Biologisk mångfald

You are currently browsing articles tagged Biologisk mångfald.

”Det finns mera mellan himlen och jorden, Horatius, än du anar i din filosofi. ”

Är ett Shakespearcitat som fått milt sagt, många tolkningar, inte sällan åt det övernaturliga hållet. Och jag ser också att den gamle illusionisten och lurendrejaren Geller nu fått en ny chans i svensk TV-kanal på det temat.

Men trot det kommer även jag  direkt att tänka på citatet när jag läser en artikel i tidskriften The Economist nu på lördag. Fast av helt andra orsaker.

För i motsats till vad många tror är allt inte utforskar här på vår planet. Det finns mera att hitta och förstå på vårt klot.

Det gäller i högsta grad så fort man lämnar terra firma och ger sig ut till havs. Och det var precis vad den kompetente bråkmakaren Craig Venter gjorde för några år sedan.

Doktor Venter har varit indragen i en serie bråk i under sin karriär. Mest uppmärksammad är han för att han skyndade på det banbrytande arbetet att kartlägga människans alla gener. Detta gjorde han genom att utmana det officiella projektet och den tävlan  slutade även den – i tårar.

När genfynden inte var någon genväg till de stora pengarna fick Craig helt enkelt sparken från sitt eget företag, Celera. Arbetslös men knappast utblottad tog han sin yacht och seglade jorden runt.

Men under seglatsen passade han på att samla in lite vattenprover. ( Detta ledde i sin tur till nya konflikter eftersom en del länder anade genstölder, ja, en ren piratverksamhet.  När expeditionen närmade sig Galapagosöarna reagerade till exempel myndigheterna i Ecuador starkt.)

Venter själv var oförtrutet entusiastisk och jag minns honom utropa att ” det finns nya arter i varje kaffekopp av havsvatten” som man tog upp från segelbåten.

Väl hemkommen fick man idén att analysera alla dessa prover med samma teknik som man en gång i tiden arbetat sig igenom hela den mänskliga arvsmassan.

Nu börjar resultaten komma av detta pionjärarbete.och de är minst sagt uppseendeväckande.

För vad forskarna tycker sig ha hittat är ett helt nytt rike av varelser!

Det är i vart fall vad professor Jonathan Eisen och hans kollegor på universitetet i Davis, Kalifornien menar i sin artikel i Public Library of Science.

För bara några decennier delade man in allt levande på vår jord i  två stora riken, de eukaryoterna och prokaryoterna ( bakterier) .

Men som vanligt inom vetenskapen så kom gamla sanningar på skam. Det började med att forskare började hitta märkliga organismer som levde på de mest extrema ställen, exempelvis vid heta källor nere på havsbotten. Deras främste upptäckare heter Carl Woese, är amerikan och som fick Crafordspriset så sent som 2003.

Organismenra kallas arkéer och avger metan.  Ju fler man upptäckte, ju större betydelse tillmättes de.  Allt flera menar rent av att livet på jorden kommer från havet, men att det kanske mera hade formen av en färgrann, slemmig beläggning än av en skön Afrodite. Professor Woese har dessutom länge hävdat att livet kärna är RNA, som i arkéerna, inte det DNA som analyserade i det humana genomprojektet.

Så hela stamträdet över livet på jorden fick ritas om och den nya gruppen fick den dubiösa beteckningen ” det tredje riket”, eller den tredje domänen.

Nu verkar det som det kan vara dags för ännu en omvälvning.

För det man nu hittat i Craig Venters vattenprover från världshaven tyder på en liknande revolution. Det verkar finnas någon slags ny typ av organismer där ute, medlemmar av ett fjärde rike! Eller ” den fjärde dimensionen av livet” som The Economist kallar den.

Om det är så, vore det inte så märkligt. Haven är fortfarande i högsta grad outforskade, inte minst de djupa delarna av dem. Eller som en havsforskare i Monterey Bay Akvarium sa till mig. ”Tänk om jag bara hade lika mycket forskningspengar som de spenderar på en enda rymdfärja! Jag skulle kunna upptäcka hundratals nya arter här på vår planet”.

