Det är nu allting händer, precis NU. Åker genom ett södra Sverige där klorofyllet tar över landskapet. Runt i grönskan flyter drivor av vitsippor, häggbuskar och slån. På östgötaslätten färgsätter rapsen åkrarna.  Och överallt vattnar vårregnen den livgivande marken.

Fågelsången är stark och varierad. I Sätila ruvar Talgoxen redan i min holk med kamera, här i Uppsala håller artfränden just på att bädda med mjuk mossa. ( Förra året var det en Blåmes som tog chansen.)

Talgoxen är den fågelart vi ofta ser och känner igen. En vanlig fågel med ett rätt märkligt namn.

Hur “vanlig” en fågelart är just där du bor kan du nu slå upp i den helt unika boken ”Fåglar i Sverige”. Ett otroligt verk som är frukten av naturentusiaster glädje, runt om i detta nyfikna land. För vi är varken nyfikna gula eller blå; svensken är nyfiken grön!

Men den vår som jag längtar mer och mer efter varje år är så intensiv när den väl sätter igång. Livet har så bråttom att förnya sig.  Det känns som om man inte hinner med.

Så, förlåt, en liten pekpinne, en liten förnumstighet, så här mitt i vårruset. Ta dig tid i år!

Gå ut någonstans och sätt dig! Det kan faktiskt gå lika bra i stadsparken som i en skogsbacke.  Sitt bara där. Titta och lyssna. Var nyfiken grön för en stund!

För uttrycket ”mellan hägg och syren” är lika träffande som svårt att hitta den litterära källan till.  Plötsligt är undrens tid förbi, för i år!

Min mor dog av en stroke. Flera personer i min närmaste omgivning har haft hjärninfarkt och jag löper själv rätt stor risk att drabbas.

Så när det är Internationella Strokedagen så känns det på många sätt viktigt att tala om det.

Och det hedrar min lokala tidning, UNT, att man på flera uppmärksammar dagen, något som rikstidningarna helt struntat i.

Här är tydligen Anja Persons framtida karriär av mera ”allmänt intresse”. Eller en skadad hockeyspelare…

Men det räcker inte med prat.

För när undersökningar av Hjärnfonden visar att Akademiska Sjukhuset just här i Uppsala har hört till de allra sämsta att ta hand om människor som drabbas av stroke tycker jag att det är en rätt allvarlig iakttagelse.

För här handlar det om liv och död, varken mer eller mindre.

Jag blir visserligen glad av att höra att ”arbete pågår på att förbättra situationer” men oroas samtidigt av att det alltid är vad byråkrater alltid säger.

Hur många ska dö i onödan för att arbetet inte var riktigt klart?

-       Ledsen fru Svensson om ni hade kommit in om en vecka så hade vi nog kunnat hjälpa er, men nu kom ni lite för tidigt. Men ”arbetet pågår”!

För om man nu vet var problemet sitter, i tillgång till röntgenutrustning, så kan väl någon ansvarig göra skäl för sin höga lön och ryta till?

-Akademiska Sjukhuset skall bli bäst i landet. Ordna det! NU!

Samma brådska är det med min gamla käpphäst. Gör något konkret och konstruktivt åt misstagen inom sjukvården. NU!

För idag kommer ytterligare en tragisk rapport om hur en man i Karlstad dött – av fel behandling.

Istället för en adekvat vård fick han – lugnande sprutor!

Engagemanget blir inte större av att de politiska reportrarna numera refererar alltihop just om ett idrottsevenemang. Det handlar om ”uppsnack”, ”formsvackor” och ”dagsform”. Politiken blir till en duell och i ”eftersnacket” analyseras vem som var mest aggressiv.

Däremot verkar den politiska idrotten helt sakna regler. En sak må vara att domarna är gravt partiska, men än värre är att SVT den här gången helt släppt på alla ambitioner att ens verka låta alla deltagare komma till tals.

Numera verkar de politiska debatterna i publiv service följa samma regler som i katastrofprogrammet ”Debatt”, den som skriker högst får ordet.

Debatt har en tid internt kallats för ”Apberget” och frågan är vad man nu vad man skall döpa om de partipolitiska diskussionerna till, ”Idol”?

Runt om i Europa härjar den ”kris” som är resultatet av att vår världsdel sedan länge inte är den ledande ekonomiska makten i världen. I Grekland straffas de politiker som ändå försöker anpassa landets utgifter till landets inkomster.

Så det borde finnas viktiga frågor att diskutera.

Sådan är vetenskapen när den är som bäst. En utmaning av ”gamla etablerade sanningar”. Ett ifrågasättande med mycket på fötterna.

Säkert kommer resultaten nu att betvivlas och nagelfaras. Det hör också till en frisk vetenskaplig debatt!

