cancer

You are currently browsing articles tagged cancer.

Beklagar min tystnad! Vet inte om någon lagt märke till men jag har inte ”varit aktiv på min blogg” på ett bra tag. Orsakerna är flera. En är mina diverse krämpor. Så blev jag till exempel opererad i högerhanden och ett rejält bandage ÄR ett hinder när man skall skriva.

Ett annat tung skäl är att en av mina vänner gick bort i cancer för en vecka sedan. Då känns det extra svårt att beskriva vetenskapens framsteg.

En av de sista sakerna vi talade om hon och jag var mina försök att företräda alla patienter. Det hade vi båda rätt mycket erfarenhet av.

Jag lovade att jag skulle göra så gott jag kunde.

Och om det handlade också det enda offentliga framträdande jag gjort den senaste tiden. Försökte uppträda som ”patient” på en konferens om hur man kan förbättra landets Akutmottagningar.

Det är inte så lätt det där. För man kan kanske egentligen bara representera sig själv?

Samtidigt PRATAR alla om att ” sätta patienten i centrum”.

Men, hur gör man egentligen det? Och vet patienterna sitt eget bästa? Kommer inte folk att bara kräva mer och mera vård om man ger det till dem?

Frågorna är många, svaren svåra.

Alldeles för svåra för att klara av på den kvart som jag hade på mig.

Nu är hon borta, min gamla vän från studietiden. Efter åtta års kamp mot cancer. Sorgen är tung för alla oss hon lämnade efter sig.

Men jag kämpar vidare…

 

Tags:

Science Life Lab är namnet på en stor satsning, en satsning på forskning omkring våra gener och våra sjukdomar. En av många stora likande projekt världen över. Just den här är ett samarbete mellan vetenskapare i framförallt Stockholm och Uppsala. På januaris sista dag hölls en temadag kring SciLifeLab  i Polarbackens aula.  Med en rad högst intressanta föredragshållare.  Förväntningarna har varit mycket stora sedan det mänskliga genomet kartlades för snart 12 år sedan. Och framstegen har verkligen varit många och betydande.

Vi har  lärt oss enormt mycket om hur våra celler styrs och regleras, väldigt mycket, men inte nog.

Samma dag skriver UNT, i papperstidningen, om en bloggkollega Eva som gått bort i cancer.

Cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, Alzheimer, MS, Diabetes, listan kan göra lång på de plågor som fortfarande plågar och dödar oss i höginkomstländerna.

I andra delar av världen möter människor fortfarande en för tidig död på grund av simpla infektioner.

Utmaningarna är stora och många. Och arbetet med att möta dem går ibland outhärdligt långsamt.

Själv kunde jag, tyvärr inte, delta i SciLife. Jag var som vanligt på Akademiska Sjukhuset.

Så det finns många goda skäl att återvända till Science Life Lab och dess verksamhet  till exempel i ett samtal i Fakultet X.

 

Tags: , , , , ,

SVT skall ha en elogé för att de lät läkaren Björn Brageé slå larm om hur smutsigt det är på svenska sjukhus. Lennart Persson förde i kvällens Aktuellt frågan vidare genom att på ett skickligt sätt pressa Socialstyrelsens representant på varför så lite har hänt på så lång tid.

Försvaret från Socialstyrelsen  att ” vi blev tagna på sängen” var lika pinsamt som skrämmande. De som verkligen blir ”tagna på sängen” är de patienter som i allt högre utsträckning lider och dör på sjukhus runt om i landet på grund av dålig hygien. Detta är en verklig risk, något att ta på allvar. Med en ökad förekomst av multiresistenta bakterier finns det tills vidare bara en sak att göra; minska smittspridningen.

I den oerhört viktiga strävan har vi alla ett ansvar, vi som kräver antibiotika fast det inte behövs och den samlade sjukvården. Att inte städa i sjukhus och än värre i operationssalar är både livsfarligt och på sikt mycket dyrare än de futtiga kronor man kan spara i städkostnader.

Det finns också en rad förebyggande åtgärder man kan vidta. Det är obegripligt att man som vårdtagare i fängelse har rätt till eget rum, men inom sjukvården skall man även när man är dödssjuk dela rum med fem andra lika sjuka medmänniskor.

Som det nu är verkar det fortfarande osäker på vem man skall klaga hos när man ligger där med smärtsamma sår som inte läker!