Vad dessa nya varelser är för någonting, hur de ser ut och vilka funktioner de har havens ekologi är, i så fall, högst oklart.  Vilken roll kan de eventuellt spela när det gäller världshavens avgörande inverkan på jorden klimat?  Ingen vet.

Vi talar här åter om ”det okända okända”.

Anledningen till att vi inte stött på dem tidigare kan vara att vi inte letat och att den här typen av organismer ofta är svåra, eller omöjliga, att odla i laboratorium.

Men, som alltid bör man vara vetenskapligt skeptisk. De fragment av arvsmassa som man plockar fram kan också härstamma från exempelvis virus. (Ja, självklart finns det virus även i havet.) Eller fynden kan bero på något helt annat.

Fast visst är det en fascinerande tanke att havsdjupen inte bara innehåller gigantiska Blåvalar utan också ett helt nytt rike av livet!

För mig känns det förunderligt nog. Jag behöver liksom inte någon Uri Geller som böjer teskedar för att bli fascinerad. För mig räcker det med livet självt.

För sannerligen säger jag dig, Horatius, det finns mera i haven och på jorden än du ännu anat i din vetenskap.


Tags: , , , , , , , , , ,

Mitt i Livet

Blåmesarna är plötsligt borta. En söndag har de flyttat ut ur kameraholken. Alla nio. Samma dag lämnar Talgoxarna sin bostad som hänger i den stora tallen. Nu är det bara den Svartvita flugsnapparen kvar, professor Staffans Ulfstrands och många andra forskares favoritfågel.

Och så svalorna förstås, dessa underbara varelser.

Vi lever i lupinernas tid.  Den kommer långt efter tussilagons period och följs av vitsippornas era samt maskrosornas totala dominans. Lupiner är både en gröda och ett ogräs. Nu kantar de vägkanterna med rosa och blå blommor.

Blå är annars nätternas färg. För det blir inte mörkt just nu, speciellt inte lite längre norrut i landet. Och vi som inte är så morgonpigga finner liksom inte något skäl att gå till sängs. Vi stannar upp och sitter gärna utomhus för att hälsa Koltrasten morgonserenad som kan dra igång redan innan klockan två i den blå natten. Enligt biologer som studerat fåglar så är det just de hannar som sjunger först som får flest honor. The early bird gets the – bird.

Allt är så svindlande vackert och vi försöker intala oss att detta är belöningen för att vi uthärdade den hårda vintern. Samtidigt är detta grunden för det nordeuropeiska vemodet. Och förmodligen till det ryska. Snart nog är det dags för det och för de sura pessimisterna. Men inte idag, idag den 21 juni är det ljusets tid.

Tags: , , , , ,

Miljöfetischism i blåsväder

Vi behöver av en rad skäl minska vårt beroende av fossila bränslen. inte minst eftersom våra koldioxidutsläpp påverkar klimatet och försurar världshaven.  Men när det gäller att hitta nya energikällor gäller det att inte falla för alternativ som ”låter bra”. Det gäller att inte välja miljöfetischism framför miljöeffektivitet.  Vindkraft har, tyvärr, många begränsningar. En av dem är att det är ett ineffektivt sätt att utvinna energi. Det behövs stora vindkraftverk och det går åt vidsträckta  landområden att bygga dem på. Därför sprider sig de nya vindparkerna som forna tiders kalhyggen över hela  Sveriges karta just nu. Liksom protesterna ifrån alla dem som skall härbärgera dessa betongskogar. ”Not in my backyard”.  Och inte blir det bättre av att de som drabbas av denna industriutbyggnad får veta att de skall hålla tyst och rätta in sig i leden. För de kommunerna som klokt nog sätter sig emot att offra sim närmiljö  för att elbolagen skall få lite symboler att pryda verksamhetsberättelsen med, de får nu veta att de skall hålla tyst.  Annars hotar ”varg Andreas” Carlgren att ta ifrån dem rätten att sätta sig emot! På Svenska Dagbladets ledarsida idag undrar Sanna Rayman mycket riktigt vad som hänt med det kommunala självstyret när det gäller vindkraften?

