akademiska sjukhuset

Plötsligt sitter jag återigen och spanar ut genom ett fönster på Akademiska Sjukhuset. Julrusningen där ute känns oviktig, ur det här perspektivet.

För några veckor sedan stod sjukhuset i fokus eftersom en rad chefer hoppade av, eller fick sparken. UNT gjorde en bred genomgång av vad som hänt och debatten levde. Då var jag också ”intagen” här.

Nu har medieskuggan åter brett ut sig över alla salar, korridorer och hus. Några veckor har gått och jag är åter patient.

Det finns inget att klaga över när det gäller varken bemötande eller behandling. Tvärtom. Alla har varit fantastiska!

Men vad har hänt med alla problem på Akis?

Ja,vad jag förstått har sitter det nu en grupp och pratar om hur man skall ta itu med Akis kris. Det är kanske bra. Det är alltid bättre att prata, än att inte ens prata. Men man måste trots det fråga sig hur långt det räcker med samtal i det här fallet?

För Akademiska Sjukhuset går med brakförlust. Det fattas 110 miljoner kronor. Eller om möjligt mera eftersom de pengar som skulle användas till forskning verkar ha ”gått till vården”.

Så jag har svårt att förstå hur en grupp, sammansatt av personal, tjänstemän och politiker skall kunna snacka fram ett par hundra miljoner.

Och jag kan inte begripa varför man utslutit patienterna ur gruppen!

För det är ju vi patienter drabbas av den stress, frustration, underbemanning och slarv som blir resultat av underfinansieringen – och av alla de systemfel som finns inom dagens vård.

Och när jag skriver ”drabbas” menar jag verkligen frågor om liv och död.

Få verksamheter är så bokstavligt livsfarliga – och livräddande – som sjukvården.

Beräkningar visar att det dör omkring 3 000 människor av felaktig vård i Sverige varje år. ( Detta är uppskattningar, men det är vad vi vet idag,)

Det är långt fler än inom trafiken, men här finns det inte någon nollvision i sikte.

I veckan satsade visserligen den sittande regeringen fyra miljarder under fyra år för ”ökad säkerhet inom sjukvården”, men de pengarna verkar vara mera riktade mot  antibiotikaresistensen.

Den är utan tvekan ett oerhört problem, men inte det är inte vad  sjukvårdens kris handlar om.

Idag kom en raport från Arbetsmiljöverket som visade hur allvarlig situationen är. Den säger mera om vad som inte fungerar.

Chefer må gå men krisen består.

Målet för samtalgruppen – och för hela landets sjukvårdspolitiker – borde att skapa en sjukvård som ger patienterna den bästa tänkbara vården för skattekronan.

Och då kan det kanske vara av intresse att åtminstone fråga de som har sett vården från insidan, patienterna?

Sitter och ströläser på facebook vad människor vill att jag skall se av deras liv.

Alla är så upptagna därute. Riktigt, viktigt, upptagna.

Av livet stora frågor.

De tycker och tycker. Gillar och ogillar.

Här inne i Sjukhuset finns andra problem. Små och tråkiga. En man släpar runt på en hjärtpump som väger nästan fyra kilo, en kvinna har cancer i lungorna och skall opereras i morgon. Någon håller på att hosta upp hela innanmätet, låter det som. De flesta har slangar som leder vätskor ute och in i kroppen. Nästan alla har ont – överallt. Vi försöker gilla läget.

Den som är sjuk vill bara en sak.

Natten vilar över Sjukhuset. Syret bubblar stillsamt, grannen snarkar. Plötsligt smäller Rörposten till! Fantastisk uppfinning, måste läsa på om den igen.
Att sova är inte att tänka på – däremot finns det mycket att tänka på.

Det kan inte ha ljudit änglahorn under den korta färden från intensivvårdens  Hadeskretsar ned till vårdavdelningen? Så var det helt säkert inte. Men när en vänlig Valkyria förde det skal som  ratats av gudarna, i en, kort procession, med min älskade hustru som hedersvakt, kändes det himmelskt.

Här endast några våningar ned ifrån slagfältet , omhändertas de hjältar som kom, såg och segnade.

Här är alla trevliga, vänliga och omtänksamma.

Här är det ljust, välputsat och tyst!

Så tyst!