Akademiska Sjukhuset i Uppsala

You are currently browsing articles tagged Akademiska Sjukhuset i Uppsala.

Det är i mitten av november månad och jag är hemma från sjukhuset sedan en vecka.

Inte så illa.

Har varit på Återbesök och träffat kirurgen som skar i mig.  Ett så här i efterhand mycket lugnande möte.

Nu är det tid att ”läka såren och återhämta sig”. Som alla ni som gjort en kranskärlsoperation vet så tillfogas man blessyrer både på ett ben och i bröstkorgen.

Vänster ben liknar just nu mera om en illa grillad wienerkorv.

Och efter tidigare ingrepp påminner min framsida mest om lång dragkedja, med ärr från navel till halsen. Det är ändå lite märkligt var läkarvetenskapen kan åstadkomma – och vad man tål.

Mitt i lättnaden över att vara hemma igen är det lätt att förtränga det faktum att Sjukhuset fortfarande är (över-)fullt av människor som mår dåligt.

Och att de flesta av oss blir patienter, förr eller senare.

Under min tid där tänkte jag ofta på en god vän som jag träffade när jag var inlagd 2007. Då tillhörde vi båda det glada gänget i matsalen som trängtade ut till de aktiviteter vi, oväntat, fått avbryta. Nu är han sedan en tid tillbaka på Akademiska.  Medvetslös, trött, men kämpande! Må det gå honom väl!

Frågorna om sjukvården berör oss alla. Det finns få bättre mätare ett samhälles kvalité än hur vi tar hand om de svaga och sjuka.

Därför är vanvården av demenssjuka mycket oroväckande. Här fattas det också pengar. Detta är, eller borde i vilket fall vara, en kärnverksamhet!

Och få saker kan göra mig så, rent ut sagt, förbannad som när man utnyttjar detta system för egen vinning! Som när assistentstödet  tydligen kan bli  till ett bedrägeri av stora mått.

Kan man sjunka lägre än att stjäla från de sjuka?

Tags: , , , ,

En sak är säker. Krisen för de stora svenska sjukhusen kommer att bestå, ja, rent av att tillta i styrka. Det här handlar inte bara om Akis.

Förklaringen ligger i en åldrande befolkning över hela Europa. Vi blir äldre och vi kan behandla, bota eller lindra allt flera krämpor. ( TT refererar  idag en undersökning som visar att också amerikanerna blir allt mera ”sjuka och missnöjda med vården”.)

Och allt detta är inte gratis.

En god vän till mig berättade häromdagen för mig hur det var när han började som läkare för många år sedan.

-       Hälften av de som låg på hjärtavdelningen med kärlkramp avled. Det fanns inte mycket att göra då. Nu dör allt färre av hjärtsjukdom, men det är fortfarande den vanligaste dödsorsaken i Sverige!

Bör vården få kosta mera pengar? De flesta av oss är nog beredda att svara JA! på den frågan. I vart fall när någon familjemedlem, vän, eller vi själva, drabbas .

Men kan man då inte spara och effektivisera vården? Absolut.

Ett sätt är att här precis som på andra utveckla och forska på nya lösningar.

Just idag publiceras för övrigt lovande resultat från försök med ett svenskt (!) vaccin mot barndiabetes. Ett lysande exempel på forsknings möjligheter – om det håller hela vägen fram till patienten.

Diabetes är en modern dräpare.

När det så kommer till den så livsviktiga forskningen  har aldrig riktig förstått varför just Landsting är den optimala ägandeformen för ett universitetssjukhus?

Landstingets intresse för forskning är, låt oss säga, begränsat. Och det är bara genom forskning och utveckling som vården kan bli effektivare och mera human.

Stora universitetssjukhus är, eller borde vara, ett Riksintresse!

Olle Stendahls utredning visar på ett bättre sätt att leda och styra dessa kronjuveler, men det kan finnas andra bättre alternativ.

Vad man kan konstatera är att dagens modell inte fungerar. Och inte kommer att fungera oavsett vilken lön den nya Sjukhusdirektören får.

Jag vill inte helt överraskande dra en lans för inflytande ifrån de som befinner sig inuti Vårdapparaten – patienterna.

Och slutligen, för att återgå till Uppsalas horisont.