Så är man för kommunalt självstyre är man tydligen inte centerpartist. Och är man emot miljöförstöring av vindkraftsindustrin så får man veta att man inte är miljövän. Ja, det är till och med så att den naturhänsyn som tidigare stoppa utbyggnader av till exempel bostäder nu plötsligt inte gäller längre! Inte när det gäller de symbolladdade vindsnurrorna. Nu kan hotade arter plötsligt dra åt skogen! Eller snarare, det är det de inte kan längre. För det som tidigare hindrat enskilda personer att få bygga en villa gäller inte vindkraften.

Så visst, det är viktigt att bromsa utsläppen av koldioxid och göra oss oberoende av en rad diktaturstater för vårt energibehov. Men det är inte så viktigt att vi behöver begå nya stora misstag – igen.

Tags: , , ,

I Sätila blommar Magnoliaträdet, humledrottningarna söker bumblande nya bon och jag tycker mig till om skymta den första svartvita flugsnapparen!

Våren är här och den årliga jordbruksdebatten håller på att släppas loss. Jordbruket i Sverige är ju numera reducerat till ett miljöproblem och de tongivande debattörerna bor tryggt i städer- långt ifrån leriga fält och gödsellukt.

Matproduktionen uppfattas av många unga idag mest som ”äcklig” och lagom till jul brukar de idoga journalisterna attackera skinkan. Det visar sig nämligen att man faktiskt dödar grisar för att få fram denna juldekoration.

Lyckliga folk som har råd med den här typen av debatt!

Undertecknarna till dagens DN debatt artikel mot slamspridning ”Avloppsslam  är en cancerfara som förgiftar våra åkrar” är  the usual suspects. Flera av dem är inbitna fundamentalister, som är emot allt nytt, men långt ifrån alla.

Och trots  rubriken  måste jag hålla med dem! För certifieringen av slam är ingen garanti  och hade någon frågat mig hade jag nog skrivit under artikeln, trots allt. För frågan hur vi skall återföra avfallet från reningsverket till livsmedelsproduktionen är INTE löst ännu. Det finns för mycket frågetecken kvar.

Men någon omedelbar livsfara föreligger naturligtvis inte. Och givetvis måste vi hitta ett sätt att ta tillvara även det här avfallet. Vi måste bli MILJÖEFFEKTIVA.

Lite längre fram i samma tidning kam man läsa om de försvinnande fjärilarna. Inte kul. Jag hör till dem som till och med kryssar av de arter av dagfjärilar jag ser varje sommar och uppskattar självklart fler arter. Har just ”öppnat landskapet” nere i Sätila och planterat  nya fjärilsattraherande växter.

Fast jag undrar, hur långa serier ligger bakom de här resultaten, det vill säga hur många år har kunniga människor räknat olika fjärilsarter? Eftersom alla populationer av biologiska varelser varierar har det rätt stor betydelse. Eller, mera rått uttryck, hur säkra är forskarna verkligen på sina resultat? Det är en fråga man alltid måste ställa när ”arter försvinner”.

När det gäller exempelvis fågelobservationer tenderar sällsynta arter alltid att vara vanligare där det bor kunniga ornitologer, om ni förstår vad jag menar?

Även vetenskapsmän är människor och de flesta biologer och miljökämpar är varma fågel- och fjärils vänner. ( Jo, jag är medlem i SOF!)

Och nästa fråga är, om nu vissa fjärilar minskar, vad är orsaken? Här spekulerar  man friskt om olika förändringar i jordbruksdriften. Så kan det säker vara. MEN, får svenskt lantbruk betalt för att producera fjärilar? Nej. Borde de få det? Ja, det är öppen fråga från undertecknad som redan på 1980 talet  ( i en  ledare i tidningen Lantmannen) förutsåg att ”lantbrukaren skulle bli en parkskötare åt Informationssamhällets barn”.

Slutligen skall man aldrig bortse från ”naturliga förklaringar”. Parasiter, sjukdomar och så vidare. Så är nästan en tredjedel av alla humlor vi ser surra omring oss just nu drabbade av parasiter! Parasiter är för övrigt en otrevligt vanlig djurgrupp, inte bara i Piratpartiet.

Ett typexempel där dessa ogrundade och vilda spekulationer utbröt i full skala nyligen var den så kallade ”bidöden” i USA där forskare överträffade varandra med fantasifulla förklaringar.

