla idéer under den franska revolutionen var ju inte huvudlösa men problemet med Sjukhusen är, just det, deras storlek.

Som patient känner man sig nämligen lätt, liten. Och det tenderar inte att skynda på tillfrisknandet, vilket så att säga är syftet med vistelsen här.

Inte heller mår man mycket bättre av att ofrivilligt bli inhyst med andra sjuka, vilt främmande människor. Detta är dåligt på så många vis. För det första kan man inte sova och enligt en uppsjö av pressklipp är ju sömnen livsviktig.

-       Vi har öronproppar, är det pragmatiska svaret på det problemet.

För det andra finns det en sak som förenar alla de som hamnat på samma sal, de är sjuka. Nu hanterar människor sin sjukdom väldigt olika. Vissa försöker exempelvis prata bort sin rädsla. Det betyder att omgivningen, ofta ofrivilligt, får ta del av alla turer och detaljer i deras sjukdomshistoria. Inte alla uppbyggliga.

För det tredje delar man miljö och inte minst toalett med personer som inte nödvändigtvis har samma bakterieflora som en själv. Av detta får man lätt förstoppning eller tvärtom. Inget av tillstånden är hälsobefrämjande.

Men framförallt är det inte en bra idé att blanda smittkällor från ett större område. Eller försöka bekämpa dem med all tillgänglig arsenal av antibiotika. På samma lilla yta.

Kanske blir det till slut ”sjukhussjukan” som gör slut på de stora militära, fabriksartade, sovsalarna?

Men tyvärr hinner många av oss dö innan dess. Och att man är döende är för övrigt inte skäl nog till att få eget rum.

Öronproppar någon?

Tags: , , , , , , , , ,

Efter en lång, grå väntan kommer plötsligt – Ketchupeffekten.

Nu kommer en ung läkare in i dagrummet och ber mig att följa med. Vi går till ett enskilt rum, vilket bara det är bra. De offentliga ronderna där din sjukdom och ditt mest privata diskuteras i grupp och inför totalt okända människor är en kvarleva från ett annat sekel!

Tänk bara om vi skulle ha medarbetarbetarsamtal på jobbet eller utvecklingssamtal i skolan i grupp – och inför arbetskompisar och andra föräldrar!

Men på vägen till undersökningsrummet approcheras vi av sjukgymnasten. Jag är nämligen nu bokad för en undersökning i forskningsprojektet, på Klinfys! En annan avdelning, med sina rutiner. Kommer samtalet att ta lång tid?

Detta gör att samtalet mellan min läkare och mig, inför en livsavgörande operation, från början blir forcerat och stressigt. Han hanterar det ändå beundransvärt bra, men som vanligt har han inte läst någonting i min journal innan vi ses. Detta är någonting jag inte kan förstå. Mängden information om varje patient växer lavinartat varje dag man är i kontakt med vården, men vem använder den?

Läkaren är i vart fall i den åldern att han inte har de sedvanliga handhavandeproblemen med datorn. Däremot har han inte hunnit scrolla ned så långt i min sjukdomshistoria så jag får upplysa honom om att jag är transplanterad, nej, både njure och pankreas.

Ja, vi samma tillfälle. Jo, jag har haft en hjärtinfarkt. Nej, det var 2007.

Läkarens sökare piper. Han slår numret på den fasta telefonen.

-       Nej, jag sitter fast i en inskrivning. Ja. Det här tar nog inte så många miniuter. Ja, vi kan väl ses där?

Åter till inskrivningen. Jag får ta upp tråden igen.

Detta är det fjärde eller möjligen femte tillfället under de senaste veckorna jag drar min historia. Eller fyller i den på gula pappersformulär, otäckt lika de inom den amerikanska byråkratin. Jag börjar bli rätt trött på att dra alltihop. Tur att man inte är sjuk och sliten. Datorisering? Tror inte det!

Komna så lång rycker Sjukgymnasten i dörren igen. Är vi färdiga snart?

Nå, jag skulle ju gärna vilja veta lite mera om hur de tänker såga och skära i mig.

Läkaren behåller dock sitt lugn och han lyssnar faktiskt  på vad jag frågar. En ovanlig egenskap.

Men genom det kastsystem som råder är han ju inte den mest erfarna av doktorerna eller den som bestämmer. Det är nämligen så att inskrivningssamtalen alltid sköts av de som står längst ned hierarkin, därmed markerande att de inte är så viktiga.