Sverige har en sjukvård som nästan helt baseras på skatteintäkter och som drivs av oss själva, det vill säga Landstinget. Att man som patient inte får en öppen varudeklaration på det man betalar för är obegripligt. Gör som Björn Bergée föreslår; lägg ut fakta och statistik på nätet! Som i Danmark. Var löper jag störst risk för att bli smittad? Vilken läkare har orsakat flest infektioner när hon/han har opererat?

Som det är idag har man bättre information om man skall köpa en tvättmaskin än om man skall lägga sitt liv i händerna på en doktor!

Om inte Socialstyrelsen vaknar nu finns det säkert privata entreprenörer som kan tillhandahålla denna livsviktiga information.

Och – förr eller senare kommer även du i kontakt med Vårdapparaten!

Tags: , , , , , , , , , , ,

Vem är du?

Portiern på vårt hotell är lite konfunderad över att vi skall ta tåget.

Hur lång tid tar det egentligen, frågar han?

- Omkring tre timmar.

- Jaha, det är ungefär så lång tid det tar för mig att köra dit, konstaterar han nöjt.

På Penn Station meddelar man att tågen till Niagara har problem, på grund av vädret, så kära gamla SJ du är inte ensam! När vi väl kommer på tåg 2150 mot Boston är det fullsatt och platsreservationer är inte att tänka på tydligen. Vi har tur och sätter oss tillrätta. Lite senare kommer ett annat par släpande på en stor grön ryggsäck. De får inte plats bredvid varandra men han lyckats trycka ned sig, trots att mannen redan blockerat sätet med matrester. Det är något bekant med den anländande mannen. Det yviga, långa håret, näsan. Han är helt enkelt väldigt lik Steven Pinker! Nu är det så att jag bara åkt tåg i USA tre gånger. Alla tre råkar vara just denna sträcka, New York – Boston. Första gången åkte jag än lyxigare och var nästan ensam i kupén. Ensam förutom en lång man i vit kostym , en man som var påfallande lik den nya journalistikens förgrundsgestalt, Tom Wolfe. Efter någon timma med denna dubbelgångare insåg jag att det verkligen var Tom Wolfe! Men då vågade jag inte fråga.

Vad säger man till en idol?

-Hej, du är dig lik, i verkligheten menar jag!

Så där sitter mannen som eventuellt är, eventuell inte alls är författare till omvälvande böcker som ”The Blank Slate”, djupt försjunken i några kopior av vetenskapliga artiklar som han förvarar i en gul samlingsmapp. Bra syn verkar han ha för artiklarna är satta med en sådan där minimal textstorlek som sållar de synsvaga från örnarna. Och där sitter jag nu, mindre en meter ifrån en av mina mest eftersökta intervjupersoner, i en tyst tågvagn på väg mot Boston.

Ute har snön blivit till stilla kallt duggregn. Jag slår upp US Today och läser ytterligare en artikel om individualiserad medicin. Den här gången handlar det om gentester för att ta reda på om ett visst preparat har effekt hos på en patient eller ej. Det handlar bland annat om Plavix som hör till den lilla arsenal av piller jag sveper varje morgon. Men samma sak gäller också i behandling av bröstcancer. Selektion innebär också att preparatet inte hjälper alls i vissa fall. En av dem som uttalar sig i artikel är Frans Collins som jag nyss träffat. När jag nämner hans namn för Jenny ser jag att Pinker klonen reagerar! Aha, nu är jag rätt säker på att jag sett rätt. Så jag böjer mig viskande över gången och dristar mig att ställa frågan – vem han är? Jo, det är han! Jag berättar att jag intervjuat honom och det är han artig nog att låtsas komma ihåg. Han tillönskar mig en fortsatt trevlig resa.

Vårt lilla problem, i vart fall mitt aber, är att det är en TYST vagn och Pinker själv har faktiskt redan påpekat för konduktören att en annan person i kupén sitter och pratar i sin mobiltelefon så… Väl ute på perrongen växlar vi i all fall några ord. Han minns fortfarande sitt besök i Uppsala som en mycket trevlig konferens och jag ber honom komma tillbaka snart.

