Akademiska Sjukhuset i Uppsala

You are currently browsing articles tagged Akademiska Sjukhuset i Uppsala.

Det är lättare att hitta is i Helvetet än en parkeringsplats vid Akademiska Sjukhuset. Sjuka människor skall åka buss, eller vänta på färdtjänsten. Bil har de väl inte råd med? Handikappade bör ta cykeln.

På annat sätt kan man inte tolka det rådande läget runt vårt kära Sjukhus. Kaotiskt. Numera stoppar systrarna med en liten brasklapp i alla kallelser. ”Tänk på att det inte finns några parkeringsplatser”.

När jag väl når min mottagning visar det sig att det besök jag kallats till är helt meningslöst. Man mäter saker som inte går att mäta på ett tillförlitligt vis och talar allmänt om att det är vanligt att man får de besvär jag har, när man nu så sjuk som jag är. Jaha.

Någon noggrannare undersökning som skulle ge ett bättre besked om operationen lyckats, eller ej, har man beslutat att inte göra efter en ”epikritiska bedömning”. Och för att spara på de som gör undersökningarna. Ja, förra gången var de ju sex personer samtidigt i undersökningsrummet så jag kan förstå att det är personalintensivt.

Vad jag kan tycka och tro spelar ingen större roll.

När jag påpekar att jag själv ändå är lite intresserad av just mina ben får jag veta att ”ultraljuden inte heller ger så bra resultat”, vilket är en intressant information på flera vis. För det var ju på just de mätningarna man fattade beslut om operationen före jul!

Jag får väl säga som man sa när man inte vann några skivor i det gamla radioprogrammet ”Ring så spelar vi”, det var i alla fall roligt att få komma fram!

Eller snarare, ” det var i alla fall roligt att till slut hitta en p-plats!

Tags: , , ,

I vänta på vård

Akademiska Sjuhuset öppnar åter sin välkomnande famn för en simpel vårdtagare. I dag verkar vården speciellt populär eftersom det är trettio (30) personer före mig i kön till provtagningen. Efter ett tag ger vi upp, en efter en, och avviker till vår respektive avdelningar.  Där väntar – ny kö.

Vi patienter småpratar. Ronden sveper förbi, denna märkliga inrättning där man blir bedömd offentligt av en stor grupp vitklädda människor. Men de som jobbar på avdelningen är vänliga, glada och professionella. En ”personal” (som det heter numera) verkar dock mest irra omkring med en hand i byxfickan. Någon annan förklarar flera gånger att de ”är på fika”. Funderar lite över om denna ursvenska uppfinning är på utdöende. Är den offentliga sektorn det sista reservatet för ”fika”? Borde verksamheten rödlistas?

Jag fyller i en ”hälsodeklaration”. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Ibland frestas jag att skriva att jag har ”akut Ebola” bara för att se om någon någonsin läser alla dessa blanketter. Motstår dock frestelsen även denna gång.

Receptionen står övergiven så jag försöker rycka in som behjälplig när en ny patient tillstöter.

Efter bara några timmar är jag i vart fall ”inskriven”. Själva undersökningen sker som vanligt av en läkarkandidat. Alla har de olika anteckningsböcker och olika metodik. Som vanligt vet jag betydligt mera om mina sjukdomar än de.

Den här gången har vi som han uttrycker det ”dragit en nitlott” och får hållas i ett omvandlat badrum som nu kallas ”undersökningsrum”. Ljudet från fläkten och de kaklade väggarna gör det svårt att prata.  Någon har hängt upp en plastväxt på väggen, för att dämpa känslan av förhörsrum. Fast utrymmet skulle aldrig godkännas som ett sådant.

I mogon blir det operation!

Tags: , , , , ,

Jag är så trött på att bli behandlad som en sak!  Jag har full förståelse för att Akademiska Sjukhuset också är en utbildningsanstalt, men jag vill inte bli behandlad som ”skolmaterial” varje gång!

Är på en rutinundersökning, exakt var kan kvitta. När jag kommer in i undersökningsrummet står där redan tre personer. Anledningen är att det skall köpas nytt. En dyr, avancerad apparat i raden av de alla dyra, avancerade maskinerna som numera fyller våra sjukhus. Utan att egentligen fråga mig om jag vill agera försökskanin eller ej så sätter undersökningen igång.