På samma sätt är det med utskrivningen då man lämnar vården. Då, när man ofta är full av frågor och oro för hur det skall bli nu, får man inte sällan träffa en ung person som är minst lika osäker som du själv.

Jag har aldrig riktigt förstått logiken i detta, men jag är ju bara en enkel vårdtagare.

Vi hastar vidare i samtalet och så kan jag, äntligen, rusa iväg till Klinfys där två vänliga damer sätter mig i en telefonkiosk av plast för att testa min lungkapacitet.

- Du är sen säger de.

Forskningen går ut på att ta reda på hur länge man skall använda det lilla röda plastmunstycket jag fick tidigare. Viktiga grejer.

För att hitta hem till avdelningen från undersökningen har jag fått ytterligare en papperslapp med vägbeskrivning.  Jag bär numera med mig en pappershög motsvarande en mindre skogsdunge. Plus datorn eftersom undersköterskan upplyst mig om att man absolut inte kan lämna några värdesaker någonstans på Sjukhuset.

I de papper jag fått står att jag under inskrivningen skall få träffa den läkare som skall operera mig och narkosläkaren. Ingen av dem har dykt upp. På min fråga till får jag veta att det inte ens finns på datorn ännu.

Jag lämnar nu Sjukhuset för att – tacksamt – åka hem. Jag är lycklig nog att bo i staden och behöver i vart fall inte vänta i korridorerna.

Efter en timma ringer läkaren mig. Han har kommit på att jag nog borde sluta ta en av alla mina mediciner inför operationen. En inte helt oväsentlig information. Och han har skrivit en remiss till ytterligare en undersökning.

Bra, han har tänkt till, trots ketchupeffekten! Men jag kan ändå inte låta bli att undra om han inte kunde ha träffat mig tidigare under dagen.

Tags: , , , , , , , ,

Det är dagen då hösten visar sitt rätta ansikte. Det är sju grader plus, nio sekundmeter i vindstötarna och sjunkande luftryck. Klockan sju på morgonen har det kommit fem millimeter regn. Regn och rusk. Efter några frostnyp släpper de flesta träd sina färgade blad. Människorna kurar på busshållplatser, skyndar över gatorna och förbannar motvinden på cykelbanorna.

Jag åker in till mitt sjukhus. På vägen in upptäcker jag att bensintanken är nästan tom och svänger in på Shell för att fylla på den raffinerade som, trots allt, fortfarande finns där till försäljning. Bakom min bil stannar en liten, äldre bil och ut hoppar en ung kille med lätt rufsigt hår och glasögon. Kvar på passagerarsätet sitter en flicka som knackar på vindrutan och skrattar. De är uppenbart nyförälskade. Man kan också se att det är hans avsikt att tanka bilen. Problemet är bara att han inte riktigt vet hur. Var sitter tanklocket? Hur långt räcker bensinslangen? Och varför startar inte pumpen? Jag försöker att diskret hjälpa honom, utan att genera hans manlighet allt för mycket inför hans nyvunna kvinna.

Gråblåsten drar på där vi står – men det går bra.

Väl framme på sjukhuset finns det naturligtvis inga parkeringar. Det är någon slags policy att det  skall råda brist på P-platser. De sjuka och deras anhöriga SKALL åka kollektiv. De handikappsplatser som finns är därför alltid upptagna av bilister som inte har tillstånd att stå på dem. Rörelsehindrade släpar och haltar sig fram över leriga gräsmattor. För enligt samma visa beslut har man anlagt gångarna där folk BORDE gå, inte där de verkligen går.

I-landproblem, tänker jag och tar mig in på den för dagen aktuella adressen. För så fort man träder i salen in så ser man alla skruttiga medmänniskor. Böjda ryggar och grå ansikten. På sjukhus är folk sjuka. Idag är det emellertid inte tyst i entrén. Ett ilsket brandlarm tjuter. På några avdelningar står också grupper av sjuksköterskor ute i trappuppgångarna och parlamenterar om huruvida detta är en övning, eller ej.

På ”min” avdelning råder emellertid lugnet. Som vanligt får jag sätta mig – och vänta. Först på en undersköterska som skall visa mig runt. Här gör vi så, här får man inte gå in, här tvättar vi händerna. Sedan hamnar jag i ett nytt rum. Nu skall det undersökas. EKG apparaten vill inte skriva ut och jag börjar så när att assistera  för andra gången denna gråa morgon. Ny väntan. Blodprover skall tagas och till detta behöver vi en sjuksköterska.