Förr var det  ”bekämpningsmedlens fel” , numera är det ofta ”klimatförändringen”. De vanliga misstänka.  Tyvärr är verkligheten sällan så enkel.

På ett ett annat ställe i samma tidning, berättas det om ”riset en het potatis”. Nu börjar det närma sig matens kärna. Tillgången på det dagliga brödet. Det är den viktiga frågan. Hur skall vi kunna ge världens växande befolkning god och nyttig mat, utan att riva sönder naturens fina nätverk+ Och lämna lite plats kvar till de övriga djuren i Skapelsen. För att klara av den ekvationen behöver vi massor av mera forskning, kunskap och nya teknologier . Inte mindre.

I den lokala UNT rullar den gamla interna debatten på SLU, om ”alternativ” kontra ”konventionell” odling vidare. Marit Paulsen som var en av de som drog igång hela den diskussionen har ju nu gått emot sig själv. Det är bra, Den som inte kan ändra uppfattning lär sig ingenting!

Men lite trött blir man. På både UNT och SLU.  Inte har väl ett UNIVERSITET  råd att  hålla sig med  bara TVÅ olika svar på en av framtidens svåraste frågor?

Den om den uthålliga livsmedelsproduktionen? Så fantasilöst och stendött kan väl inte ett ”Life Science Univeristy” vara?

Och visst borde väl en stor tidning i universitetsstaden Uppsala kunna lyfta sig lite högre än till det här fyrtioåriga käbblet?

Idén om ”plöjningsfri odling” är i och för sig lika gammal men ändå ett exempe på hur man måste våga tänka nytt för att möta framtiden. P1 program Klotet ( nej, det handlar inte om bowling!) har förtjänstfullt tagit upp kollegan och vännen Peter Sylwans käpphäst. Lyssna gärna på det!

Tags: , , , , , , , , , , ,

Another day in Paradise…

Another day in Paradise

Vi vaknar relativt sent, halv åtta denna sista dag i Paradiset. Solen är högt upp och the Pacific Breez sveper starkt in från stranden. Fågelsången är stark och främmande. Under natten har luftrummet över vår uteplats patrullerats av den största fladdermus jag någonsin sett! Tvättbjörnarna har provsmakat alla mangos som fallit ned från trädet precis vid vår hängmatta. Nu tar dagens djurliv vid. Vrålaporna har tydligen en dag på stranden eftersom man hör den ropande hannen från ett träd åt det hållet.

Borta vid frukostbuffen har också fåglarna ett dukat bord och trafiken är tät. Ibland kommer den färggranna ekorren,  the Variagated Sqiurriel, ned och bryter hackordningen. Om jag förstått saken rätt kan den se ut lite hur som helst.
Den ultimata partyfågel, White troroathed Magpie-Jay kommer alltid ensam, fattas bara.

Men honorna av Great-tailed Grackle , Costa Ricas svar på Björktrasten, verkar kunna samsas upp till fyra stycken åt gången kring fruktfatet.
Inte sällan ligger en av hotellets välmående katter på några meters avstånd och iakttar spänt skådespelet.
Hotell Capitan Suizo är ett ZOO. En djurpark där djuren går fria längs stranden på Stilla Havet. En exklusivt väg att slå mynt av EKO turismen. Ett personligt och mycket sympatiskt hotell. Om man är intresserad av djur, natur och havet – och varför annars åker man till Costa Rica? – bör man unna sig åtminstone några dagar här.

About the Hotell Captain Suizo there is only thing to say; go there!
Especially if your interested in animals and nature, and that’s why you are going to Costa Rica in the first place, isn’t it? See also my picture blogg:  http://web.me.com/jolov/www.janolov.se/Blogg/Blogg.html

or PICASA

http://picasaweb.google.com/johansson.janolov/CostaRica4#

Men detta är bara ett av tusentals olika sätt att sköta upplevelseindustrin. Här bjuds allt ifrån all inclusive charter turism, till privatguider för rika fågelskådare. Costa Rica har mycket att bjuda på och provar det mesta för att sälja det.

Nu återstå bara det tråkigaste med att resa. Transporten. Varför har inte forskningen gett oss ”beam me up Scotty” än? Alla dessa miljarder till forskning. Vad har de egentligen gjort för oss de där forskarna?

