Ibland blir jag bara så trött på Akademiska Sjukhuset!
Och ursäkta om jag nu blir en smula långrandig, men jag försäkrar att det är än mera långtråkigt att ha ont – utan att få någon hjälp.
För jag har ont i fötterna. Riktigt ont. Det beror på diabetes, sår, infektioner och förmodligen gikt. Sover dåligt varje natt och kan inte gå. Inte kul, En tråkig, men allt för vanlig historia. Vi är rätt många med detta problem.
Nu är tyvärr inte vår moderna sjukvård organiserad efter patienter med flera åkommor, utan efter läkarnas specialiteter. Du är en fot, en infektion, en njure eller något annat som någon som någon kan bli professor på. Inte en person.
Men det är bara början på problemet. Själva systemet att komma i kontakt med ”din sjukvård” är också ett skämt, ett dåligt skämt.
Som patient kan du nämligen inte använda e-post eller webben. Du måste ringa, eller faxa!
När jag ringer till den avdelning (det kan kvitta vilken!) som skrivit ut de olika antibiotika preparat jag sedan fem måander petar i mig så hittar man mig inte, trots att jag på lydigt svenskt vis börjar med att rabbla mitt personnummer.
- Vilken läkare går du hos, då? frågar mottagaren irriterat.
-Ja, jag har väl träffat fyra olika läkare hos er, svarar jag. Fast de flesta har väl inte varit formellt färdiga med sin utbildning, förstås.
Tystnad.
-Jaha, nu ser jag. Du har gått hos XX XX men hon är ju barnledig! förklarar mottagaren triumferande – som om detta ursäkta allt.
Och jag vet att det är lite dumt men jag kan inte låta bli, jag säger,
- Men det är inte mina fötter!
Mitt fall förs slutligen från två specialist avdelning till ett ”centrum”.
Idén med dessa mycket populära konstruktioner är just att de skall knyta samman olika specialiteter. Ja, de skall liksom ” sätta patienten i centrum”.
Och numera vimlar det av centrumbildningar inom vården.
I mars är jag där, i centrat. En samling kompetenta personer tittar bekymrat på mina fötter och bestämmer sig för att inte göra något alls.
Men nytt beslut skall fattas ” senare i april”.
Tiden går och ont har jag – hela tiden.
Efter påsk ledigheten börjar jag åter ringa till Akademiska Sjukhuset.
När man ringer så hamnar man i Landstingets växel. Eller snarare, man springer in i Landstingets brandvägg.
- Nej, de har inte telefontid nu. Nej, de är borta. Nej, jag kan inte koppla dig dit. Vad hette det sa du?
Men så idag händer det som understundom händer när man har tur“ man kommer fram”.
Fast bara nästan.
- De återkommer 10.20 svarar telefonisten.
- ( Jag ringer 10.14)
-
Så jag ringer, klockan 10.20 , exakt. ( Ett liv med radiosändningar har gjort att huset är fyllt med radiostyrda klockor som visar exakt tid).
Men nej, ”klockan här är inte 10.20” svarar en ny väktare på muren.
Så vi får vänta på att hennes klocka skall slå.
En maktfullkomlig stund senare kan mitt samtal nådigt få kopplas fram.
Bara för att hamna i tystnadens limbo. Efter 10 minuters väntan lägger jag på.
Nå, skam den som ger sig. Jag ringer tillbaka.
-Ni tappade visst bort mig?
- Va, jaså?
Pip, pip. Någon svarar! Jag är i mål!
Trodde jag, men ny förvirring utbryter.
- Men, du har ingen kallelse hit! Du finns ju inte ens på vår väntelista! Här är det väntetider!
-
- Så om jag inte ringt nu så hade jag alltså inte blivit kallad alls?
-
- Nä
Jag har sagt det förr, man bör vara ung och frisk för att klara av att vara sjuk. Och detta är inte första, eller sista, gången som vårdapparaten ”tappar bort” mig.
Inte undra på att vården är full av tappade sugar.
Allvarligt talat, Landstinget har mycket kvar att göra för att öka tillgängligheten till vård. Och oerhört mycket att göra för att bygga ett sjukvårdsystem som sätter patienten i centrum, även för så kallade centrumbildningar! Det är hög tid att införa incidentrapportering för att åtminstone försöka minska misstagen.
Att höja serviceandan inom leden vore kanske inte heller så dumt. Till en början kan man väl skicka delar av personalen till hamburgerkedjor. Där får man i vart fall lära sig att be om ursäkt när man gör fel.
I tidningen läser jag om det nya sjukhuset som byggs i Solna. Enligt artikeln skall patienten där få ett eget rum och med egen toalett. Alltså samma standard som internerna på våra fängelser!
Och enligt planen skall specialisterna sedan komma till patienten!
Detta låter som en djärv framtidsvision, en mycket vågad provokation mot sega traditioner. Jag tror det när jag ser det!
Innan vi kommer dit bör man införa ombud som hjälper oss patienter att ta oss fram i snårskogen av specialister, bokningssystem, telefontider och – revir.
Någon innanför systemets murar.
Till dess för man väl vara nöjd med att man ”kom fram”.