Boston visar upp sin allra värsta sida. Det ösregnar och blåser stormvindar som vrider paraplyerna ur händerna på vem som helst. Om man nu till äventyrs haft en sådan. Far som i en grå tunnel förbi MIT och till Broad Institute. Det är en ljus och trevlig byggnad, trots att den är relativ ny. Mycket glas förstås, men med en tanke bakom. Forskare från olika ställen och discipliner skall träffas och samarbeta. Här kartläggs genom på löpande band. Tjugonio däggdjur har man hunnit med hittills! Möss och hundar är kanske de viktigaste. Hundar därför att de är så inavlade i sina raser. Bra för forskarna som sjukdomsgener utvaskade, men dåligt för hundarna. Varje ras har sin sjukdom. Har varje människa också sitt genetiska kors att bära? Och vill man i så fall veta det?

Nytt gatlopp i piskande regn.

På South Station är det fullt av människor som väntar på försenade tåg, men vårt verkar vara på spåret. Däremot får jag ett sms att en person jag skulle träffa imorgon inte kommer till kontoret eftersom de tänker hålla stängt på grund av ”dåligt väder”. På hemresan läcker taket på vår förstaklassvagn och det droppar muntert i huvudet på mig då och då.

Nåja, jag har trots allt fått prata med Steven Pinker!

Tags: , , , , , , , ,

Tid för New York?

I New York regnar det. Och blåser. Halv kuling, minst. Man får vara tacksam att snön är borta. Nu syns den bara som smutsiga drivor här och var längs de bullrande gatorna. Så även om jag hade kunnat gå som i forna dagar så inbjuder inte vädret till strövtåg. Istället  hamnar vi på Marcy’s, ”världens största varuhus”. Också en upplevelse med klasar av handväskor, alla ropande på just sin Mona. Kvinnor från världens alla hörn cirklar värderande runt handväsketräden.

Flyr istället till B&H, världens största kameraaffär. Ända sedan jag på 1970 talet stötte på ett vykort med texten ”Sandöbron – världens längsta bro, av sitt slag” har jag hyst en  skepticism mot även denna typ av storhetsvansinne, men jösses,  vad stor affären är. Och så många ortodoxa judar som jobbar här!  Inte ens vid Klagomuren i Jerusalem kan jag påminna mig ha sett så många hårlockar på en plats. De, liksom en förkrossande majoritet av kunderna, är män. På något sätt kolliderar helt olika tidevarv här med varandra, den gamla, urkonservativa religionen som saluför den allra senaste eletroniken i ett märkligt tempel.

Jakten på andra tider gör att vi hoppar in i en taxi  till Greenvich Village, de gamla bohemkvarteren. Taxichauffören bestämmer sig för att lämna platsen när han fått sina pengar, låt vara att jag bara är halvvägs ur bilen. Bildörren slår nästan omkull en brevlåda, men jag klarar tidresan oskadd.  Regnet och vinden tilltar och vi dyker in på ett kaffe som erbjuder något som ägaren påstår skall likna ” er glögg”. Likheten är inte slående men stället är trevligt och  en man går runt i lokalen och pratar högt och gärna om ” vad Dylan brukade läsa för böcker”. Förmodligen har varje kaffeservering i denna stadsdel en egen stamäldste som slår i den yngre generationen historier om den gamla blomstertiden.  Och snart skall några yngre musiker börja spela. De håller på att plocka fram gitarrerna ur sina fodral. Ute faller mörkret.

Vi går – sakta – genom regent. Förbi alla tatueringsställen, försäljning av sexuella tillbehör och alla dessa tusen, efter tusen affärer där man kan få sina naglar fixade. Hur var det nu, var det Nornorna som byggde ett skepp av alla våra naglar?

Kanske är det dessa ödesspinnare som omskolade till nagelfilare i den nya världen?

Väl tillbaka på hotellet får jag tillfälle att läsa del två i Amy Hamonds långa och fascinerande artikelserie i New York Times om ett nytt läkemedel mot malignt melanom.

Läs den om du kommer åt den, den ett exempel på god vetenskaps- eller medicinjournalistik!

Precis som SvD’s bakgrundsartikel om den mordanklagade barnläkaren tidigare i vinter.

På DN:s webb ser jag att Karin Bojs skriver om en gammal forskardröm; fusionskraften. Nu ligger den bara 15 år fram i tiden, utropar de entusiastiska vetenskapsmännen. Ja, genombrottet kommer om bara två år!