Men att komma hem är också en viktig del av resandet. Återkomsten. Och som schweizarna och vi konstaterade – man kan ha det sämre än i Sverige eller Schweiz.

Tags: , , , , ,

I skuggan av ett regn

Äh, inte fanns det några ormar där ute inte. Inga grodor heller visade det sig. Trots att vi irrade omkring länge i mörkret – iförda pannlampa och stövlar – för att leta sådana. Nog hörde vi ambfibier alltid. Massor av dem, till och med. Men vi hittade varken grodor eller något ”svamp” som skulle finnas ”alldeles i närheten” , enligt kartan. Nu var väl varken kartan eller de två kartläsarna att högsta sortering och vi kände mest som om vandrade omkring i cirklar ibland jättelika träd i regnskogen. I och för sig häftigt.

Idag däremot med en ung man – för säkerhets skull märkt guide – såg vi faktiskt dem! Riktiga ”blue jeans frogs”. De har bytt namn på latin, men de är knallröda med blå ben. Figurerar i många naturfilmer eftersom de har en rätt komplicerad yngelvård. Äggen lägg som vanligt men bär sedan – av hannen på ryggen till närmaste bromelia. Där vaktar han dem. Ibland kommer honan förbi och lägger ett obefruktat ägg som ynglet lever av. Man kan inte låta bli att undra över hur den utvecklingen gått till. Vilka steg har evolutionen tagot för att komma hit?

I övrigt är att resa med  ett dussin forskare så här , ungefär som att resa med ett gäng journalister. Alla ställer ”egna frågor” och gillar egentligen inte alls att resa i grupp. Smågrupper utbildas snabbt och ledaren ger snart upp försöken att hålla alla samlade. Möjligen är vetenskapare lite lättare än reportrar på just den punkten.

Guiden hade det klara övertaget att kunna alla lokala arter – de är många, allt är nytt här- men så fort han försökte vara pedagogisk och ställa ”enkla frågor” blev det mycket tydligt att gruppen består av professorer i biologi.

Dagens överraskning var att vår trogna turbuss, oväntat och oannonserat, försvann när vi åt frukost. Tyvärr medförde den våra stövlar och mitt teleobjektiv, plus lite annan packning som folk behövde. Så kom det sig att vi som släpat stora stövlar över halva världen – de enda i gruppen – tvingades låna skodon och fick rejäla skavsår. Goda gärningar förblir  aldrig ostraffade!    Nå, det behövdes inget tele för att fotografera den röda grodan.De satt bredvid stigen – ofta nära en bromelia. Och hela skogen sjöng av spelande hannar!

Vår ledande fågelskådare konstaterade dock nöjt att han samlat på sig elva nya ”världskryss”, vilket inte är illa. Själv har jag aldrig sett någon av de fåglar som fladdrar förbi här, med undantag för den stora Tukanen, Profilfågeln för Costa Rica. En rätt rovgirig gynnare som äter det mesta som den kommer över. Sådana kallar vi ”omnivorer” som en professor i gruppen omedelbart förklarade för guiden.

Jag tror att det är min avtagande synskärpa som gör att jag föredrar grodor och däggdjur. De sitter för det mesta still länge nog för att jag skall hinna få syn på dem. På vägen ut passerare vi exempelvis en grupp små vilda grisar, de lär ha en rad olka lokala namn, och det känns bra. Likaså lyckades vi få syn på en spindelapa som plockade frukt i toppen av ett gigantiskt träd. Det väl säga först hörde vi alla frukter som den ratade eller tappae.

Fåglar är så, ja, fladdriga.

Å andra sidan fladdrar det två märkliga arter, bara 3 meter från där jag sitter nu på uteserveringen på stationen. En av dem är en liten kolibri som ilsket kör iväg den större. Arter? Svårt att säga, Hustrun har både min kikare och fågelbok och hon sitter i möte om projektet.

Nyss regnade det, nu fläktar det lite lagom. Då och då plaskar det ned vattnet från det gröna tälttaket som jag sitter under. När solen drar på blir det snabbt upp emot 30 grader. Vi befinner oss bara på 35 meters höjd över havet här på den Karabiska kusten så den kan bli riktigt varmt.

