Akademiska sjukhuset

You are currently browsing articles tagged Akademiska sjukhuset.

Det är lättare att hitta is i Helvetet än en parkeringsplats vid Akademiska Sjukhuset. Sjuka människor skall åka buss, eller vänta på färdtjänsten. Bil har de väl inte råd med? Handikappade bör ta cykeln.

På annat sätt kan man inte tolka det rådande läget runt vårt kära Sjukhus. Kaotiskt. Numera stoppar systrarna med en liten brasklapp i alla kallelser. ”Tänk på att det inte finns några parkeringsplatser”.

När jag väl når min mottagning visar det sig att det besök jag kallats till är helt meningslöst. Man mäter saker som inte går att mäta på ett tillförlitligt vis och talar allmänt om att det är vanligt att man får de besvär jag har, när man nu så sjuk som jag är. Jaha.

Någon noggrannare undersökning som skulle ge ett bättre besked om operationen lyckats, eller ej, har man beslutat att inte göra efter en ”epikritiska bedömning”. Och för att spara på de som gör undersökningarna. Ja, förra gången var de ju sex personer samtidigt i undersökningsrummet så jag kan förstå att det är personalintensivt.

Vad jag kan tycka och tro spelar ingen större roll.

När jag påpekar att jag själv ändå är lite intresserad av just mina ben får jag veta att ”ultraljuden inte heller ger så bra resultat”, vilket är en intressant information på flera vis. För det var ju på just de mätningarna man fattade beslut om operationen före jul!

Jag får väl säga som man sa när man inte vann några skivor i det gamla radioprogrammet ”Ring så spelar vi”, det var i alla fall roligt att få komma fram!

Eller snarare, ” det var i alla fall roligt att till slut hitta en p-plats!

Tags: , , ,

I vänta på vård

Akademiska Sjuhuset öppnar åter sin välkomnande famn för en simpel vårdtagare. I dag verkar vården speciellt populär eftersom det är trettio (30) personer före mig i kön till provtagningen. Efter ett tag ger vi upp, en efter en, och avviker till vår respektive avdelningar.  Där väntar – ny kö.

Vi patienter småpratar. Ronden sveper förbi, denna märkliga inrättning där man blir bedömd offentligt av en stor grupp vitklädda människor. Men de som jobbar på avdelningen är vänliga, glada och professionella. En ”personal” (som det heter numera) verkar dock mest irra omkring med en hand i byxfickan. Någon annan förklarar flera gånger att de ”är på fika”. Funderar lite över om denna ursvenska uppfinning är på utdöende. Är den offentliga sektorn det sista reservatet för ”fika”? Borde verksamheten rödlistas?

Jag fyller i en ”hälsodeklaration”. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Ibland frestas jag att skriva att jag har ”akut Ebola” bara för att se om någon någonsin läser alla dessa blanketter. Motstår dock frestelsen även denna gång.

Receptionen står övergiven så jag försöker rycka in som behjälplig när en ny patient tillstöter.

Efter bara några timmar är jag i vart fall ”inskriven”. Själva undersökningen sker som vanligt av en läkarkandidat. Alla har de olika anteckningsböcker och olika metodik. Som vanligt vet jag betydligt mera om mina sjukdomar än de.

Den här gången har vi som han uttrycker det ”dragit en nitlott” och får hållas i ett omvandlat badrum som nu kallas ”undersökningsrum”. Ljudet från fläkten och de kaklade väggarna gör det svårt att prata.  Någon har hängt upp en plastväxt på väggen, för att dämpa känslan av förhörsrum. Fast utrymmet skulle aldrig godkännas som ett sådant.

I mogon blir det operation!

Tags: , , , , ,

Jag är så trött på att bli behandlad som en sak!  Jag har full förståelse för att Akademiska Sjukhuset också är en utbildningsanstalt, men jag vill inte bli behandlad som ”skolmaterial” varje gång!

Är på en rutinundersökning, exakt var kan kvitta. När jag kommer in i undersökningsrummet står där redan tre personer. Anledningen är att det skall köpas nytt. En dyr, avancerad apparat i raden av de alla dyra, avancerade maskinerna som numera fyller våra sjukhus. Utan att egentligen fråga mig om jag vill agera försökskanin eller ej så sätter undersökningen igång.