Tills vidare kan vi glädja oss åt en verkligt intressant bok!

Och ursäkta om jag nu blir en smula långrandig, men jag försäkrar att det är än mera långtråkigt att ha ont – utan att få någon hjälp.

För jag har ont i fötterna. Riktigt ont. Det beror på diabetes, sår, infektioner och förmodligen gikt. Sover dåligt varje natt och kan inte gå. Inte kul, En tråkig, men allt för vanlig historia. Vi är rätt många med detta problem.

Nu är tyvärr inte vår moderna sjukvård organiserad efter patienter med flera åkommor, utan efter läkarnas specialiteter. Du är en fot, en infektion, en njure eller något annat som någon som någon kan bli professor på. Inte en person.

Men det är bara början på problemet. Själva systemet att komma i kontakt med ”din sjukvård” är också ett skämt, ett dåligt skämt.

Som patient kan du nämligen inte använda e-post eller webben. Du måste ringa, eller faxa!

När jag ringer till den avdelning (det kan kvitta vilken!) som skrivit ut de olika antibiotika preparat jag sedan fem måander petar i mig så hittar man mig inte, trots att jag på lydigt svenskt vis börjar med att rabbla mitt personnummer.

- Vilken läkare går du hos, då? frågar mottagaren irriterat.

-Ja, jag har väl träffat fyra olika läkare hos er, svarar jag. Fast de flesta har väl inte varit formellt färdiga med sin utbildning, förstås.

Tystnad.

-Jaha, nu ser jag. Du har gått hos XX XX men hon är ju barnledig! förklarar mottagaren triumferande – som om detta ursäkta allt.

Och jag vet att det är lite dumt men jag kan inte låta bli, jag säger,

-       Men det är inte mina fötter!

Mitt fall förs  slutligen från två specialist avdelning till ett ”centrum”.

Idén med dessa mycket populära konstruktioner är just att de skall knyta samman olika specialiteter. Ja, de skall liksom ” sätta patienten i centrum”.

Och numera vimlar det av centrumbildningar inom vården.

I mars är jag där, i centrat. En samling kompetenta personer tittar bekymrat på mina fötter och bestämmer sig för att inte göra något alls.

Men nytt beslut skall fattas ” senare i april”.

Tiden går och ont har jag – hela tiden.

Efter påsk ledigheten börjar jag åter ringa till Akademiska Sjukhuset.

När man ringer så hamnar man i Landstingets växel. Eller snarare, man springer in i Landstingets brandvägg.

- Nej, de har inte telefontid nu. Nej, de är borta. Nej, jag kan inte koppla dig dit. Vad hette det sa du?

Men så idag händer det som understundom händer när man har tur“ man kommer fram”.

Fast bara nästan.

-       De återkommer 10.20 svarar telefonisten.

-       ( Jag ringer 10.14)

-

Så jag ringer, klockan 10.20 , exakt. ( Ett liv med radiosändningar har gjort att huset är fyllt med radiostyrda klockor som visar exakt tid).

Men nej, ”klockan här är inte 10.20” svarar en ny väktare på muren.

Så vi får vänta på att hennes klocka skall slå.

En maktfullkomlig stund senare kan mitt samtal nådigt få kopplas fram.

Bara för att hamna i tystnadens limbo. Efter 10 minuters väntan lägger jag på.

Nå, skam den som ger sig. Jag ringer tillbaka.

-Ni tappade visst bort mig?

- Va, jaså?

Pip, pip. Någon svarar! Jag är i mål!

Trodde jag, men ny förvirring utbryter.

-       Men, du har ingen kallelse hit! Du finns ju inte ens på vår väntelista! Här är det väntetider!

-

-       Så om jag inte ringt nu så hade jag alltså inte blivit kallad alls?

-

-       Nä

Jag har sagt det förr, man bör vara ung och frisk för att klara av att vara sjuk. Och detta är inte första, eller sista, gången som vårdapparaten ”tappar bort” mig.

Inte undra på att vården är full av tappade sugar.

Allvarligt talat, Landstinget har mycket kvar att göra för att öka tillgängligheten till vård. Och oerhört mycket att göra för att bygga ett sjukvårdsystem som sätter patienten i centrum, även för så kallade centrumbildningar! Det är hög tid att införa incidentrapportering för att åtminstone försöka minska misstagen.

Att höja serviceandan inom leden vore kanske inte heller så dumt. Till en början kan man väl skicka delar av personalen till hamburgerkedjor. Där får man i vart fall lära sig att be om ursäkt när man gör fel.

I tidningen läser jag om det nya sjukhuset som byggs i Solna. Enligt artikeln skall patienten där få ett eget rum och med egen toalett. Alltså samma standard som internerna på våra fängelser!

Och enligt planen skall specialisterna sedan komma till patienten!