Under en timme ligger jag så på en brits och stirrar i taket. Jag är väl hyggligt bra på att konversera men här finns inte utrymme för sådant, här råder Apparaten.

Försök till konversation från min sida dör snabbt ut. Personalen som vid det här laget utökats till sex personer pratar dock ivrigt- med varandra. Förkortningar, facktermer, tangenters funktioner och allt man kan se med denna utrustning avhandlas.  Bokstavligen över huvudet på mig.

Alla i rummet är förlorade i sin lilla TV-skärm. De pratar om andra fall som blir till ” en njure”, eller ”en pulsåder”, men de pratar inte med mig.

Jag kunde lika gärna inte vara där. En ny person kommer in i rummet så man kör ett varv till för att visa på något kul. Jag är ett förevisningsobjekt och behandlas som ett dylikt.  Instruktionerna ges som korta kommandon. Lyft knät! Kom närmare!

Man förstår att det helst borde finnas en knapp på tangentbordet även för dessa kommandon.

Kommen så här långt i beskrivningen kan det vara lätt att tro att jag utsatts för ett gäng av datornördar av manlig sort. Men samtliga, utom en, av personalen är kvinnor. Säkerligen glada och trevliga personer allesammans, men nu är de bara medlemmar av sekten AAA. Anonyma Apparat Användare.

Vad hela undersökningen innebär för mig som vårdtagare, patient och människa får jag ingen som helst information om.

Det är inte så överraskande.  Det tillhör den ”omvända sjukhussekretessen” där alla har rätt att läsa din journal, utom möjligen du själv!

Men hur vet de att jag inte har bråttom någonstans?  Hur vet de att jag inte ligger på nålar? Varför utgår alltid Landstingets vård ifrån att de har monopol på TIDEN?

Nå, sejouren är nu över. Jag förstår det igenom att Apparaten kopplas ned, den ska nu vidare till andra demonstrationer.

”Då var vi klara”, säger någon över axeln till mig.  Jag får en bit papper för att ”torka av mig”. Här är det självservice som gäller.

Jag brottas med min svenska konflikträdsla, men i dörren vänder jag, tackar för undersökningen men ber dem samtidigt att komma ihåg att apparater, hur dyra de än är, inte pratar med patienten! Sedan går jag ut i Solskenet.

Missförstå mig nu inte. Jag hoppas verkligen att GE får sälja sin nya fina utrustning. Vi patienter kommer nog att ha nytta av den också. Och jag är imponerad över hur duktiga de unga sköterskorna är på att använda tekniken. Här har det skett flera generationsskiften på kort tid. Men man önskar att utbildningen i bemötande av människor höll jämna steg med den tekniska utvecklingen.

För patienten får inte reduceras till ett objekt som man kan samla intressanta data ifrån, till ett tillbehör till apparaten.

Tags: , , , , , ,

Det är små hagelkorn i luften runt Akademiska Sjukhuset. Kallt, grått och ogästvänligt som fasaderna och entrén. Är inne för att undersöka kärlen i benen med ultraljud. Något jag har gjort ett antal gånger. Vanligen slutar det med att läkarna tittar bekymrat på vad de fått fram – och beslutar sig för att inte göra något. Det är kanske klokt men för min del innebär det fortsatt smärta, rejäl smärta, i ben och fötter. Svårigheter att gå och att stå. Det enda försonande man kan säga om det är att jag i vart fall har ben och fötter kvar än. Och att smärtan varierar. Det händer att jag inte har ont en natt. Understundom kan jag gå en så där 20 meter utan besvär.

Själva undersökningen är i vart fall smärtfri. Man sprutar på kall, kladdig gel, precis sim vid fosterdiagnostik, och trycker läsaren längs benen. I vanliga fall brukar alltihop ta runt en timma. I dag tog det två timmar. Mina små försök att fråga vad sköterskan ser får inga svar och alla andra försök till småprat dör ut.

Det är mera ” flytta dig längre hitåt”, Böj knät” och andra imperativ. De inlärda fraserna ” säg till om jag trycker för hårt”, ”känns det bra?” är just fraser. Vad man svarar spelar ingen större roll.

Det är gammal hederlig patientdressyr – lätta klassen. Man tyst, lugn och foglig.

När en mätning inte ger ”rätt” resultat tillkallas hjälp.  Den inkallade sköterskan frågar mig ” varför är du här?” Vilket naturligtvis, på många plan, är en bra fråga.