Under en timme ligger jag så på en brits och stirrar i taket. Jag är väl hyggligt bra på att konversera men här finns inte utrymme för sådant, här råder Apparaten.

Försök till konversation från min sida dör snabbt ut. Personalen som vid det här laget utökats till sex personer pratar dock ivrigt- med varandra. Förkortningar, facktermer, tangenters funktioner och allt man kan se med denna utrustning avhandlas.  Bokstavligen över huvudet på mig.

Alla i rummet är förlorade i sin lilla TV-skärm. De pratar om andra fall som blir till ” en njure”, eller ”en pulsåder”, men de pratar inte med mig.

Jag kunde lika gärna inte vara där. En ny person kommer in i rummet så man kör ett varv till för att visa på något kul. Jag är ett förevisningsobjekt och behandlas som ett dylikt.  Instruktionerna ges som korta kommandon. Lyft knät! Kom närmare!

Man förstår att det helst borde finnas en knapp på tangentbordet även för dessa kommandon.

Kommen så här långt i beskrivningen kan det vara lätt att tro att jag utsatts för ett gäng av datornördar av manlig sort. Men samtliga, utom en, av personalen är kvinnor. Säkerligen glada och trevliga personer allesammans, men nu är de bara medlemmar av sekten AAA. Anonyma Apparat Användare.

Vad hela undersökningen innebär för mig som vårdtagare, patient och människa får jag ingen som helst information om.

Det är inte så överraskande.  Det tillhör den ”omvända sjukhussekretessen” där alla har rätt att läsa din journal, utom möjligen du själv!

Men hur vet de att jag inte har bråttom någonstans?  Hur vet de att jag inte ligger på nålar? Varför utgår alltid Landstingets vård ifrån att de har monopol på TIDEN?

Nå, sejouren är nu över. Jag förstår det igenom att Apparaten kopplas ned, den ska nu vidare till andra demonstrationer.

”Då var vi klara”, säger någon över axeln till mig.  Jag får en bit papper för att ”torka av mig”. Här är det självservice som gäller.

Jag brottas med min svenska konflikträdsla, men i dörren vänder jag, tackar för undersökningen men ber dem samtidigt att komma ihåg att apparater, hur dyra de än är, inte pratar med patienten! Sedan går jag ut i Solskenet.

Missförstå mig nu inte. Jag hoppas verkligen att GE får sälja sin nya fina utrustning. Vi patienter kommer nog att ha nytta av den också. Och jag är imponerad över hur duktiga de unga sköterskorna är på att använda tekniken. Här har det skett flera generationsskiften på kort tid. Men man önskar att utbildningen i bemötande av människor höll jämna steg med den tekniska utvecklingen.

För patienten får inte reduceras till ett objekt som man kan samla intressanta data ifrån, till ett tillbehör till apparaten.

Tags: , , , , , ,

”Jan Olofsson” frågar undersköterskan ut i det överfyllda väntrummet. När ingen annan reagerar reser jag mig upp och går med henne in i det skumma undersökningsrummet. Lite motigt idag eftersom kvinna i kassan inte hittade mitt namn alls på datorn och ifrågasatte dels om jag skulle vara där idag och framförallt om jag någonsin ”varit hos oss” . Om det ändå vore så väl!

Det är ofta vid undersökningar som den moderna sjukvården visar sitt rätta jag. Här står apparaten i centrum. Vi små människor är bara dess tjänare och jag tänker återigen att Lasaretten är barn av den franska revolutionen.  Men så dramatisk är det nu inte. Inne i dunklet väntar ingen giljotin, bara en karg metabädd under en tung mekanisk anordning…

Bara man uppger rätt personnummer så flyter allt som en balett. En något tungfotad dans, men ändå som en slags modern balett.

Ta av dig, lägg dina grejer där, lägg dig här, hoppa upp, böj knät, vrid foten!

Instruktionerna avbryts bara av att en av sköterskorna då och då lämnar rummet, varvid det dånar tungt och en lampa lyser. I själva verket är det givetvis gamla Wilhelm Röntgens uppfinnings om genomlyser min kropp. Han som vann det första Nobelpriset i fysik 1901. Varken syrrorna eller jag är vederbörligt imponerade över denna i sig märkliga teknik. De för som alltid ett inbördes samtal som interfolieras av fotograferingen . Det blir ungefär som den där reklamen för ” färska, djupfrysta grönsaker” ni vet. Där konversationen avbryts av skörden och återupptas vid exakt samma punkt när maten skall tillagas.” – Men menar du att de aldrig landade på månen—”-

 

Allt går geschwint och inom några minuter är jag klar. Något besked om vad plåtarna sa något om mina värkande fötter får jag inte.  Eller som en av syrrorna säger ” ”du får besked inom två veckor”.