Jo, det är riktigt skönt och jag längtar inte hem till det Sverige som enligt täta rapporter hemifrån  är snötäckt. Liksom för övrigt vårt mentala grannland Schweiz.

Jag längtar inte stenarna där barn jag lekt, men jag längtar till barnen och till människorna

Tags: , ,

Yes we have – no pinneapples!

Efter en fyra timmars bilfärd, ned för samma elända väg och efter en trång och olycksdrabbad större väg är vi åter på Bouganvillea. Någonstans på vgen var det som att köra igenom våren! Allt var som i sprödaste maj månad. Oerhört vackert.

Vä framme behöver allt torkas och vädras. Jenny håller sitt tredje föredrag. Och nu är det dags att dra ut på fältarbete. Till Chiquitas bananodlingar, bland annat. Hämntning 05.30 i morgon bitti. För att ta prover på läckage av bekämpningsmedel.

Samtidigt har en engelskspråkiga ”Tico Times” har som huvudnyhet att landets annansodlare kan komma att förbjudas att odla sin gröda. Orsaken, det läcker för mycket ogräsmedel ut i vattendragen.

Ute i den stora trädgården, spelar syrsorna, nattsångare och – tror jag – en groda? Kanske den famösa, kaffegrodan?

Och nu skall vi åka till den riktigt våta regnskogen!

För fortbildning se:

http://picasaweb.google.com/johansson.janolov/CostaRica2?feat=email#

Tags: , ,

Djur på rummet?

Monteverde molnregnskog hör till en av världens mest berömda naturparker.

Namnet kommer från de amerikanska quakers som en gång i tiden slog sig ned här för att bruka jorden. Man kan inte annat än beundra dem. Bara vägen upp till det lilla samhället är fortfarande idag osannolikt dålig. Man undrar hur de tog sig upp? Och varför?

Mitt minne av Monteverde – för tretton år sedan- var en frodig vegetation, trots relativ torka. Och så frånvaron av ” the golden toad” en mycket berömd rödorange, padda som helt försvann kort efter att den upptäckts just här. Den är fortfarande borta och nu förklarad som utdöd.

Vår helg i molnregnskogen bjöd på storm och regn. Samma storm och regn som följt oss här sedan vi kom hit. Efter någon dag lukatade allt surt tält.

Samtidigt har sätten att mjölka turisterna på pengar expanderat i det närmaste obegränsat. Turistfällorna är fler än besökarna. Så vill jag speciellt, med viss hetta,  varna för ”Living Bats” . En attraktion som består av att en guide lyser med ficklampa på några förbifladdrande djur i bakom glas. Allt till det facila priset av 120 kronor per person. Stay away from ”The Living Bat Djungel”! It’s an expensive turist trap, nothing more!”

Det enda försonade draget var att granncafét hade lagt ut frukt som ivrigt spisades av en ”emerald toucanet”, en liten tukan med granna färger!

I would also like to warn aboot  ”The night tour of the ficus garden”! The guide does not understand or know anything about animals, nor about being a guide. Therefor he shows plants (!) in the dark!”

The otherwise great hotell La Fonda Vela sells the tour-  but stay away from it!

I övrigt finna här allt. Italiensk restaurang, makrobiotisk kost, kristallmassage och vad vet jag. Man kan kasta sig ut i wire (varför?) , åka linbana, fyrhjuling eller rida.

http://picasaweb.google.com/johansson.janolov/CostaRica2?feat=email#

Men för oss naturdårar finns här – fortfarande – Monteverde,  molnregnskog! Inte såg jag några grodor där, men väl flera quakers. Utan dem vet man inte om reservatet funnits alls!

Vi hade dessutom en enormt duktig privat guide , Enrico, som lyckades hitta en rad fåglar som vi aldrig sett annars. Så fick vi faktiskt se den mytomspunna ”Resplendent Quetzalen” som den kallas i fågelboken. Qutzala, heter den så på svenska tro? En osannlik fågel , där hannen är utspökad med ett riktigt grönt, punkburrhuvud och långa stjärtfjädrar. Fick den – nästa – på bild.

Fyra stycken av dem till och med!