För så är det ju i detta högteknologiska datoriserade informationssamhälle att den främste bäraren av information är patienten själv.

Men det vore kanske bra om även sjukvårdspersonalen hade en aning om det?

Tiden går och jag börjar nu på allvar bli nervös för min hund som väntar på mig.

Då kommer sköterskan på idén att jag kanske borde träffa en läkare. Även detta är en god tanke. Det är ju liksom roligt att få veta vad den två timmar undersökningen gett för resultat! Jag går ut i väntrummet och tackar än en gång tillverkarna till spelet Angry Birds för att de räddat mig ur tristessen.

Plötsligt får jag nu veta att jo, jag kan få träffa en läkare, men då får jag vänta tills han besökt kliniken först, eftersom jag inte är bokad. Detta blir på något vis mitt fel.

Nu tar omsorgen av hunden dock överhanden och jag ber att läkaren skall ringa.

Det gör han/hon säkert. En signal brukar det gå fram. När man väl fått upp telefonen konstaterar man att ”dolt nummer” ringt.

Därefter ringer de aldrig tillbaka. Istället sätter sig nu läkaren att diktera ett brev som sedan skall skrivas ut av en sekreterare.

På så sätt kan det komma att dröja veckor innan man får veta av sköterskan såg redan idag.

Och så undrar folk varför det blir vårdköer.

Jag åker hemåt och lyssnar på radion om bin Laden. Mina kära kollegor vet ännu inte riktigt hur de skall förhålla sig till denna händelse. Samma tvehågsenhet präglade de sociala medierna under morgonen. Vad får man tycka? Inte kan detta vara bra? Eller?

Själv känner jag mig så hjärtligt trött på dessa rikemanssöner som skall spela hjältar och ta med sig tusentals människor in i sitt paradis.

Tags: , , ,

Vårdkraschen

Hur många skall dö av misstag inom vården i år? Hör du till dem som kommer att drabbas?

Är det verkligen bra arbetsledning att låta ambulanspersonal ta en paus när de skall hämta en dödssjuk patient? Den som ställer frågan heter Ulf Ljungblad och är fd chefsöverläkare och fd sjukhusdirektör på Östra Sjukhuset i Göteborg.

Han ställer den i Västnytt apropå en debattartikel han och Christer Enkvist skrivit i dagens GP. Enkvist är tidigare landstingsöverläkare och medicinsk rådgivare i Västra Götalandsregionen. I artikeln skriver de om de omkring 3 000 svenskar som varje år dör på grund av misstag i vården. Det är en livsviktig läsning för många!

Alla onödiga dödsfall är tragiska men det är, som jag påpekat tidigare, märkligt att ingen reagerar över denna siffra. Tretusen!  Tretusen döda på grund av missgrepp inom vården!

Det är något med den historien som inte stämmer. Vi har just upplevt larmstämning över hur en varg attackerat en tamhund. Innan dess dominerades nyhetsprogram, debattprogram och faktaprogram om de eventuella riskerna med strålning.

Ja, hela Vetenskapens Värld på SVT ikväll ägnades åt strålningen.

Men alla dessa risker bleknar i jämförelse med de tretusen människor som varje år dör i Sverige på grund av att man gör fel inom sjukvården.

Varför är det ingen som bryr sig? Tror man inte på uppgifterna? Tänker man kanske att ”det var ändå sjuka människor, de skulle nog dö förr eller senare”? Varför stormar inte Janne Josefsson in med öppna och dolda kameror? Förklara gärna detta för mig!

I artikeln talar Ljungblad och Enkvist om en säkerhet inom sjukvården som befinner sig på 1950-talets nivå om man jämför med flyget.

På 1950 talet dog  cirka 65 personer per miljon flygningar. I dag i Västeuropa dör 0,3 personer per miljon flygningar, en förbättring på 1 900 procent.

Ingen skulle flyga idag om säkerheten var kvar på 1950 års nivå, konstaterar de.

Men det är där dagens sjukvård befinner sig, menar de. Och de har som sagt båda omfattande erfarenhet av svensk sjukvård.

I kvällens Rapport talar sjukvårdspersonal i Umeå om att det kommer att bli kris med personal i sommar igen.  ”Patienssäkerheten kan hotas”, får vi veta.