Akademiska Sjukhuset är för Uppsala vad SAAB är/var för Trollhättan och Volvo är för Göteborg.

När bilfabrikanten SAAB krisade för ett år sedan for ministrar och oppositionspolitiker i drivor ned till Västergötland för att bistå, eller för att kräva samhällsingripanden.

När Akademiska Sjukhuset krisar är det märkligt tyst.

Är bilar verkligen så mycket viktigare än sjuka människor?

Tags: , , , , ,

Debatten om Akademiska Sjukhuset går vidare.  Via en intervju med den avgående sjukhusdirektören med Marie Beckman Suurkula publicerad i Dagens Medicin.

En artikel i UNT tar upp den ack så viktiga forskningen på det Akademiska Universitetssjukhuset. (Av någon anledning verkar den vara reserverad för oss papperstidningsläsare. )

I  en insändare  ger en överläkare uttryckt för frustration inför ”toppstyrningen” av sjukhuset.

Gemensamt för alla inlägg är att de kräver mera pengar till vården och handlar om konflikten mellan personal och politiker.

Jag måste med en dåres envishet fråga; var kommer vi patienter in i bilden?

insändaren betitlad ”Det totalitära Ackis” skriver docent Haile Mathema att ” Trots uppgivenhet förundras man ständigt av personalens lojalitet gentemot patienterna” .

Det är förvisso sant men mina egna upplevelser från ett vårdtillfälle nyligen tyder på att det är långt ifrån hela sanningen. Berättelser från en rad medpatienter som jag – hittills – valt att inte publicera av integritetsskäl ger också en helt annan bild!

Patienter drabbas varje dag av sjukvårdens kris. Inte bara av tröstlös väntan och oprofessionellt bemötande, utan av felaktiga behandlingar och dålig vård.

Och hur  skall hon eller han påverka sin belägenhet? ( Förutom att leverera en röstsedel vart fjärde år och betala sin skatt varje år?)

Det är relativt  lätt att känna sig ”toppstyrd” också  när man ligger matt och illamående i en säng…

Tags: , , , , , , ,

Idag har Uppsala Nya Tidning till min glädje valt att publicera några fragment av mina bloggar som patient. ( Nej, jag kan inte länka för jag hittar som vanligt inte på UNT.s hemsida! Här drunknar patientperspektivet i det politiska käbblet som vanligt)

Niklas Skeri på UNT och jag är helt överens om urvalet.

Givetvis hoppas jag att någon skall orka läsa lite mera på min blogg om hur det är att vara vårdtagare i Sverige 2010. För då framträder förhoppningsvis en mera nyanserad och sammansatt bild. Så om du är intresserad så börjar min rapport från en patient här!

Med stor sannolikhet blir det inte så. Vård är inte ”sexigt”. Sjukdom och sjukvård är något som drabbar andra. Ungefär som det där med döden.

Ge oss mode, matlagning och mera sport!

Min avsikt med att notera saker inifrån Sjukhuset är att försöka ändra på det. Vi patienter måste få vara med i samtalet! Nu skall personalen komma till tals på Akis. Utmärkt. Jag är mest förvånad över att inte det skett tidigare.

Men vore det inte också en god idé att lyssna en smula till patienterna? Och då menar jag inte bara vart fjärde år…

Idag kommer de rösterna endast fram i insändarspalter och som kommentarer till artiklar! För när man väl sitter där på Akuten kommer förvåningen och ilskan. Är det detta jag betalat skatt för i alla år?!

Jag har också förstått att problemen varierar stort inom Akademiska Sjukhuset, som inom många stora organisationer. Mitt intryck är att ”min” avdelning är en ovanligt väl fungerande enhet.

Det är därför mycket viktigt för mig att få säga att mitt i granskningen finns en kärlek till många av de som verkar inom vården. Glada, starka och varma människor utan vilkas ansvarstagande  alltihop skulle bryta samman. De måste stärkas och uppmuntras på alla vis! Hör ni det, Börje, Erik och ni andra?

Att ta hand om sjuka och svaga är en tämligen unik mänsklig egenskap. Frågan är om det inte är just det som definierar oss som människor?