Detta låter som en djärv framtidsvision, en mycket vågad provokation mot sega traditioner. Jag tror det när jag ser det!

Innan vi kommer dit bör man införa ombud som hjälper oss patienter att ta oss fram i snårskogen av specialister, bokningssystem, telefontider och – revir.

Någon innanför systemets murar.

Till dess för man väl vara nöjd med att man ”kom fram”.

För inte så länge sedan stod en glad välkomstskylt vid infarten till min hemstad, Uppsala. Texten löd ”Uppsala har en rolig historia” och om jag inte minns fel pryddes anslaget av en vikinghjälm – med horn. 

En nyckelperson i detta arbete är Kerstin Lindblad-Toth ( bilden ovan) som är en av cheferna för verksamheten. På onsdag den 18 april träffar ni henne på Fakultet X. Mellan klockan 19 och 21, i sal X, på Uppsala Univeristet.

Inte heller stadens andra univeristet, SLU, är overksamt i denna framstöt mot forskningens fonter. En lysande representant för denna kombinerade forskning är Leif Andersson ( bilden nedan) som delar sin tid mellan Uppsala Universitet och SLU. Också han kommer till Fakultet X, nu på onsdag!

Så, kanske står de  färgskiftande kloten vid infarterna för den ihoprullade DNA spiralen som vi alla bär i våra celler. Livets tråd i ett nystan. Som vi håller på att kartlägga och tyda. Och kanske rycka ur händerna på de obevkliga nornorna…

Inlägget pekar på en svår fråga, hur mäter man forskning? På många sätt liknar den det spörsmål som ofta ställs under Eurovisionsschlagerfestivalen, kan man tävla i musik?

För vetenskap, kunskap och upplysning är själva ryggmärgen i den kultur som formar vårt mänskliga samhälle. Och det känns futtigt att reducera den till siffror i en tabell.

Men frågan är kanske  egentligen hur skall staten fördela de skattepengar som delas ut till vetenskapssamhället? ( Det är strax under en procent av vårt BNP, något mindre än det årliga biståndet. )

För alla torde vara rörande överens om att några principer måste man ha för hur miljarderna skall spenderas. Och eftersom vi i detta land tycker att allt skall vara ”rättvist” så uppstår kraven på en opartisk och rationell mätmetod.  Enklast har varit att använda det internationellt vedertagna systemet att räkna hur många gånger ens resultat har citerats av andra forskare, samt att på olika sätt väga hur viktiga dessa citeringar bedöms vara. För att räknas i forskarvärlden måste man publicera sig, ”publish or perish” är slagordet. ( Författa eller försvinn.)

Men nu ifrågasätter många, precis som artikelförfattarna, detta sätt att räkna fram vilka som är ” en riktig forskare”!

För om man ser till de stora genombrotten inom vetenskapen är det lätt att se att forskarna bakom dem sällan vunnit några publiceringstävlingar! Men de få resultat de publicerat har varit revolutionerande. Einstein skulle till exempel aldrig fått några anslag av forskningsråden. Kvantitet mot kvalitet, helt enkelt.

Eller för att använda min gamla parallell mellan elitidrott och elitforskning. Det spelar ingen större roll om man haft en lång rad av andra och tredjeplaceringar om man vinner ett enda OS inom sin gren. Det är det olympiska guldet som räknas.

Undertecknarna av debattinlägget har sex olika förslag till hur man skall förbättra denna brist i bedömningarna, alla tänkvärda.

Men frågan är om de inte säger det viktigaste sist. Det borde gå att få en parlamentarisk enighet om forskningspolitiken, en överenskommelse som överlever politiska skiftningar. Samt att de bör skapas någon forma skarp utvärderings av forskningen. Sådana försök har gjorts men hittills inte nått ända fram.

Slutligen skulle man kunna önska sig en seriös pressbevakning av det så omtalade Kunskapssamhället. En bevakning som sträcker sig lite längre än till kvittojournalistiken!

Det bör i det sammanhanget påpekas att de ”externa medel” som man ofta förfasar sig över i debatten, i tron att de härstammar från slemma särintressen som vårt näringsliv, i själva verket är just de pengar som delas ut av de forskningsråd som undertecknarna till denna Brännpunkt representerar.

Varför håller du på och förstör fältet? frågar en förbijoggande man mig.

Får lägga band på mig för att inte fråga honom om han behöver ha skjuts någonstans? han ser ju ut att ha bråttom och här på landsbygden hjälper vi varandra

Vi dikar, svarar jag lite neutralt. Jaha, säger han och skyndar vidare i den snöblandade vinden.

För hur skall man för en trettioårig man från tätorten förklara det fullkomligt idiotiska i att täckdika en gammal olönsam åkerlapp i ett magert skogslandskap? Det finns ingen rationell förklaring till det. Inte kommer det att löna sig och  det gräs som eventuellt kommer att kunna skördas från åkern fyller inget större behov.