Han kommer efter någon halvtimma och är mycket professionell.

Ännu ett byte av rum – och –just det, ny väntan. På sjukgymnast och på läkare.

Frågan; när kommer läkarna besvaras genomgående med ” det vet man aldrig”.

Så småningom kommer sköterskan tillbaka och vi går igenom de papper som jag fyllt i om mitt hälsotillstånd. Kan inte låta bli att fundera över om någon någonsin läser alla de svar man hela tiden lämnar ifrån sig?

Han har för övrigt med sig ytterligare formulär, med i princip samma frågor en gång till. Men den här gången handlar det om en vetenskaplig undersökning, ett forskningsprojekt. Om jag vill kan jag vara med? Jag vill.

Därefter går klockan några varv. Så dyker sjukgymnasten upp. Hon bär på en pärm med bilder på lungor och ger mig ett litet rött plastmunstycke som man skall blåsa i – efter operationen. Efter operationen, ja. Ute i korridoren hasar, efter sina operationer tränande patienter,  förbi med sina gåstolar. Minns mina tidigare besök. Först två dygn på intensiven, sedan en dryg vecka här. Ser inte fram mot det.

Åter stannar tiden av. Enligt rykten har läkare siktats på avdelningen, men det är osäkert varthän de styrt sin kosa.

Folk släntrar förbi, det är snart lunch, en av dagens högtider på ett Sjukhus.

Ute härjar nog hösten vidare

Tags: , , , , , , , , ,

SVT skall ha en elogé för att de lät läkaren Björn Brageé slå larm om hur smutsigt det är på svenska sjukhus. Lennart Persson förde i kvällens Aktuellt frågan vidare genom att på ett skickligt sätt pressa Socialstyrelsens representant på varför så lite har hänt på så lång tid.

Försvaret från Socialstyrelsen  att ” vi blev tagna på sängen” var lika pinsamt som skrämmande. De som verkligen blir ”tagna på sängen” är de patienter som i allt högre utsträckning lider och dör på sjukhus runt om i landet på grund av dålig hygien. Detta är en verklig risk, något att ta på allvar. Med en ökad förekomst av multiresistenta bakterier finns det tills vidare bara en sak att göra; minska smittspridningen.

I den oerhört viktiga strävan har vi alla ett ansvar, vi som kräver antibiotika fast det inte behövs och den samlade sjukvården. Att inte städa i sjukhus och än värre i operationssalar är både livsfarligt och på sikt mycket dyrare än de futtiga kronor man kan spara i städkostnader.

Det finns också en rad förebyggande åtgärder man kan vidta. Det är obegripligt att man som vårdtagare i fängelse har rätt till eget rum, men inom sjukvården skall man även när man är dödssjuk dela rum med fem andra lika sjuka medmänniskor.

Som det nu är verkar det fortfarande osäker på vem man skall klaga hos när man ligger där med smärtsamma sår som inte läker!

Sverige har en sjukvård som nästan helt baseras på skatteintäkter och som drivs av oss själva, det vill säga Landstinget. Att man som patient inte får en öppen varudeklaration på det man betalar för är obegripligt. Gör som Björn Bergée föreslår; lägg ut fakta och statistik på nätet! Som i Danmark. Var löper jag störst risk för att bli smittad? Vilken läkare har orsakat flest infektioner när hon/han har opererat?

Som det är idag har man bättre information om man skall köpa en tvättmaskin än om man skall lägga sitt liv i händerna på en doktor!

Om inte Socialstyrelsen vaknar nu finns det säkert privata entreprenörer som kan tillhandahålla denna livsviktiga information.

Och – förr eller senare kommer även du i kontakt med Vårdapparaten!

Tags: , , , , , , , , , , ,

Så har jag haft en sådan där märklig upplevelse igen. En ”nära doktor upplevelse”. De kommer inte alls oväntat, tvärtom. De föregås ofta av en lång, oförklarlig väntan. Ty tiden är icke din. Den är landstingets. När du så äntligen får träffa den person du vill träffa så är han inte den du vill träffa. Han är en främling. Du har aldrig sett honom förut! Med tanke på att du ofta är där och att antalet läkare är begränsat så är det svårt att förstå rent matematiskt, men så är det.