Visst, och  så har det varit  – länge. För precis som när det gäller den lovande medicinen som kommer att erbjudas oss alla om ”fem till tio år” så har fusionen eller andra gigantiska framsteg alltid funnits där, om 15-20 år.

Men, det är klart,  forskare måste vara entusiastiska för att orka jobba så mycket till rätt medioker lön, och för att överhuvudtaget få anslag. Hade inte dr. Flaherty, läkaren bakom cancermedicinen varit så otroligt envis så hade aldrig patienterna kunnat räddas.

Och visst vore det fantastiskt om vi inte bara kunde fånga solens strålar, utan rent av härma vår närmaste stjärna. Då kan Tesla bilarna skjuta fart även här på Manhattans regniga avenyer.

Utmattade av regn, blåst och trafikbuller slår vi på dumburken där en av de brännande frågorna idag är; skall Tiger Woods nu också be sina älskarinnor om ursäkt? Ursäkt? För vaddå? De har väl i högsta grad frivilligt varit ihop med herr Woods?

Alla TV-experter tar också för givet att Elin nu skall ” ta honom tillbaka”. Jag undrar jag. De glömmer att hon är svenska och lever i en annan kvinnotid än de ortodoxa judarna och de flesta amerikaner. Jag är för förlåtelse, men håller helt patriotiskt på Elin!

Annars hittar jag bara det kära fosterlandet i en av tidningarnas rubriker idag, nämligen i det glada utropet att det svenska damlaget i ishockey nu berett vägen till OS-final för USA:s lag.

Ibland  den ymninga TV-reklamen noterar jag särskilt ett inslag som talar sig varmt för ett soligt land långt borta, Kalifornien. Dit skulle man åka!

Tags: , , , , , , , , , ,

De får Nobelpriset 2009

Det har länge varit en tradition på landets kulturredaktioner att spekulera om ”årets Nobelpris”. Helt enligt gängse uppfattning om finkultur handlar det då enbart Litteraturpriset, ett pris som enligt Alfred Nobel själv snarare skulle ges till sedesförbättrande pamfletter om fred än till verk av Elfriede Jelinek

De naturvetenskapliga priserna fick, och får fortfarande, ofta en notis av samma snitt som ”trädgårdsodlare hittar roligt potatis”. Detta är en smula märkligt med tanke på Nobels bakgrund och yttersta vilja, men också i ett så utpräglat ingenjörsland som Sverige.

När jag så 1992 blev chef för landet största vetenskapsredaktion, Vetenskapsradion, tog jag chansen att lyfta fram även de naturvetenskapliga priserna i ljuset. Redaktionens medicinreporter  bevakade redan ”sitt pris” sedan några år, men fysik och kemi var försummade. Själva idén att i förväg  gissa om vilka områden som skulle belönas ansågs dock unisont som  ”dum och omöjlig.”

I vilket fall började vi att gissa redan året därpå, om jag minns rätt. Jag arbetade samtidigt för att vi skulle få börja direktsända från tillkännagivandena i P1, både från Karolinska Nobelforum och från Kungliga Vetenskapsakademin.  Min tanke var naturligtvis att även på detta vis öka intresset för forskningen bakom priserna och därmed för medicinsk och naturvetenskaplig forskning överhuvudtaget.

Med tiden ökade närvaron av media vid tillkännagivandet och Karin Bojs på DN började snart också publicera sina gissningar. Idag har vi också fått sällskap av magasinet Fokus där Nils-Johan Tjärnlund delar med sig av sina tips. Nils-Johan påbörjade för övrigt sin karriär som spåman på Vetenskapsradion.Internationella media spekulerar också och i Tyskland kan man satsa pengar på olika kandidater. Ganska snart blev det hela till en rolig lek också för oss som rapporterade från Nobel.

Och trots olyckskorparna  har vi journalister faktiskt ofta gissat rätt. Trots att det blivit svårare och svårare eftersom forskningen bara växer och växer och antalet specialiteter ökar för varje år Chanserna att få rätt ökar givetvis om man garderar med att räkna upp ett stort antal potentiella vinnare, men på så sätt får man också chansen att berätta om fler spännande forskningsområden.

Hur gissar man då ett Nobelpris?.

Ja, i en artikel i dagens DN har Karin Bojs utförligt och bra beskrivit vilka redskap man kan använda sig av i denna smala och udda sportgren. Man följer Laskerpriset, andra priser, Thomas Reuters statistik och de högintressanta Nobel symposierna ( som vi journalister ofta är utestängda ifrån).