Det låter onekligen lite oroande eftersom jag skall vidare till Infektionskliniken senare samma dag, men den hennes kollega lugnar mig med att ” de kan se det hos sig”.

Så ännu är dagen inne i Vårdapparaten inte överstånden.

Tags: , , , ,

Det har varit en hälsosam dag. För den 8 september debuterade jag på Konserthuset i Uppsala och uppträdde på scenen som ”förband” till  Thomas Fogdö. Min uppgift var att berätta för en fortbildningskurs om hur det kan vara att vara patient, något jag med förlov sagt har alldeles för stor erfarenhet av. ” Bättre flyt på operation” heter kursen och jag hoppas att våra bidrag kan hjälpa till lite med den processen. Roligt var det i alla fall.

Om du vill höra programmet jag gjorde efter min transplantation så lär det gå att lyssna på här, men ha tålamod, det tar en stund att ladda ned

Direkt efter det kastade jag mig ned till Oasen, en hälsoklubb i närheten av Expressen och DN, där Karin Bojs och Anna Bratt lanserade sin nya bok ”vikten av gener”. En bok om att vi alla är olika, även när det gäller vår förmåga att tillgodogöra oss den mat vi äter. Vilket naturligtvis har stor betydelse om man nu försöker banta – och vem gör inte det i dessa dagar?

Utan att ännu ha läst boken har jag därför en känsla av att den kommer att sälja bra. För endast förläggarna vet hur många kokböcker det ges i detta land och bara det lär skapa ton av övervikt att banta bort.Och skapa än mera jobb för sjukvården! Så vitt jag minns är just kirurgisk minskning av magsäcken den enda viktminskningsmetod som håller sig över en längre tid, enligt vetenskapliga utvärderingar. Hittills. Men snart kommer Bok-Och Biblioteksmässan i Göteborg pch där bjuds säker på ännu flera lösningar på problemet.

Tags: , , , , ,

Semestern är över. För min del, semestern från Sjukvården. Det är rätt mycket som att komma tillbaka till Jobbet. Tryggt, men kanske lite tråkigt.

Parkeringseländet på Akademiska är som vanligt. Alla Handikappsplatser är fyllda och för säkerhets skull har några hantverkare från byggfirman Sh parkerat en bil med släp i garaget för att blockera de platser som råkar vara lediga. Antagligen hade de ont i ryggen.

Tar hissen upp till Röntgen. Att vara patient är att vänta. Tack kära finnar för spelet ”Angry Birds”! Det har räddat mig från så många trista väntrum genom året.

Väl inne i salen pratar personalen med varandra och de ständigt besvärliga apparaterna. Så är det på utbildningssjukhus. Kollegerna står i centrum, därefter kommer blivande kollegor och så de där andra som kommer och går, vad heter de nu igen?

Nå, fördelen med att bli behandlad som ett kolli på ett löpande band är att det i vart fall går fort.

Med värkande högerfot, efter att sköterskan tryckt till den för att få bättre röntgenbilder, haltar jag ut i sommarsolen som fortsatt skiner.

Åker vidare in till de affärer som ännu dröjer sig kvar i centrum. Även här noterar jag att stadens gatunämnd arbetar hårt för att hindra oss rörelsehindrade att ta oss fram.  På staden gator härskar barn och ungdom. Studenterna har ännu inte riktigt intagit Uppsala.

I fjärran mullrar lågkonjunkturen…

Tags: , , ,

Anders Fuglesang tar en överdos! Se där en typisk Almedalsk aktivitet. Förra året brände Gudrun Schyman pengar och en person ville slakta en ko offentligt.

Det gäller att skrika för att höras i tjattermyllret.

Men syftet med Fuglesangs ”självmordsförsök” är mycket gott. En grupp personer vill visa på hur verkningslösa så kallade ”alternativa mediciner” är. Det Fuglesang stoppade i sig var just ett sådan alternativt sömnmedel. Och det är verkningslöst.