Det är med denna vilt främmande person du skall diskutera din hälsa och ditt liv. Det börjar lovande. Han tar dig i hand och frågar dig hur du mår? Visserligen kallar han dig Olle, trots att du heter Erik, men han använder i all fall ditt förnamn.

Innan du hinner besvara artigheten och tilltala honom på samma vis snurrar han blixtsnabbt på stolen och slår på datorn. Den verkar oerhört intressant och fångar  hans intresse totalt. I flera minuter fixerar han skärmen. Så ditt eventuella svar på ”hur det står till” frågan klingar ohörd ut i rummet.

Å andra sidan är  din subjektiva redogörelse i princip ändå ointressant eftersom hela din ”status” finns där – på skärmen. I härligt opersonliga siffror. Efter att snabbt ha ögnat igenom din journal, i vart fall den senaste anteckningen,  har han nu med kirurgisk precision hittat de mätvärden som avviker ifrån standardvärdena och därför färgats av datorprogrammet. Här finns evidensbaserad anledning att göra något. Han snurrar snabbt på stolen igen och talar om för dig vad han beslutat. Åtgärder. Förändringar. Fort, men förmodligen helt fel. En lång och mödosam utbildning har inte varit förgäves. Han har hanterat ytterligare ett fall. Man riktigt ser hur skönt det här känns – för honom. Du gör nu ett andra försök att ställa dina futtiga frågor. Då piper hans sökare. Inte en gång, utan ofta tre, fyra gånger. Det skulle kunna vara kris med en annan patient, men av samtalen att döma är det sällan det. Ofta är den en kollega, ibland en flickvän, någon gång en säljare. Märkligt nog uppvisar han då en egenskap du inte trodde han besatt. Han lyssnar. Men telefonsamtalen har tagit tid och nu är det bråttom. Inte sällan har stressen också tilltagit av att annan vårdpersonal har stövlat in i rummet med papper eller viktiga ärenden. Som att leta efter plasthandskar eller någon blankett.

Innan du vet ordet av befinner du dig åter i en av landstingets pigga korridorer. Det har gått så fort att du nästan inte tror att det hänt. Men det har det. Efter månader av vänta och timmar i det själsdödande väntrummet har du varit med om ytterligare en ” nära doktorn upplevelse”.

Gud ske lov för att det finns sjuksköterskor!

Tags: , , , , , , ,

Tid för New York?

I New York regnar det. Och blåser. Halv kuling, minst. Man får vara tacksam att snön är borta. Nu syns den bara som smutsiga drivor här och var längs de bullrande gatorna. Så även om jag hade kunnat gå som i forna dagar så inbjuder inte vädret till strövtåg. Istället  hamnar vi på Marcy’s, ”världens största varuhus”. Också en upplevelse med klasar av handväskor, alla ropande på just sin Mona. Kvinnor från världens alla hörn cirklar värderande runt handväsketräden.

Flyr istället till B&H, världens största kameraaffär. Ända sedan jag på 1970 talet stötte på ett vykort med texten ”Sandöbron – världens längsta bro, av sitt slag” har jag hyst en  skepticism mot även denna typ av storhetsvansinne, men jösses,  vad stor affären är. Och så många ortodoxa judar som jobbar här!  Inte ens vid Klagomuren i Jerusalem kan jag påminna mig ha sett så många hårlockar på en plats. De, liksom en förkrossande majoritet av kunderna, är män. På något sätt kolliderar helt olika tidevarv här med varandra, den gamla, urkonservativa religionen som saluför den allra senaste eletroniken i ett märkligt tempel.

Jakten på andra tider gör att vi hoppar in i en taxi  till Greenvich Village, de gamla bohemkvarteren. Taxichauffören bestämmer sig för att lämna platsen när han fått sina pengar, låt vara att jag bara är halvvägs ur bilen. Bildörren slår nästan omkull en brevlåda, men jag klarar tidresan oskadd.  Regnet och vinden tilltar och vi dyker in på ett kaffe som erbjuder något som ägaren påstår skall likna ” er glögg”. Likheten är inte slående men stället är trevligt och  en man går runt i lokalen och pratar högt och gärna om ” vad Dylan brukade läsa för böcker”. Förmodligen har varje kaffeservering i denna stadsdel en egen stamäldste som slår i den yngre generationen historier om den gamla blomstertiden.  Och snart skall några yngre musiker börja spela. De håller på att plocka fram gitarrerna ur sina fodral. Ute faller mörkret.