Det finns så många andra  viktiga aspekter på Akademiska Sjukhuset. UNT har tidigare tagit upp kopplingen till Uppsala Universitet och forskningen. Medicinsk forskning hör till de områden som kan ge oss inkomster och ett bättre liv. Uppsala och Sverige har stolta traditioner att värna på det här framtidsområdet. Frågan är bara om Landstinget är den organisationsform som bäst tar tillvara detta?

Akis är också en mycket stor arbetsplats i kommunen. Sjukhuset är både Volvo, SAAB och lite till för Uppsala.

Men journalistik är att välja bort. Man kan inte skriva om ALLT. Jag har också på flera sätt försökt att vara personlig, men inte privat, i mina anteckningar. Det innebär att jag i vissa stycken skrivet vagt och generellt och medvetet försökt att undvika att lämna ut enskilda personer eller patienter.

Självklart har jag väl också varit klarare i huvudet än de första dagarna efter operationen. Det hör liksom till problembilden.

Nog med Brasklappar för idag.

Idag är det dags för återbesök.

Tags: , , , , , ,

Jag skall nu påstå något oerhört provokativt.

Skolan är inte till för lärarna, dagis finns inte för att ge personalen arbetstillfällen, sjukvården är inte en fråga mellan personalen och politikerna.

Sjukvården bedrivs för att bota oss när vi är sjuka.

Men patienter är vi, lyckligtvis, bara en kort tid av livet. Att ”bli sjuk” anses numera som något exotiskt. Och något som drabbar andra. Så det är svårt att skapa en stark och uthållig patientgrupp som framför vårdtagarnas synpunkter i debatten.

Och så är vi ju lite sjuka också.

Än värre blir det eftersom vi patienter är i direkt beroendeställning av läkare och personal. Man tjafsar inte i onödan med någon som råder över ens liv och välbefinnande.

Och man vill inte heller förstöra för de fantastiska människor man stöter på inom Vårdapparaten. Eldsjälar, änglar och superproffs. De finns och jag skulle kunna namnge dem.

De som tar sig extra tid. Som ringer hem och diskuterar medicindoser. De som svarar på frågor trots att de är på tåget från Karlstad. De som håller handen på en när man rysligt ont.

Som patient vill man göra allt för att de skall ha det så drägligt som möjligt, så att de inte kroknar och lämnar det sjunkande skeppet.

Det tar lång tid att bygga upp en bra arbetsmiljö för de som arbetar inom skola, vård och omsorg. Men det tar mycket kort tid att förstöra den.

Samtidigt måste mycket förändras även inom svensk sjukvård. Och med all respekt för våra politiker så tror jag inte de klarar det på egen hand. De är inte sällan fast i sin egen retorik.

Patienterna måste få vara med i prioriteringarna.

En sjukvård utan besvärliga patienter vore givetvis mycket lättare att administrera, men den blev, om uttrycket tillåts, rätt ”vårdslös”.

Tags: , , , , , , ,

I motsats till vad många tror är medicin en mycket trevande vetenskap. ”Trial and error” gäller i hög grad. Detta helt enkelt beroende på att människokroppen är en komplex organism som vi känner bara till en del. Ibland fungerar behandlingar, trots att man inte är ”helt hundra” på varför.

Så god medicin bygger på vetenskap, beprövad erfarenhet – och etik.

Och man lär sig hela tiden.

Vad kan man då lära av min lilla utflykt till det krisdrabbade Akademiska Sjukhuset?

Ja, en sak jag redan har pratat med avdelningsläkaren om är att när jag gjorde comeback, efter den i sig lyckade operationen, borde man snabbt fått ned mig till röntgen! Man borde också ha försett mig med den trådlösa övervakning som är standar på avdelningen. Jag var nämligen rätt sjuk.

Men jag hade nu halkat ur rutinerna och det kan vara farligt, ja, rent av livsfarligt. Väldigt få samhällsområden är faktiskt så riskabla att som sjukvården. Ingen vet säkert, men det beräknas att tusentals personer där per år på grund av fel ”behandling”. I Sverige! Och någon konsumentinformation eller ”Sverkers Plus-Tunna” finns inte inom synhåll.

Detta sätter också fokus på hur arbetet på avdelningarna är organiserat, inte minst på läkarhåll.

Den doktor man träffar är ung, mycket ung. Han eller hon kan vara hur duktig som helst men likväl är det en person med mycket begränsad ” beprövad erfarenhet”.