Men man får aldrig  glömma att utdelandet av dessa de mest kända av forskningspriser grundas på mänskliga bedömningar, precis som Konståkning. Det är en bedömningssport.

Så ett annat sätt få bättre odds är att noga studera vem som är ordförande i de olika kommittéerna som gör fotarbetet.  För även om valet av årets pristagare sker i stora församlingar och många kan nominera kandidater så måste ett namn fortfarande drivas av någon med tid och tyngd. Det kan alltså inte uteslutas att ordförande egen forskningsinriktning och intresse blir tungan på valet mellan ett några bra aspiranter.

Fel källor

Sedan kan man alltid som fåkunnig reporter använda journalistikens vanliga arbetsmetoder, man ringer och frågar folk som vet. Problemet här är bara att de som vet ofta sitter med i de organ som väljer och då tiger som muren.

Fast visst har det förekommit sprickor även i den muren. Ett år kunde vi på Vetenskapsradion i direktsändning berätta om vem som skulle få årets Nobelpris i fysiologi och medicin, en halvtimma innan tillkännagivandet! Och det är inte allt…

Men det är också lätt att låta lura sig. Så är till exempel tidsfaktorn knepig att beräkna. Ofta tar det längre tid än man tror att vaska fram en pristagare och när man som otålig journalist  tjatat om en kandidat tre år i rad utan framgång så tröttnar man. Då kan man ge sig den på att han får Priset just det året. Jag skriver ”han” med avsikt för den manliga dominansen ibland tidigare pristagare är bedövande. Den är så stor att man lugnt kan utgå ifrån att medlemmarna i de olika så kallade klasserna nu känner ett starkt tryck på sig att hitta kvinnliga pristagare. Trycket borde i så fall närma sig kokpunkten inom Fysikklassen.

En annan kvoteringsfrågan gäller givetvis länder, eller snarare kontinenter. För det är inte bara i OS sammanhang som först Europa och sedan Nordamerika dominerat. Nu ropar många asiatiska forskare på rättvisa. Därav också bjudresor för akademins deltagare till Kina.

Årets priser?

Nå, vem blir det då i år? Ja, just i år har jag haft den stora fördelen, men också lilla nackdelen, att kunna läsa mina medtävlares inlägg – innan.

Men medicinpriset har jag gissat förr .

Jag tror nämligen att årets pris i fysiologi och medicin går till Elisabeth Blackburn, Carol Grieder och Jack Szostak ” för deras upptäckter kring cellens tidsmätare, telomerna”. Själv brukar jag tänka mig telomererna som de där små ändarna av plast i slutet av skosnören. För varje celldelning slits telomerna i ändarna på DNA spiralen, precis som plaständarna på skosnörerna.

För tiden verkar ha gått ut för stamcellsforskarna McCulloch och Till  som jag också  fört fram i flera år. Om inte de nu belönas samtidigt som japanen Yamanaka vars bedrift att få vanliga celler att bli stamceller är omvälvande – om den bara visar sig hålla. Fast i så fall skulle Siminovitch bli utan pris.

En tredje gammal favorit handlar om de så kallade cancergenerna. Robert Weinberg har varit en flitig Sverigegäst och David Lane är en annan profil på området. Men här kan det bli svårt att välja bara tre.

Fysiken är spännande på så vis att flera stora vetenskapliga upptäcker fortfarande inte är helt säkra. Hur är det med den mörka materian, för att inte tala om min favorit; mörk energi. Håller strängteorin för att bygga en ny världssyn på?

Personligen skulle jag bli glad om det blir ”hjärnkameran” fMRI tekniken som får priset eftersom den betytt så mycket för att bättre förstå vår egen hjärna, vårt märkligaste organ. Glad skulle man också bli i Japan, ett land som satsat mycket pengar för att få Nobelpris. För då får japanen Ogawa sitt pris.

Kameran bygger på   en slags ”magnet” och något säger mig att detta fenomen fått sitt på ett tag. Fast magnetism är också på sätt och vis inblandade i Aharonov-Bohm effekten, en så att säga återupptäckt effekt. De första teorierna om det här märkliga kom redan 1929!

Så lite med tanke på hur fysikerna brukar resonera skulle det inte förvåna mig om Aharonov och Berry får priset för sina upptäcker inom kvantfysiken.