Men det finns också naturmedel som är livsfarliga.

Detta är ett väl känt faktum, lysande dokumenterat och skildrat bland annat i boken ”Salvekvick och Kvacksalveri” av Simone Sing och Edzard Ernst.

Själv blev jag som 13-åring släpad till en Homeopat i Vårgårda. Han lyste mig i ögonen och sa att jag besvärade av halsont.

I själva verket hade jag just debuterat som ungdomsdiabetiker. Och han lurade min mor att i förtvivlan lägga de småpengar hon tjänade som hemsömmerska på verkningslösa sockerpiller!

Så min inställning är klar. Människor får gärna hålla på med alternativ. Och alla idéer skall provas. Men när de prövats, om och om igen utan verkan, så skall inte vi skattebetalare spendera pengar som behövs så väl inom den vanliga vården på detta.

Det gäller också Landstinget i Upplands  beslut att trots ökade kostnader köpa KRAV märkt mjölk.

Då ger jag mycket hellre sköterskorna på Akademiska högre löner! Så att de stannar kvar och inte säger upp sig som de på Akuten!

Och vården behöver varje krona. Både till verksamma läkemedel utan biverkningar – och till ett bättre bemötande.

 

 

 

 

 

 

  

 

Tags: , , , ,

Denna Alium är lite av min Madeleinekaka. Varje gång jag ser dem blomma tänker jag tillbaka på vad som hände mig för elva år sedan. I år kom blomningen tidigare, men det året kom den ungefär nu, en bit in i juni. .

För idag  är det exakt tolv år sedan jag fick en ny njure och en ny bukspottkörtel på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Ja, i vart fall är det tolv år sedan de ringde till mig nere i Bohuslän där jag just skulle direkt sända Vetandets Värld tillsammans med Per Helgesson och Henrik Lindahl för att berätta att ”det kanske fanns organ som passade”.

Vid det laget hade jag gått och väntat ett bra tag. Försedd med sökare och med mobiltelefon. Men en av mina läkare förklarade att det inte skulle hända något över sommaren så jag drog igång en sommarturné med Vetenskapsredaktionen på Sveriges Radio. Illa mådde jag, mina njurvärden var inget att skriva hem om, men med stöd av goda kollegor skulle det nog gå. Men vi kom alltså inte längre än till första dagen, vid hällristningarna i Bohuslän när det efterlängtade samtalet kom.

Telefonen kunde störa vår sändningsparabol så jag var mest irriterad på mig själv för att jag inte stängt av mobilen när jag svarade. Jag bad faktiskt läkaren att ringa senare! Men så sansade jag mig och ringde tillbaka. Efter att vi sänt programmet åt vi lunch och Per körde mig till Landvetter. På Arlanda väntade min hustru. Men just då, vid detta stressiga tillfälle, startade inte vår gamla Volvo! Så det fick bli taxi till Akademiska Sjukhuset.

Väl där träffade jag en ängel till sjuksköterska och alla  förberedelser drog igång. Organen visade sig passa och  läkarna opererade på  mig i över 13 timmar.

Den fjortonde juni vaknade jag groggy och mycket torr i munnen. Men jag vaknade.

Tiden efteråt var inte så lätt. En våldsam färd mellan gråt och djupaste glädje. Kroppen såg ut som en havande blåval, med harpuner stickandes ut här och var.

Krya på dig hälsningarna var många. Och det är här som Aliumen kommer in i bilden. Påfallande många av buketterna jag fick innehöll denna växt. En växt jag aldrig lagt märke till tidigare men som jag omedelbart planterade i trädgården när jag kom åt. Fast det var långt senare. Att bara få komma hem till trädgården första gånen på permission var en upplevelse jag aldrig glömmer.

Inte heller glömmer jag en av mina gamla läkare som kom upp och hälsade på mig. Han var påfallande lättad och sa något i stil med att ” det där gick ju bra, men du borde nog inte ha jobbat de två sista åren”.

Kriserna kom och gick. Kunde det vara en avstötning av de nya organen på gång?

Men efter en tid av trippande på minfält lugnade allt ned sig. Jag tog långa promenader längst Fyrisån där Åriket gav mig mycket glädje den hösten.

