En utrotningshotad art.
Ungefär så skulle man kunna sammanfatta läget för de journalister som valt att intressera sig för vetenskap.
Nu är det inte så glada tider för någon i mediabranschen. De stora morgontidningarna vacklar runt som skadeskjutna dinosaurier i ett medialandskap som är dolt av en tjock bloggsoppa. Ingen vet vad som skall stiga fram ur twittertjattret, men många önskar att de visste.
Fast det finns som vanligt gradskillnader i helvetet.
Att som journalist specialisera sig på ”politik och ekonomi” har sällan varit fel. Nöje, sport och kultur fungerar också. Sport och nöje har sina kändisar som vi alla förutsätts vara omåttligt intresserad av – alltid. Antingen gör Zlatan må, eller så gör han inte mål. I vilket fall är det stoff för förstasidan.
Nå, folket är som de är, stor sak. Det är inte pressens fel, säger många.Inte minst de som har makten inom pressen.
Jag tror inte att det är sant. Svensken har i genomsnitt en god grundutbildning. Och är nyfiken. Hon eller han vill veta. De undersökningar som verkligen gjorts tyder på att intresset för vetenskap, medicin och teknik är mycket stort. Min poäng är – och har så varit i tjugo år – är att journalisterna förväxlar sina egna intressen med publikens intresse.
Spelar det någon roll, kan man fråga sig. Ja, om man tror att frågor som energiförsörjningen, klimatförändringar och en rimlig välfärd för världens befolkning är viktiga så är det nog så.
För i alla dessa avväganden, och i de flesta andra, spelar forskning och vetenskap en avgörande roll.
Man kan rent av hävda att det är en demokratifråga. Utan egen kunskap är väljarna ett lättlurat valboskap.
Om detta pratade vi på Vetenskapsfestivalen i Göteborg igår. Alltihop lär sändas på UR så småningom.
Och eftersom jag var lite besk mot SVT för ett tag sedan, i måndags sände Vetenskapstelevisionen ett utmärkt inslag om Craig Venters försök att framställa en konstgjord organism, för att skapa ”organisk bensin”. Gjort av Jens Ergon. Bra!
Se det på SVT play. När du ändå är där, leta upp några av de program som sänds runt klockan 18 på SVT. En lysande satsning som bara är att gratulera till.
Och så finns ju Karin Bojs på DN. Som senare på dagen meddelar att hon också skall börja blogga igen.
Ännu hoar också kattugglan i SR:s vetenskapsprogram. En svensk variant av Minervas uggla. Men det förvånar mig när jag hör gruppchefen utnämna sig själv och sina medarbetare till ”nördar”. Vad är i så fall en kollega som intresserar sig för procentuella förändringar i opinionsundersökningar? Eller en kollega som ägnar sog åt en lårbenskada i hockeyfinalen? Varför är just vetenskap nördigt?
Nå, trots en märklig självbild hos public service så gör de ett gott jobb. Men det räcker inte. Var hittar man en kritisk bevakning av forskning och vetenskap i dagens press? En bevakning som inte bara ör en megafon för mera anslag och som lovar att hitta lösningen på ”cancerns gåta”. Om tjugo år. Och när får svenska tidningar en daglig vetenskapssida, i paritet med ”kultursidan”? Och när får SVT ett dagligt ”Vetenskapsnytt”? Frågor jag ställt i tjugo år nu.
Under eftermiddagen är det dags för Science and Society på festivalen. Årets ämne är det virus som pressen snabbt, men fel, döpte till ”svininfluensan”. Inledningsvis ställs många frågor, men ingen av dem får något svar. I kaffepausen pratar jag med virusexperten och fågelskådaren Björn Olsen. Han arbetar för ögonblicket på Ottenby och kan berätta att just nu strömmar det in Rödhakar och svalor.
Det är mycket goda nyheter…