Eller blir det något med laser, igen?

Kemin är alltid lite komplicerad att gissa eftersom priset också kan ges till vad många skulle kalla biologi, biomedicin  eller rent av medicin. ( Så kanske telomerna dyker upp här, men jag tror inte det eftersom de medicinska tillämpningarna av den upptäckten är så många. )

Vem vet, kanske är det –äntligen – dags för Sverigevännen och Stanfordprofessorn  Richard Zare att få åka till Stockholm även i detta ärende? Zare är också en entreprenör av rang och har startat en rad nya företag. Han får det i så fall tillsammans med några andra som gjort stora framsteg för att bättre kunna ta bilder av molekyler.

William Moerner är ett hett tips.

b0001974

Bild: Richard Zare föreläser på IVA

Här har du – ditt pris?

Det så kallade Nobelpriset i ekonomi ( Riksbankens pris till Alfred Nobels minne)  borde kanske ett år som detta ges till de som förutsåg den krasch vi just upplevt i världsekonomin, när en finansiell kris inträffade samtidigt sm en lågkonjunktur, men så blir det säkert inte.

Jag måste, även om det känns föga originellt, instämma med Karin Bojs att schweizaren Ernst Fehrs är en troligt och mycket spännande kandidat. Hans arbeten med att koppla ihop modern hjärnforskning med ekonomiskt beteende. ”Neuroekonom” kallar han sig själv.

Hade glädjen att träffa honom i samband med ett Wennergren seminarium i Stockholm för något år sedan och en av hans amerikanska kollegor på AAAS i Chicago i februari.

Jag tror och hopas att detta kan förändra förståelsen av ekonomi på många sätt framöver.

Om inte det nu går till en Stanfordprofessor,

Litteraturpriset lämnar jag med varm hand till kollegorna på kulturen.

Men för övrigt anser jag som alltid att det bör gå till Robert Zimmerman.

Tag äntligen ditt ansvar Peter Englund!

Javisst, ja Fredspriset. Med en fest i Oslo som leds av filmstjärnor som Willie Smith.

Och med en medial bevakning som slår till och med Litteraturpriset.

Här väljs pristagaren av politiker i det norska Stortinget.

Så, varför inte Jan Eliasson? Det enda som talar emot honom är väl att han är svensk…

Vann rätt låt?

Nobelprisen är som sagt, utan konkurrens, de mest åtrådda och berömda utmärkelserna i Vetenskapsvärlden. Det har givetvis också lett till många kritiska synpunkter på dem under åren. Kritiken har gällt både vem som fått eller, än värre, inte fått Priset. Men den har också handlat om att prisen är omoderna. Den senare invändningen återfinns i ett brev från berömda forskare publicerat den 30 september av den brittiska tidskriften New Scientist.

Ber att få återkomma till detta!

Tags: , , , , , , , ,

När min pappa dog i början av maj så dog också min skrivlust.

Speciellt min lust att debattera ditt och datt med okända människor över nätet.

Det spelade liksom ingen större roll längre.

Ett tag gick jag och fundera på att sammanfatta mina erfarenheter av ”vården i livets slutskede”. Men detta har P C Jersild och andra redan gjort, så mycket bättre. Min egen högst begränsade erfarenhet präglades av högst specifika förhållande som att vara enda nära anhörig på distans. Fast det är kanske inte så ovanligt i dagens mobila samhälle?

Under en tid fick jag också för mig att anldningen till att de här problemen inte tas på allvar beror på att det ofta är döttrarna som står för omhändertagandet av de döende. Det är verkligen en kvinnofråga.

Själv trodde jag nog att alla historier man läser och hör om från längvård och slutvård var förståliga, men ändå irrationella reaktioner på att livet tar slut för oss alla. Något vi har svårt att acceptera och gärna vill ha en påtaglig förklaring till, eller syndabock för. Och att skräckhistorierna var undantagen som bekräftade regeln att välfärdsamhället i stort sett fungerar så bra som det nu går att begära. Efter att ha upplevtförst  min mor Margits och nu min far Eskils död är jag inte lika säker. Jag tror tvärtom att det ligger en hel del i berättelser om slarv, noncharlans, vanvård. resursbrist och hjärtlöshet som cirkulerar.

Men återigen. Vem bryr sig? Nätet präglas istället av frågor om det är rätt att stjäla andras grejer eller inte?

