Hur många skall dö av misstag inom vården i år? Hör du till dem som kommer att drabbas?
Är det verkligen bra arbetsledning att låta ambulanspersonal ta en paus när de skall hämta en dödssjuk patient? Den som ställer frågan heter Ulf Ljungblad och är fd chefsöverläkare och fd sjukhusdirektör på Östra Sjukhuset i Göteborg.
Han ställer den i Västnytt apropå en debattartikel han och Christer Enkvist skrivit i dagens GP. Enkvist är tidigare landstingsöverläkare och medicinsk rådgivare i Västra Götalandsregionen. I artikeln skriver de om de omkring 3 000 svenskar som varje år dör på grund av misstag i vården. Det är en livsviktig läsning för många!
Alla onödiga dödsfall är tragiska men det är, som jag påpekat tidigare, märkligt att ingen reagerar över denna siffra. Tretusen! Tretusen döda på grund av missgrepp inom vården!
Det är något med den historien som inte stämmer. Vi har just upplevt larmstämning över hur en varg attackerat en tamhund. Innan dess dominerades nyhetsprogram, debattprogram och faktaprogram om de eventuella riskerna med strålning.
Ja, hela Vetenskapens Värld på SVT ikväll ägnades åt strålningen.
Men alla dessa risker bleknar i jämförelse med de tretusen människor som varje år dör i Sverige på grund av att man gör fel inom sjukvården.
Varför är det ingen som bryr sig? Tror man inte på uppgifterna? Tänker man kanske att ”det var ändå sjuka människor, de skulle nog dö förr eller senare”? Varför stormar inte Janne Josefsson in med öppna och dolda kameror? Förklara gärna detta för mig!
I artikeln talar Ljungblad och Enkvist om en säkerhet inom sjukvården som befinner sig på 1950-talets nivå om man jämför med flyget.
På 1950 talet dog cirka 65 personer per miljon flygningar. I dag i Västeuropa dör 0,3 personer per miljon flygningar, en förbättring på 1 900 procent.
Ingen skulle flyga idag om säkerheten var kvar på 1950 års nivå, konstaterar de.
Men det är där dagens sjukvård befinner sig, menar de. Och de har som sagt båda omfattande erfarenhet av svensk sjukvård.
I kvällens Rapport talar sjukvårdspersonal i Umeå om att det kommer att bli kris med personal i sommar igen. ”Patienssäkerheten kan hotas”, får vi veta.
Men vänta lite nu, ” i sommar igen”. Det är alltså en kris som inträffar varje semesterperiod. Borde man då inte kunna planera inför denna ”kris”?
Förställ er samma resonemang inom flyget, eller inom kärnkraftsindustrin.
- Ja, under semestern räknar vi kallt med att de kommer att stryka med några hundra extra. Så är det ju varje sommar.
Det är mycket lätt att i detta läge med automatik kräva mera resurser. Sjukvården behöver säkert mera resurser. Också.
Men något genomgripande måste innan dess göras åt organisationen och arbetsledning.
Fast nu gäller ju detta sjukvården i västra och norra Sverige.
Det har antagligen ingen som helst relevans för Akademiska Sjukhuset.
Och ingenstans framträder någon representant för patienterna. Vi får som vanligt bara se företrädare för personal och facket. Som berättar att de går på knäna.
Så är det säkert. Men det är 3 000 patienter som inte ens kan gå på knäna på grund av kvalitetsproblemen inom svensk sjukvård.
Varför får vi aldrig höra deras historier? Även om de själva har dött en för tidig död så har de väl anhöriga som kan berätta om deras öden?
I vanliga fall uppträder alltid ett dussin ”vanliga människor” som uttalar sig om allt ifrån fastighetsskatten till genmanipulerad mat.
Men sjukvård är kanske för komplicerad för gemene man?