Men vänta lite nu, ” i sommar igen”. Det är alltså en kris som inträffar varje semesterperiod. Borde man då inte kunna planera inför denna ”kris”?

Förställ er samma resonemang inom flyget, eller inom kärnkraftsindustrin.

-       Ja, under semestern räknar vi kallt med att de kommer att stryka med några hundra extra. Så är det ju varje sommar.

Det är mycket lätt att i detta läge med automatik kräva mera resurser. Sjukvården behöver säkert mera resurser. Också.

Men något genomgripande måste innan dess göras åt organisationen och arbetsledning.

Fast nu gäller ju detta sjukvården i västra och norra Sverige.

Det har antagligen ingen som helst relevans för Akademiska Sjukhuset.

Och ingenstans framträder någon representant för patienterna. Vi får som vanligt bara se företrädare för personal och facket. Som berättar att de går på knäna.

Så är det säkert. Men det är 3 000 patienter som inte ens kan gå på knäna på grund av kvalitetsproblemen inom svensk sjukvård.

Varför får vi aldrig höra deras historier? Även om de själva har dött en för tidig död så har de väl anhöriga som kan berätta om deras öden?

I vanliga fall uppträder alltid ett dussin ”vanliga människor” som uttalar sig om allt ifrån fastighetsskatten till genmanipulerad mat.

Men sjukvård är kanske för komplicerad för gemene man?

Tags: , , , , , , , , , , ,

Läser med förtvivlan i UNT  om kvinnan som avlidit på grund av felbehandling på Akademiska Sjukhuset. Tyvärr är det inte ett undantag. Att befinna sig på sjukhus är bokstavligen livsfarligt!

Visst kan man säga att alla begår vi fel. Men just när ett felgrepp kan bli så ödesdigert måste vi ha system för att förhindra dem. Så är det inom flyget och inom andra branscher med hög risk. Men var finns säkerhetsnäten inom sjukvården?

Den senaste förändringen som gjordes i lagstiftningen syftade ju till att ” upptäcka systemfel”.

De beräkningar som gjorts tyder på att det dör omkring 3 000 människor om året på grund av fel i vården!

Här i Sverige. Det är många fler än som dör i trafiken.

Trots det finns det inget säkert verk för ”sjukvårdssäkerheten” som på trafikområdet. (Nej, socialstyrelsen arbetar med en rad andra frågor. )

Och det vimlar precis inte av frivilliga, skattefinansierade, folkrörelser för att man skall överleva sin kontakt med vårdapparaten.

Tvärtom är det dånande tyst om de som dör på grund av vården! Varför är det så?

För nästan alla som varit i kontakt med den i Sverige nästan helt skattefinansierade vården egna historier om hur de inte fått hjälp, fått vänta alldeles för länge eller skickats hem – utan hjälp.

Varför är det alltid så svårt att få tag på en läkare?!

Beror tystnaden på att läkarkåren är så sammansvetsad att ingen vågar svära i kyrkan?

Eller är patienter som klagar rädda för att hamna sist i vårdkön?

Och, varför gör ingen politik av detta utbredda missnöje?

Varför kommer det inga föslag om bättre lön för de duktiga inom vården? Som inom skolan. (Jag skulle gärna belöna fantastiska sköterskor, biträden och doktorer!)

Eller är det möjligen så att styrande politiker medvetet låter sjukvården förfalla för att öppna vägen mot en privatisering?

Och att de duktiga syrrorna och läkarna lämnar den offentliga vården?

Men är inte den livsviktiga frågan jus nu HUR man skall organisera vården bättre, inte VEM som gör det?

Som patient och skattebetalare bör man ställa sig de frågorna.

För förr eller senare hamnar även du under vård.

Eller så sitter du där efteråt och frågar, varför fick hon ingen hjälp?

Tags: , , , , , ,

- Akademiska sjuhuset växeln

- Jag skulle vilja prata med Hjärtmottagningen

- Kardiologen alltså, jaha, tidsbeställning eller rådgivning?

- Jag skulle vilja veta mina provsvar så det får väl bli rådgivning då

- Då skall vi se vilka telefontider de har. Idag är det onsdag, då har de telefontid fram till 10.00 och ingen telefontid på eftermiddagen så du får återkomma imorgon.

Jaha, så var det med det.  Det vore onekligen lite intressant att få veta om jag har vätska i lungorna igen, men det verkar svårt att få besked.