Efter en,  så här i efterhand, överraskande kort rehabilitering och jag kunde rätt snart återgå till jobbet.

Om detta och hela sjukdomstiden före och efter kunde man skriva en, eller flera romaner. Så småningom gjorde jag i alla fall ett radioprogram om mina upplevelser.

Idag är det alltså elva år sedan. Än idag står  jag i stor tacksamhetsskuld till den person som donerade sina organ till mig. Och till släktingarna. Vem denne givare är vet man som bekant aldrig.

Men en sak är säker. Om man är beredd att ta emot organ måste man också vara beredd att ge. Det är aldrig ett lätt beslut att fatta, allra minst för de efterlevande.  Så snälla ni, prata om detta- innan!

När Sören Gyll nyligen genomgick en levertransplanterad uppmärksammandes att Sverige har relativt låga siffror när det gäller donationer. Orsakerna är flera och behöver redas ut men i avvaktan på det dör människor i väntan på ett nytt liv.

För det var det jag fick av en okänd människa och de duktiga läkarna för exakt tolv år sedan, ett nytt liv.

( Nedanför här kan du ladda hem det radioprogram som jag gjorde efter min transplantation! Exempelvis i I-Tunes. Det är ungefär som ett Sommarprogram så det tar lite tid att ladda ned.)

Cincopa WordPress plugin

 

 

 

 

Tags: , , , ,

Det är små hagelkorn i luften runt Akademiska Sjukhuset. Kallt, grått och ogästvänligt som fasaderna och entrén. Är inne för att undersöka kärlen i benen med ultraljud. Något jag har gjort ett antal gånger. Vanligen slutar det med att läkarna tittar bekymrat på vad de fått fram – och beslutar sig för att inte göra något. Det är kanske klokt men för min del innebär det fortsatt smärta, rejäl smärta, i ben och fötter. Svårigheter att gå och att stå. Det enda försonande man kan säga om det är att jag i vart fall har ben och fötter kvar än. Och att smärtan varierar. Det händer att jag inte har ont en natt. Understundom kan jag gå en så där 20 meter utan besvär.

Själva undersökningen är i vart fall smärtfri. Man sprutar på kall, kladdig gel, precis sim vid fosterdiagnostik, och trycker läsaren längs benen. I vanliga fall brukar alltihop ta runt en timma. I dag tog det två timmar. Mina små försök att fråga vad sköterskan ser får inga svar och alla andra försök till småprat dör ut.

Det är mera ” flytta dig längre hitåt”, Böj knät” och andra imperativ. De inlärda fraserna ” säg till om jag trycker för hårt”, ”känns det bra?” är just fraser. Vad man svarar spelar ingen större roll.

Det är gammal hederlig patientdressyr – lätta klassen. Man tyst, lugn och foglig.

När en mätning inte ger ”rätt” resultat tillkallas hjälp.  Den inkallade sköterskan frågar mig ” varför är du här?” Vilket naturligtvis, på många plan, är en bra fråga.

För så är det ju i detta högteknologiska datoriserade informationssamhälle att den främste bäraren av information är patienten själv.

Men det vore kanske bra om även sjukvårdspersonalen hade en aning om det?

Tiden går och jag börjar nu på allvar bli nervös för min hund som väntar på mig.

Då kommer sköterskan på idén att jag kanske borde träffa en läkare. Även detta är en god tanke. Det är ju liksom roligt att få veta vad den två timmar undersökningen gett för resultat! Jag går ut i väntrummet och tackar än en gång tillverkarna till spelet Angry Birds för att de räddat mig ur tristessen.

Plötsligt får jag nu veta att jo, jag kan få träffa en läkare, men då får jag vänta tills han besökt kliniken först, eftersom jag inte är bokad. Detta blir på något vis mitt fel.

Nu tar omsorgen av hunden dock överhanden och jag ber att läkaren skall ringa.

Det gör han/hon säkert. En signal brukar det gå fram. När man väl fått upp telefonen konstaterar man att ”dolt nummer” ringt.

Därefter ringer de aldrig tillbaka. Istället sätter sig nu läkaren att diktera ett brev som sedan skall skrivas ut av en sekreterare.

På så sätt kan det komma att dröja veckor innan man får veta av sköterskan såg redan idag.

Och så undrar folk varför det blir vårdköer.