Är detta verkligen det enda sättet att organisera sjukvården, år 2010?

Och får vi nu, äntligen, en incidentrapportering?

Tags: , , , , ,

Vad hände – egentligen?

I fredags kom jag hem från Akademiska Sjukhuset i Uppsala efter i det närmast tre veckor under vård.

Skavlan sjöng Sissel Kyrkjebö en sång som hette ”Välkommen hem!” Det var inte utan att jag kände för den refrängen.

Mina faktaintresserade vänner har frågat mig vad som egentligen hänt. Frågan gäller alltså mina blogganteckningar från och med ”Rapport från en Vårdtagare, del 1- tills nu.

Svaret är enkelt. Jag genomgick en bypass operation. En rutinoperation i dessa dagar, men trots det ett rätt omfattande ingrepp. Inte minst eftersom jag genomgått större operationer förut och som läkarna försiktigt uttrycker det ” har en del i bagaget”.

Men allt gick rätt bra. Jag var faktiskt utskriven från Sjukhuset efter en ovanligt kort tid efter operationen.

Problemet var bara att när jag väl kom hem fick jag allt svårare att andas. Efter någon dag uppsökte jag därför min avdelning – igen. De la in mig – i väntan på röntgen på lungorna som skulle ske ”under kvällen”.

Men denna väntan blev lång, för lång.  Under väntan sov jag utan den sedvanliga fjärrövervakning och tappade andningen åtminstone en gång under den natten. Det var mycket obehagligt När jag nästa förmiddag skulle sätta mig upp för att lämna ett svalgprov svimmade jag – igen.

Då, äntligen kördes jag ned för undersökning. Inte till röntgen – men väl till en stor magnetkamera.

Bilderna visade att jag hade över 3 liter vätska i vänster lunga. Det gör det svårt att andas. Jag höll alltså på att bokstavligen ”drunkna i mig själv”.

När man väl ” hittat felet” tappade en av kirurgerna ut vätskan genom ett litet rör genom ryggen. Snabbt! Första gången var jag så utmattad att jag bara kunde ligga ned. Jag fick fruktansvärt ont i vänster axel och bukmusklerna under ingreppet. Ja, jag kan, eller vill, inte påminna mig att jag haft så ont förut.

Trots det bad jag samme kirurg att göra om manövern senare samma dag, på kvällen. Han ställde upp.  Men då satt jag upp, vid bordet i rummet och var smärtfri. Morgonen efter kändes det som att andas en  vårmorgon.

Så småningom kom läkarna fram till att jag drabbats av ett slags efter operation trauma. En relativt ovanlig reaktion.

Än mera sällsynt är det tydligen att traumat kommer tillbaka, men det gjorde det

Några dagar senare. Vilket ledde till en annan lite udda historia som jag skrev om i inlägget ”Inget är som väntans tider”.

Ingen av kirurgerna hade tydligen tid att ”sticka mig”. Eller så tyckte något att det var onödigt. Därför beställdes tid för tappning av plearavätksa gissa var? Jo, på röntgen.

Samtidigt ville man, för säkerhets skull, ta ett ultraljud på hjärtat för att se att det inte samlats vatten där också.

Diskussionen pågick så vitt jag förstår mellan läkarna om vad att göra. Ända fram till fotändan av min säng som då stod i korridoren, i väntan på transport.

När transporten väl kom trodde alla att jag skulle till Fysiologen för ett ultraljud på hjärtat. Men där ville de inte kännas vid mig.

På väg tillbaka övertygade jag en annan av dessa tåliga sängrullare att köra mig till röntgen. Rätt visade det sig eftersom där var jag väntad

-       Var har du varit?

Men de som ivrigt väntade mig var helt inställda på att dränera mera vätska ur lungorna – samt att sätta ett dränage. Något som jag då anat att flera av mina läkare var emot. Inte minst eftersom jag är immundämpad och en slang i ryggen är en smittrisk.

Jag hamnade alltså därför  i en diskussion med personalen på Röntgen om lämpligheten av vad de skulle göra. De var mycket tålmodiga och förklarade att detta var ” rutin” och ”inget farligt”. Jag svarade att det var inte det jag invände emot. De borde nog prata med ”mina läkare” först. Men skriven remiss gäller.