Vi går – sakta – genom regent. Förbi alla tatueringsställen, försäljning av sexuella tillbehör och alla dessa tusen, efter tusen affärer där man kan få sina naglar fixade. Hur var det nu, var det Nornorna som byggde ett skepp av alla våra naglar?

Kanske är det dessa ödesspinnare som omskolade till nagelfilare i den nya världen?

Väl tillbaka på hotellet får jag tillfälle att läsa del två i Amy Hamonds långa och fascinerande artikelserie i New York Times om ett nytt läkemedel mot malignt melanom.

Läs den om du kommer åt den, den ett exempel på god vetenskaps- eller medicinjournalistik!

Precis som SvD’s bakgrundsartikel om den mordanklagade barnläkaren tidigare i vinter.

På DN:s webb ser jag att Karin Bojs skriver om en gammal forskardröm; fusionskraften. Nu ligger den bara 15 år fram i tiden, utropar de entusiastiska vetenskapsmännen. Ja, genombrottet kommer om bara två år!

Visst, och  så har det varit  – länge. För precis som när det gäller den lovande medicinen som kommer att erbjudas oss alla om ”fem till tio år” så har fusionen eller andra gigantiska framsteg alltid funnits där, om 15-20 år.

Men, det är klart,  forskare måste vara entusiastiska för att orka jobba så mycket till rätt medioker lön, och för att överhuvudtaget få anslag. Hade inte dr. Flaherty, läkaren bakom cancermedicinen varit så otroligt envis så hade aldrig patienterna kunnat räddas.

Och visst vore det fantastiskt om vi inte bara kunde fånga solens strålar, utan rent av härma vår närmaste stjärna. Då kan Tesla bilarna skjuta fart även här på Manhattans regniga avenyer.

Utmattade av regn, blåst och trafikbuller slår vi på dumburken där en av de brännande frågorna idag är; skall Tiger Woods nu också be sina älskarinnor om ursäkt? Ursäkt? För vaddå? De har väl i högsta grad frivilligt varit ihop med herr Woods?

Alla TV-experter tar också för givet att Elin nu skall ” ta honom tillbaka”. Jag undrar jag. De glömmer att hon är svenska och lever i en annan kvinnotid än de ortodoxa judarna och de flesta amerikaner. Jag är för förlåtelse, men håller helt patriotiskt på Elin!

Annars hittar jag bara det kära fosterlandet i en av tidningarnas rubriker idag, nämligen i det glada utropet att det svenska damlaget i ishockey nu berett vägen till OS-final för USA:s lag.

Ibland  den ymninga TV-reklamen noterar jag särskilt ett inslag som talar sig varmt för ett soligt land långt borta, Kalifornien. Dit skulle man åka!

Tags: , , , , , , , , , ,

När min pappa dog i början av maj så dog också min skrivlust.

Speciellt min lust att debattera ditt och datt med okända människor över nätet.

Det spelade liksom ingen större roll längre.

Ett tag gick jag och fundera på att sammanfatta mina erfarenheter av ”vården i livets slutskede”. Men detta har P C Jersild och andra redan gjort, så mycket bättre. Min egen högst begränsade erfarenhet präglades av högst specifika förhållande som att vara enda nära anhörig på distans. Fast det är kanske inte så ovanligt i dagens mobila samhälle?

Under en tid fick jag också för mig att anldningen till att de här problemen inte tas på allvar beror på att det ofta är döttrarna som står för omhändertagandet av de döende. Det är verkligen en kvinnofråga.

Själv trodde jag nog att alla historier man läser och hör om från längvård och slutvård var förståliga, men ändå irrationella reaktioner på att livet tar slut för oss alla. Något vi har svårt att acceptera och gärna vill ha en påtaglig förklaring till, eller syndabock för. Och att skräckhistorierna var undantagen som bekräftade regeln att välfärdsamhället i stort sett fungerar så bra som det nu går att begära. Efter att ha upplevtförst  min mor Margits och nu min far Eskils död är jag inte lika säker. Jag tror tvärtom att det ligger en hel del i berättelser om slarv, noncharlans, vanvård. resursbrist och hjärtlöshet som cirkulerar.

Men återigen. Vem bryr sig? Nätet präglas istället av frågor om det är rätt att stjäla andras grejer eller inte?

Alla skriker i loggen på varandra. Få lyssnar.

Här är det svårt att höra en döende människas sista andetag.

Tags: , , , , ,

« Older entries