Igår ringde jag och lämnade mitt telefonnummer till just rådgivningen, men ingen ringde tillbaka. Inte heller idag har någon ringt. Hälsan tiger still brukar man ju säga så vi får väl hoppas att Det Stora Sjukhusets tystnad är uttryck för samma sak.

”Bara man lyckas att ta sig innanför murarna så fungerar vården i regel bra” säger min goda vän. Och därmed ger hon uttryck för en vanlig uppfaattning bland de potentiella vårdtagarna. Det gäller bara att ta sig över muren av sjukvårdsavlysning och akutbortmotning.

Goda vänner och bekanta frågar mig hur jag mår. Jag brukar svara att det vet endas Akis, men de vill inte berätta det för mig. Jag får då en rad goda råd hur man tar sig förbi muren av tystnad, en uppsjö av fula trick och genvägar man kan använda.

Gott så. Frågan är bara om man verkligen skall behöva använda sig av tjuvtrick år 2011 då kommunikation och kunskapssamhällen är ledord för det goda samhället.

Å andra sidan kanske det är bäst att jag framhärdar. Annars bekräftar jag genusforskningens vetenskaplia rapporet om att vi män ”bara gnäller” men inte söker vård…

Tags: , , , , , , ,

Plötsligt sitter jag återigen och spanar ut genom ett fönster på Akademiska Sjukhuset. Julrusningen där ute känns oviktig, ur det här perspektivet.

För några veckor sedan stod sjukhuset i fokus eftersom en rad chefer hoppade av, eller fick sparken. UNT gjorde en bred genomgång av vad som hänt och debatten levde. Då var jag också ”intagen” här.

Nu har medieskuggan åter brett ut sig över alla salar, korridorer och hus. Några veckor har gått och jag är åter patient.

Det finns inget att klaga över när det gäller varken bemötande eller behandling. Tvärtom. Alla har varit fantastiska!

Men vad har hänt med alla problem på Akis?

Ja,vad jag förstått har sitter det nu en grupp och pratar om hur man skall ta itu med Akis kris. Det är kanske bra. Det är alltid bättre att prata, än att inte ens prata. Men man måste trots det fråga sig hur långt det räcker med samtal i det här fallet?

För Akademiska Sjukhuset går med brakförlust. Det fattas 110 miljoner kronor. Eller om möjligt mera eftersom de pengar som skulle användas till forskning verkar ha ”gått till vården”.

Så jag har svårt att förstå hur en grupp, sammansatt av personal, tjänstemän och politiker skall kunna snacka fram ett par hundra miljoner.

Och jag kan inte begripa varför man utslutit patienterna ur gruppen!

För det är ju vi patienter drabbas av den stress, frustration, underbemanning och slarv som blir resultat av underfinansieringen – och av alla de systemfel som finns inom dagens vård.

Och när jag skriver ”drabbas” menar jag verkligen frågor om liv och död.

Få verksamheter är så bokstavligt livsfarliga – och livräddande – som sjukvården.

Beräkningar visar att det dör omkring 3 000 människor av felaktig vård i Sverige varje år. ( Detta är uppskattningar, men det är vad vi vet idag,)

Det är långt fler än inom trafiken, men här finns det inte någon nollvision i sikte.

I veckan satsade visserligen den sittande regeringen fyra miljarder under fyra år för ”ökad säkerhet inom sjukvården”, men de pengarna verkar vara mera riktade mot  antibiotikaresistensen.

Den är utan tvekan ett oerhört problem, men inte det är inte vad  sjukvårdens kris handlar om.

Idag kom en raport från Arbetsmiljöverket som visade hur allvarlig situationen är. Den säger mera om vad som inte fungerar.

Chefer må gå men krisen består.

Målet för samtalgruppen – och för hela landets sjukvårdspolitiker – borde att skapa en sjukvård som ger patienterna den bästa tänkbara vården för skattekronan.

Och då kan det kanske vara av intresse att åtminstone fråga de som har sett vården från insidan, patienterna?

Tags: , , , ,

Det är i mitten av november månad och jag är hemma från sjukhuset sedan en vecka.

Inte så illa.

Har varit på Återbesök och träffat kirurgen som skar i mig.  Ett så här i efterhand mycket lugnande möte.