Till sist fick jag en slang.

”De kan ju alltid dra ut den om de inte tycker du skall ha den”.

Att jag sedan upplevelsen av den förra tappningen bett om en lugnande tablett redan klockan nio samma dag, utan att få något,  är en annan historia.

Lite ont skall man ju ha.

Tags: , , ,

Att gilla läget

Sitter och ströläser på facebook vad människor vill att jag skall se av deras liv.

Alla är så upptagna därute. Riktigt, viktigt, upptagna.

Av livet stora frågor.

De tycker och tycker. Gillar och ogillar.

Här inne i Sjukhuset finns andra problem. Små och tråkiga. En man släpar runt på en hjärtpump som väger nästan fyra kilo, en kvinna har cancer i lungorna och skall opereras i morgon. Någon håller på att hosta upp hela innanmätet, låter det som. De flesta har slangar som leder vätskor ute och in i kroppen. Nästan alla har ont – överallt. Vi försöker gilla läget.

Den som är sjuk vill bara en sak.

Tags: , , , ,

Besked att direktören för Akademiska Sjukhuset Marie Beckman Suurküla avgår mottogs med samlat lugn här på Sjukhuset. I vart fall på min avdelning och vart fall i min korridor.

Det vill säga ingen sa ett knäpp.Varken i fikarummet eller ute korridorerna.

Att patienterna inte bryr sig är väl en sak. Hälften av oss bor inte ens i länet. Men att de som arbetar här inte reagerar är mera anmärkningsvärt. Det är trots allt deras högsta chef som slutar.

Så antingen pågår livliga interna diskussioner bakom lyckta dörrar i personalutrymmena eller så är det absolut ingen som bryr sig. Med all säkerhet är det senare alternativet som gäller. Ointresset har en enkel förklaring.

Sjukhusledningen är alldeles för långt bort ifrån ”min avdelning”. Och det är väl förmodligen också en del av själva problemen. Stora organisationer tenderar att bli anonyma och engagemanget blir därefter.

Men det finns så många, många andra orsaker till att sjukvårdskostnaderna ”skenar”. I Uppland liksom i hela landet, liksom i hela västvärden.

En är enkel att identifiera. Befolkningen blir äldre och äldre. Metoder att diagnostisera, lindra, behandla och rentav bota ökar. Kostnaderna stiger. Eller rusar.

Men det finns också skäl att prata om ”fel i systemet”. Sjukvård, liksom forskning och utbildning, har sina rötter i kyrkans gamla mönster och organisationsidé. I mina små anteckningar försöker jag visa på några saker som INTE fungerar. Det finns så många flera källor till slöseri, slentrian och statusstrider. De generationer som kommer efter min, och den före mig, accepterar helt enkelt inte att bli behandlade som passiva vårdnummer och inordna sig i obegripliga rutiner. De är inte kuvade från barnkammare, folkskola och värnplikt.

Mycket skulle kunna göras bättre om konkurrensen ökade och privata entreprenörer släpptes in. Mycket, men inte allt. Ett Nobelpris till den som hittar en ny, human, variant, av ”vård och omsorg!

Så Marie Beckman Suurküla må sluta. Hennes efterträdare lär få ett minst lika omöjligt uppdrag.

Samtidigt är en fungerande sjukvård något många av oss är beredda att försvara och slåss för långt och länge. När vården väl dök upp i årets valrörelse höll den på att fälla den sittande regeringen. Få frågor har en sådan politisk sprängkraft. För alla – nästan- blir vi sjuka. För eller senare.

Så direktörer må komma och gå – men Akis må bestå.

Tags: , , , , ,

Ett intressant fall i Huset

Ett intressant fall

Rutinen är allas vår vän – och fiende.

När rutinen blir till tristess hotar den vaksamheten och inom sjukvården är det livsfarligt, bokstavligen.

Just nu är jag ” ett intressant fall”. Det innebär att det som händer med mig är en liten utmaning för läkarna. De får tänka till lite extra. Annars vore det inte kul att vara doktor, som en av dem uttryckte det.

Alla som sett ett avsnitt av läkarserien ”House” vet precis vad jag menar.

Tags: ,

« Older entries § Newer entries »