Jag åker hemåt och lyssnar på radion om bin Laden. Mina kära kollegor vet ännu inte riktigt hur de skall förhålla sig till denna händelse. Samma tvehågsenhet präglade de sociala medierna under morgonen. Vad får man tycka? Inte kan detta vara bra? Eller?

Själv känner jag mig så hjärtligt trött på dessa rikemanssöner som skall spela hjältar och ta med sig tusentals människor in i sitt paradis.

Tags: , , ,

Vårdkraschen

Hur många skall dö av misstag inom vården i år? Hör du till dem som kommer att drabbas?

Är det verkligen bra arbetsledning att låta ambulanspersonal ta en paus när de skall hämta en dödssjuk patient? Den som ställer frågan heter Ulf Ljungblad och är fd chefsöverläkare och fd sjukhusdirektör på Östra Sjukhuset i Göteborg.

Han ställer den i Västnytt apropå en debattartikel han och Christer Enkvist skrivit i dagens GP. Enkvist är tidigare landstingsöverläkare och medicinsk rådgivare i Västra Götalandsregionen. I artikeln skriver de om de omkring 3 000 svenskar som varje år dör på grund av misstag i vården. Det är en livsviktig läsning för många!

Alla onödiga dödsfall är tragiska men det är, som jag påpekat tidigare, märkligt att ingen reagerar över denna siffra. Tretusen!  Tretusen döda på grund av missgrepp inom vården!

Det är något med den historien som inte stämmer. Vi har just upplevt larmstämning över hur en varg attackerat en tamhund. Innan dess dominerades nyhetsprogram, debattprogram och faktaprogram om de eventuella riskerna med strålning.

Ja, hela Vetenskapens Värld på SVT ikväll ägnades åt strålningen.

Men alla dessa risker bleknar i jämförelse med de tretusen människor som varje år dör i Sverige på grund av att man gör fel inom sjukvården.

Varför är det ingen som bryr sig? Tror man inte på uppgifterna? Tänker man kanske att ”det var ändå sjuka människor, de skulle nog dö förr eller senare”? Varför stormar inte Janne Josefsson in med öppna och dolda kameror? Förklara gärna detta för mig!

I artikeln talar Ljungblad och Enkvist om en säkerhet inom sjukvården som befinner sig på 1950-talets nivå om man jämför med flyget.

På 1950 talet dog  cirka 65 personer per miljon flygningar. I dag i Västeuropa dör 0,3 personer per miljon flygningar, en förbättring på 1 900 procent.

Ingen skulle flyga idag om säkerheten var kvar på 1950 års nivå, konstaterar de.

Men det är där dagens sjukvård befinner sig, menar de. Och de har som sagt båda omfattande erfarenhet av svensk sjukvård.

I kvällens Rapport talar sjukvårdspersonal i Umeå om att det kommer att bli kris med personal i sommar igen.  ”Patienssäkerheten kan hotas”, får vi veta.

Men vänta lite nu, ” i sommar igen”. Det är alltså en kris som inträffar varje semesterperiod. Borde man då inte kunna planera inför denna ”kris”?

Förställ er samma resonemang inom flyget, eller inom kärnkraftsindustrin.

-       Ja, under semestern räknar vi kallt med att de kommer att stryka med några hundra extra. Så är det ju varje sommar.

Det är mycket lätt att i detta läge med automatik kräva mera resurser. Sjukvården behöver säkert mera resurser. Också.

Men något genomgripande måste innan dess göras åt organisationen och arbetsledning.

Fast nu gäller ju detta sjukvården i västra och norra Sverige.

Det har antagligen ingen som helst relevans för Akademiska Sjukhuset.

Och ingenstans framträder någon representant för patienterna. Vi får som vanligt bara se företrädare för personal och facket. Som berättar att de går på knäna.

Så är det säkert. Men det är 3 000 patienter som inte ens kan gå på knäna på grund av kvalitetsproblemen inom svensk sjukvård.

Varför får vi aldrig höra deras historier? Även om de själva har dött en för tidig död så har de väl anhöriga som kan berätta om deras öden?

I vanliga fall uppträder alltid ett dussin ”vanliga människor” som uttalar sig om allt ifrån fastighetsskatten till genmanipulerad mat.

Men sjukvård är kanske för komplicerad för gemene man?

Tags: , , , , , , , , , , ,

« Older entries