Nu är det tid att ”läka såren och återhämta sig”. Som alla ni som gjort en kranskärlsoperation vet så tillfogas man blessyrer både på ett ben och i bröstkorgen.

Vänster ben liknar just nu mera om en illa grillad wienerkorv.

Och efter tidigare ingrepp påminner min framsida mest om lång dragkedja, med ärr från navel till halsen. Det är ändå lite märkligt var läkarvetenskapen kan åstadkomma – och vad man tål.

Mitt i lättnaden över att vara hemma igen är det lätt att förtränga det faktum att Sjukhuset fortfarande är (över-)fullt av människor som mår dåligt.

Och att de flesta av oss blir patienter, förr eller senare.

Under min tid där tänkte jag ofta på en god vän som jag träffade när jag var inlagd 2007. Då tillhörde vi båda det glada gänget i matsalen som trängtade ut till de aktiviteter vi, oväntat, fått avbryta. Nu är han sedan en tid tillbaka på Akademiska.  Medvetslös, trött, men kämpande! Må det gå honom väl!

Frågorna om sjukvården berör oss alla. Det finns få bättre mätare ett samhälles kvalité än hur vi tar hand om de svaga och sjuka.

Därför är vanvården av demenssjuka mycket oroväckande. Här fattas det också pengar. Detta är, eller borde i vilket fall vara, en kärnverksamhet!

Och få saker kan göra mig så, rent ut sagt, förbannad som när man utnyttjar detta system för egen vinning! Som när assistentstödet  tydligen kan bli  till ett bedrägeri av stora mått.

Kan man sjunka lägre än att stjäla från de sjuka?

Tags: , , , ,

En sak är säker. Krisen för de stora svenska sjukhusen kommer att bestå, ja, rent av att tillta i styrka. Det här handlar inte bara om Akis.

Förklaringen ligger i en åldrande befolkning över hela Europa. Vi blir äldre och vi kan behandla, bota eller lindra allt flera krämpor. ( TT refererar  idag en undersökning som visar att också amerikanerna blir allt mera ”sjuka och missnöjda med vården”.)

Och allt detta är inte gratis.

En god vän till mig berättade häromdagen för mig hur det var när han började som läkare för många år sedan.

-       Hälften av de som låg på hjärtavdelningen med kärlkramp avled. Det fanns inte mycket att göra då. Nu dör allt färre av hjärtsjukdom, men det är fortfarande den vanligaste dödsorsaken i Sverige!

Bör vården få kosta mera pengar? De flesta av oss är nog beredda att svara JA! på den frågan. I vart fall när någon familjemedlem, vän, eller vi själva, drabbas .

Men kan man då inte spara och effektivisera vården? Absolut.

Ett sätt är att här precis som på andra utveckla och forska på nya lösningar.

Just idag publiceras för övrigt lovande resultat från försök med ett svenskt (!) vaccin mot barndiabetes. Ett lysande exempel på forsknings möjligheter – om det håller hela vägen fram till patienten.

Diabetes är en modern dräpare.

När det så kommer till den så livsviktiga forskningen  har aldrig riktig förstått varför just Landsting är den optimala ägandeformen för ett universitetssjukhus?

Landstingets intresse för forskning är, låt oss säga, begränsat. Och det är bara genom forskning och utveckling som vården kan bli effektivare och mera human.

Stora universitetssjukhus är, eller borde vara, ett Riksintresse!

Olle Stendahls utredning visar på ett bättre sätt att leda och styra dessa kronjuveler, men det kan finnas andra bättre alternativ.

Vad man kan konstatera är att dagens modell inte fungerar. Och inte kommer att fungera oavsett vilken lön den nya Sjukhusdirektören får.

Jag vill inte helt överraskande dra en lans för inflytande ifrån de som befinner sig inuti Vårdapparaten – patienterna.

Och slutligen, för att återgå till Uppsalas horisont.

Akademiska Sjukhuset är för Uppsala vad SAAB är/var för Trollhättan och Volvo är för Göteborg.

När bilfabrikanten SAAB krisade för ett år sedan for ministrar och oppositionspolitiker i drivor ned till Västergötland för att bistå, eller för att kräva samhällsingripanden.

När Akademiska Sjukhuset krisar är det märkligt tyst.

Är bilar verkligen så mycket viktigare än sjuka människor?

Tags: , , , , ,

« Older entries