På fredagen hinner jag tyvärr inte gå på avtackningen av SR:s förre VD Kerstin Brunnberg. Nå, hon blev säkert mycket hyllad ändå. Med all rätt, om ni frågar mig
Orsaken till min frånvaro var att jag måste göra radio. En liten så kallad trailer. Ni vet alla de där snuttarna om kommande program som numera fyller både TV och radio.
De som lovar mycket mera än hela programmet någonsin kan hålla.
Att få in dessa 30 sekunder i ”skalet på trailerroboten i Radiohuset” tog timmar, tro mig. Jag skall inte trötta er med detaljer, bara konstatera att datorer är fantastiska – när de fungerar.
Å andra sidan hann jag träffa flera av mina kollegor på Vetenskapsradion. Marcus Hansson var tillbaka från Berlin för att göra programmet om sociala bloggar och Lars Broström höll som vanligt vetenskapsnyheterna puttrande.
Fast ibland undrar jag hur mycket vi tjänat på att datorisera allting? Eller snarare, hur denna veritabla teknikrevolution genomförts. Inte minst funderar man på sjukvårdens datoranvändning. Skyltar med den lakoniska texten ”Vi har infört ett nytt datorsystem och ber om ursäkt för att detta kan ta lite tid” sitter uppe för länge, på för många ställen. I vart fall här på Akade miska Sjukhuset.
Egentligen skulle jag idag få besked hur mina kärl i höger ben tog sig ut på ultraljudsundersökningen, tidigare. Om detta lämnar som vanligt undersökande systrar inte några besked. De har alltid fullt upp med Apparaten och varandra. Patienten är mera ett nödvändigt ont.
Beskedet var lite efterlängtat efter en remisstid på några månader. Och här tillämpar Akademiska det gamla beprövade Sovjetiska systemet. Ni vet där man måste köa tre gånger för att köpa en vara.
Först för att få köpa den, sedan för att betala den och sedan för att hämta den. Först köar man till två oliak undersökningar, därefter blir man slutligen undersökt. Då får man en lapp med ett telefonnummer som man skall ringa för att boka tid att prata med läkaren- Så siiter man i telefonkö för att få tid. Sedan ringer läkaren ”någon gång mellan 8 och 12 på fredag”. Förmodligen ringde hon/han 08.10 då jag var i duschen. Från denna tidpunkt har jag i vilket fall ett missat telefonsamtal från ”dolt nummer”. Självklart är detta mitt fel. Jag borde tagit med telefonen i duschen. Att jag sedan bar med mig den nära hjärtat hela dagen, hjälpte inte.
Inte skall väl en läkare behöva ringa två gånger, va falls?
Så nu är det bara att börja om igen. ”Patienten i centrum.”
Sonen och jag äter sedan en sen lunch innan jag besöker min fjärde butik för att få min nyinköpta I-phone att fungera. Jag vill bara ha den att både skicka och ta emot e-post. Inte så mycket begärt av en så dyr pryl.
Försäljarna – som nästan uteslutande är unga män runt 20 år, med tillhörande obegränsat självförtroende - brukar inleda konversationen med ett leende:
-” Nä, men det skall ju bara funka”.
Så ock idag på Telia i S:t Per. i Uppsala. Leendet brukar emellertid slockna efter ett tag och hjälp tillkallas. I detta fall av ytterligare två yngre män som tydligen låst in sig i en liten skrubb i den redan minimala, och av presumtiva kunder, välfyllda butiken. Och inte tänkte lämna denna skyddade plats.
Och så brukar historien sluta. Med skakande huvuden och beklagande. Men idag lyckades faktiskt den Telia anställde överlista det egna bolaget koder, på deras egna monopolprodukt I-phone och fick e-posten att fungerade, tills jag kom hem igen…
Vid det laget hade jag råkat slå på radion, trots att jag borde vetat bättre. P1 eftermiddag kan innebär Lanz eller ett Studio Ett, direktsänt från Söder. Idag var man upprörd över att ”konstens rum håller på att krympas”. Anledningen är givetvis Konstfacks senaste stolleprov. Med konst är det väl ungefär som med sex, man får väl göra vad man vill så länge man inte skadar någon annan? ( Ursäkta, alla SM utövare!)
Men att ytterligare klottra ned de redan rätt anfrätta offentliga miljöerna eller att ta samhällets resurser i anspråk för ett spelat självmord, utökar knappast konstens gränser i mina ögon. Det är snarare ännu ett uttryck för hur introvert delar av kulturdebatten blivit just nu. Eller hur desperat man försöker få upmärksamhet, i skuggan av den ständigt pågående Melodischlagerfestivalen. Straffet kanske kan bestå i att man bryter sig in och förvandla konstutövarnas hem till Carl Larsson kopior. Eller är ett IKEA-hem månne ett värre straff, vad vet jag?
Känner mig både folklig och vanlig när jag ser det sista På Spåret. Och så tycker jag att Skavlan är bra
Dags att släcka lampan i radhuset.
Kulturskymning!