Jag stod inte ut med se hur marken försumpades år efter år, är väl egentligen det närmaste jag kan komma ett ärligt svar. Det här är en åker, inte en parkering, eller en brännbollsplan.

Här har det producerats mat som försörjt mina far, farfar, farfarsfar och så vidare. De har brutit sina ryggar på att få bort de stenblock som inramar åkern som en tungt hederstecken. De har slitit, slitit och sått vidare.

Och de har en gång i tiden också tvingats dika denna mark. För i Sverige är överskottet på vattnet ett vanligare problem än tvärtom. Den senaste täckdikningen av den här biten av odlingsmylla gjordes för runt 60 års sedan. Visst fanns det tegelrör att köpa redan då, men det hade man inte råd med. Istället knackade man till stenskärvor som sattes så att de formade dräneringskanaler, under plogsulan. De ligger kvar där fortfarande, stendikena. Ett gediget hantverk!  Men nu har de satt igen. Och åkern blir till mossmark.

Om vi nu inte lyckas vända på avvecklingen. Den här gången sker det med energin från bergsoljan, smidig teknik och eleganta rör av plast. Just nu ser det vådligt ut så jag kan förstå motionären. Varför?

Ja, det är en bra fråga. Men det känns väldigt bra när jag står här på gårdsplanen till vårt gamla torp i Sätila och ser på hur jag i den lilla skalan faktiskt, på mitt sätt, vårdar jorden.

(Riktigt vad som är special, förutom att den ordinarie programledaren Urban Björstadius är utbytt, framgår inte för oss lyssnare, men det förstår vi kanske med tiden?)

Nåväl, alla försök att lyfta fram den ”viktiga frågan” om forskningspolitiken bör hälsas med största glädje.

För här handlar det enligt ingressen om ” hur över hundra miljarder ska fördelas av skattebetalarnas pengar”. Ja, om det ändå vore så!

För skattebetalarna står för runt 30 miljarder kronor till forskningen, en summa strax under det svenska biståndet.

Resten pungar näringslivet ut med, i vart fall innan Astra Zeneca började lämna landet.

Men om vi nu väljer att se ”Staten och kapitalet ” sida vid sida så stämmer det att Sverige satsar jämförelsevis mycket pengar på forskning.

Detta trots att det, intressant nog, är svårt, rent vetenskapligt, att bevisa att en sådan satsning leder till ökad välfärd. Det handlar mera om ”beprövad erfarenhet”. I vilket fall finns här högst delade meningar ibland de som forskat på sambandet!

Så visst behöver vi granska forskningspolitiken! Anledningen till att den tas upp nu är -som vanligt – att det kommer en forskningsproposition till hösten.

Reportern  Therese Bergstedt ger sig  därför ut på jakt efter alla svaren på de knepiga frågorna. Varför är det så få som bryr sig om den här frågan?

Redan  i det första avsnittet  avverkas  ”the usual suspects” Marie-Louise Samuelsson, Tobias Krantz, Mats Benner och Jan Björklund . ( Däremot får vi inte höra Peter Honeth som just nu sitter och författar själva forskningsproppen. )

Vi får veta att förre forskningsministern Tobias Kranz har svårt att hitta knappen till belysningen i mötesrummet och att många män på svenskt Näringsliv går med bakåtstruket fett hår, men något andra konkreta avslöjanden leder inte denna första research fram till.

Ja, journalisten Marie-Louise Samuelsson som verkligen kan det här ämnet ger en ledtråd när hon konstaterar att forskningspolitik har blivit till en kliché, ungefär som ”fred på jorden”. Alla vill ju ha fred på jorden, men exakt vad menar olika aktörer när de säger det?

I det nästa avsnittet åker programmet till Storbritannien där ”humaniora drabbats av nedskärningar”.

Det kan nog bli intressant!

Så kom alla upptäckter av stamcellerna och ,plötsligt, var denna ” gamla sannings” inte så sann längre. Våra hjärnor verkade kunna bilda nya nervceller!

Nu håller, kanske, en annan av dessa etablerade sanningar att på att störtas, den om att varje kvinna föds med ett bestämt antal ägg. För nu har forskare påvisat stamceller som kan ge möjligheter för bildning av nya ägg!

Samtidigt får man, tyvärr, konstatera att bevisen för att det verkligen bildas nya hjärnceller har blivit något svagare. Det kan vara så att vår hjärna kan forma nya celler på vissa ställen, men inte på andra. Forskarna är fortfarande rätt oeniga på den punkten.

Att det är en dålig idé att dricka mycket sprit, speciellt för tonåringar, är dock alla överens om!