Vi gick tillbaka, på egen hand,  på eftermiddagen för att se den en gång till. Och, jodå, där satt de, långt bort, men i samma avacadoträd! En upplevelse!

Precis när vi står där med uppställd tubkikare kommer Wille och Erik från gruppen vandrande – ocks de på besök här! Så vi fick förevisa ”vårt” fynd.

På kvällen försökte en rätt saftig spindel ta sig in på rummet. Inte undra på det med det vädret!  Det var den största vargspindel jag någonsin sett.  Trots det hade den lyckats tränga sig emellan glasrutan och insektsnätet.

Vi var i alla fall inte rädda att det skulle bli regn om vi råkat ha ihjäl den.

Hade tidigare observerat en stackars lite vit katt som höll till vid vårt hotell. Hittade ingen kattmat i den lokala butiken ( och var rätt säker på att min fråga skulle bemötas med stor skepsis) , men väl en burk tonfisk.

Katten måste ha ett sjätte sinne för den mötte mig redan vid bilen. När jag öppnat burken och skulle gå ut och leta efter det hungriga djuret, jamar det plötsligt vilt, utanför dörren. Och någon krafsar på! Mycket riktigt. Där stod den utanför och väntade. Den katten kände igen en sucker när den såg en!

Därefter väckte den mig några gånger under natten för påfyllning eller eventullt en sovstund i sängen. Min mera hårdflörtade hustru förklarade att det räckte med spindel som husdjur för den dagen.

Tags: ,

Packa sig iväg

Vinden håller i sig här i Sant Domingo, lite utanför San Jose. Hortensiernas tunga huvuden ligger pressade mot marken utanför fönstret. Men solen lyser och rengnet har inte ankommit- än. Det kommer vi att uppleva när vi lämnar högplatån och tar oss ned mot den karibiska kusten, på tisdag. Innan dess väntar en helg i den torra regnskogen, den mytomspunna Monterverdeparken.

Hämtar Jenny på konferensen där hon håller sitt andra föredrag just nu.

Skall bli spännande. Men nu kallar mera praktiska sysslor. Skall checka ut från Bouganvillea, packa ut i bilen och styra kursen mot InBio för en interju med någon ansvarig person där. Frågan är; lönar sig den biologiska mångfalden?

Kolibrierna varnar för ett gäng holländare som msyger omkring i trädgården. Dags att ge sig av!

Tags: , ,

Tråkig mångfald

Costa Rica har beslutat sig för att satsa på biologisk mångfald. Genom sin topografi kan det här till arealen lilla landet erbjuda fem , eller är det sex, olika klimatzoner. Här finns en mångfald av livsformer och ekologiska system. Regeringen har, tillsammans med privatpersoner, köpt mark till naturreservat och en osedvanligt stor del av ytan är inte exploaterad. Men hur försörjer man en ung och växande befolkning på vackra vyer och konstiga kryp? Ja, svaret blir naturligtvis turism, eller eko-turism. Det räcker en bit. SÅ länge människor från rikare länder vill resa hit och betala rejält för att kanske få se något märkligt djur.
Men en annan kommersiell möjlighet som ofta förs fram i debatten om biologisk mångfald är att regnskogens alla växter och djur bär på hemligheter som skulle kunna omvandlas till potentiella mediciner eller miljövänliga kemikalier. Entré, InBio. En stiftelse, ett icke kommersiellt företag som skulle kartlägga hela härligheten i den Costa Ricanska naturen och sälja patenten till stora pharmaföretag och andra. Regnskogen skulle ge oss bot mot de stora folksjudomarna. Hur har det gått med den drömmen? När jag var här 1994 och 1996 pågick förhandlingar om några substanser med några stora amerikanska företag, uppgav man. Det är nu 13 år sedan. Vad har hänt? Det är jag intresserad av att få veta.
Tills dess kan jag konstatera att det byggts en relativ stor ”temapark” kring verksamheten här i Santa Domingo. Ett litet  skansen som i första hand riktar sig till skolbarn och landets egna innevånare. Tråkigt, inga spektakulära djur med tanke på vad om faktiskt finns ute i skogarna här. Ett ”u-lands zoo utan lejon”.

Tags: , , ,