Alla skriker i loggen på varandra. Få lyssnar.

Här är det svårt att höra en döende människas sista andetag.

Tags: , , , , ,

Tänk dig att du är sjuk.

Nej, inte förkyld utan sjuk på riktigt. Du har cancer som spritt sig i kroppen. Du har ont, riktigt ont. Du mår illa, du mår så illa att du inte kan äta eller dricka ordentligt. Din kropp är svag och dina tankar orediga.

Nu om aldrig förr behöver du hjälp. Vård. Sjukvård. Hela den fina sjukvårdsapparat du betalt skatt till i hela ditt långa yrkesliv borde nu kunna träda in och ta hand om dig. Ge dig stöd och trygghet mitt i kaoset. Så gott det nu går.

En personlig och medkännande vila.

Men istället blir allt tvärtom. Okända människor tar ifrån dig alla dina kläder och personliga tillhörigheter. Du körs in i en stor sovsal och föses ihop med fem andra helt okända men precis lika sjuka och rädda människor. Mannen till vänster som befinner sig högst en halvmeter ifrån dig låter oavbrutet. Han stönar, tjostar och mumlar . Högt och ständigt. Olyckskamraten tvärs över rummet försöker kasta upp, men det lyckas inte honom. Trots det försöker han, igen och en gång till. Medpatienten i salens bortre hörn verkar ha problem med magen för ahan släpper då och då väder. Odären når dig i vågor där du ligger , oförmögen att ta dig därifrån av egen kraft.  Två av salens innevånare snarkar mest och stör inte så mycket , den sjätte däremot ockuperar salens enda, gemensamma toalett.

Efter 20 minuter i denna mänskliga förnedring känner du dig sjukare än någonsin. Du vill bara en sak; bort därifrån. Så fort som möjligt. Efter en dag har du med stor sannolikhet förstoppning och kan inte äta.

Ditt redan dåliga så kallade ”allmäntillstånd” har nu försämrats avsevärt. Tur att du reda kommit under vård!

Tyvärr är detta inte en bild av ett sjukhus i forna Sovjetunionen eller i det kapitalistiska  USA, detta är verkligheten i Sverige 2009. Jag vet för jag har själv legat på sådana salar och jag kommer just  ifrån en sådan lokal idag.

Min 91 årige far ”vårdas” under dessa förhållanden på ett litet lokalt sjukhus just nu.

För i detta land med världens högsta skatter och med en avancerad teknisk sjukvård hålls patienterna under förhållande som skulle orsaka  upplopp på vilken ”kriminalvårdsanstalt” som helst i detta land.

Fången skall ha eget rum , den sjuka får lära sig att dela med sig,

Fångar har rätt till psykologer, samtal och sysselsättningar. En patient får vara glad om den stressade syrran hinner söka ögonkontakt emellan passen vid datorn och telefonen. Samtalet om dina mest intima detaljer sker inför osorterad publik av personal och de främlingar du råkar dela sal med. Detta kallas ”rond” oh en av läkekonstens heliga mantran.

För om du brutit mot lagen skall du ha mänsklig vård.

Begår du däremot misstaget att bli sjuk måste du inse att samhällets reurser att vårda är begränsade.

Du skickas runt som Svarte Petter mellan olika ”vårdgivare” . Vem skall tvingas att betala för dig idag? Det gör att man kan bolla runt med en gammal människa och skicka runt honom till TRE olika ”vårdinstitutioner” på En dag.

Huvudsaken att han inte belastar vår budget!

Ändå är ( nästan) alla vårdgivare en och den samme  i detta avlånga land. De arbetar alla för dig och för de pengar du betalat in som en försäkring under hela ditt yrkesliv.( Sjukvården i Sverige är inte ”fri” eller ”grattis”.)

Tyvärr är finns det bara en vårdgivare, farbror staten. För tänk om det fanns en ”sjukvårdspeng” som du själv kunde bestämma över, precis som med ”skolpengen”. Tänk om det fanns alternativ. Då tvingades man kanske använda det fula ordet ”kund” istället för lugna och tålmodiga substantivet ”patient”.  Den som tålmodigt väntar på döden tillsammans med fem andra fisande, stönande, spyende och snarkande medmänniskor.

Länge leve Vårdapparaten!

Tags: , , , , , , , , , ,