Det är en snygg liten pamflett, med ett urval av framgångsrika berättelser ur vetenskapshistorien.  Omslaget pryds av en petriskål där odlingarna angripits av mögelsvampen Penicilium. Ett klassiskt läroboksexempel om hur ett felslaget experiment blev till den fantastiska antibiotikan. En historia som jag märkligt nog inte hittar berättad inuti skriften?

Här återfinns annars både Xylocain och prostaglandinerna . Intäkterna från bedövningsmedlet Xylocain var med och skapade Astra.

Prosstaglandinerna är en annan svensk upptäckt som resulterat i både läkemedel och svenska Nobelpris. Just inledningen till kapitlet om prostaglandiner säger det mesta om skriftens syfte ”Allt började med en oväntad observation…”

Både valet av omslag, exempel och inte minst språket signalerar att detta inte är en skrift riktad till ”den intresserade allmänheten”. Målet med utgivningen är också, enligt ett följebrev, att ” i någon mån kunna påverka synsätt, debatt och i sista hand forskningspolitikens inriktning.”

Det ligger möjligen i sakens natur att det är lättare att lyfta fram svenska framgångar i backspegeln. Men med Astra-Zenecas nedskärningar i friskt minne frågar man sig ändå, var finns framtidens stora mediciner och läkemedelsföretag?

Man skulle kunna fråga sig varför inte Arvid Carlssons framgångsrika forskning kring hjärnan räckte för att rädda neuroforskningen i Södertälje?

Och på tal om arbetstillfällen. Stefan Lövdén åker nu runt och letar efter ”innovationer”. Ett lysande tema för en Eriksgata, tycker jag. Men det skulle vara roligt att få en ärlig sammanfattning av honom efteråt. Vad får han för intryck av sin turné. Vilka nya Volvo, IKEA och Ericsson ser han växa fram? Vad kan forskarsamhället bidra med, och vad är inte deras ansvar?

En separat fråga är, hur står sig svensk forskning i den internationella konkurrensen idag?

Om det nu är så att svensk forskning befinner sig i en svacka ligger möjligen en del av förklaringens i vad KVA ständige sekreterare Staffan Normark säger i skriften ” Den oväntade nyttan”.

”Vi har väldigt mycket bra forskning i Sverige, men också överraskande mycket som inte håller kvalitet. Det jag tror är kritiskt för mer skall leda till nytta är vilka vi tar in i systemet. Lite elakt kan man säga att det idag är lättare att bli doktor än att ta körkort”.

Det mesta av ansvaret för att ställa detta till rätta lär vila på forskarsamhället, men KVA:s senaste skrift är alltså ett så kallat ”inspel” i debatten inför det politiska beslutet om statliga pengar till forskningen. Och huvudstriden här står som vanligt mellan de som vill ha mera grundforskning och de som vill ha mera tillämpad forskning. ( Låt vara att dessa två termer omvandlats till en rad förskönande omskrivningar. )

Det är emellertid inte alldeles lätt att navigera i de forskningspolitiska vattnen för närvarande.

Så talade till exempel finansminister Anders Borg på Industridagen förra onsdagen  om ” vikten av ” fri grundforskning”, vilket i slag verkar göra KVA utspel överflödigt.

Å andra sidan jagar alltså oppositionsledaren Lövdén innovationer, alltså tillämpad forskning.

Mot bakgrund av den ekonomiska kris som hela Europa går igenom idag, och med tanke på de skriande höga arbetslöshetssiffrorna vi ser även i Sverige blir det nog svårt att sälja en ökad satsning på forskning och vetenskap utan en stark koppling till nytta.

Och som en parafras till en berömd kaffereklam kan man då fråga sig varför man skall vänta på den oväntade nyttan?

Lövdén fick förresten frågan ”Vet du vad en innovation är?” .

–Ja, det vet jag, det är att ta en idé till en färdig produkt svarade han rappt.

Just här finns det faktiskt mycket att lära av upptäckten av penicillin . Det var nämligen inte alls Flemming som gjorde detta revolutionerande medel tillgängligt för sjukvården! För att en upptäckt skall komma från idé till användbar produkt till behövs nämligen  en rad andra kompetenta kvinnor och män. Oväntat många.

Nå. till slut brukar alla de stridande parter inom forskningspolitiken muttra att ”båda behövs” och hoppas på att statsfinanserna för tillfället är så krya att satsningen på vår framtid, nästan, når upp till enprocentsmålet.

För en sak brukar det alltid gå att enas om, det behövs mera pengar till forskningen!

Maria Svelands inlägg var i sin tur ett ”svar” på Bengt Ohlssons långa text i DN om hur svårt det kan vara att vara ”kulturarbetare” och inte rösta vänster.

DN ordnar knytnävskamp Och vid ringside sitter hela etablissemanget och räknar slag.

Domarna är lika opartiska som fans brukar vara. ”Den selektiva perceptionen” fungerar som måttstock. Vi ser vad vi vill se och blundar gärna för våra egna fel.

Anledningen till att jag är deprimerad är att få verkar bry sig om vad vi och våra barn skall ägna sina liv åt. Vad skall vi arbeta med?  Använda vår kreativitet åt? Vilka är de viktiga framtidsfrågorna, vad är bara krusiduller på en yta?

De frågorna förtjänas att prata om. Att föra ett samtal om -långt utanför näthatet och alla dess oförsonliga troll. För att stå och skrika åt varandra är ingen debatt. Det är början till slutet.

(Det verkar  svårt att få fram exakta siffror i detta statistikens hemland på jorden! )

Den här typen av svåra filosofiska frågor brukar man ställa på moralfilosofiska kurser.

Men nu är det verklighet. Här i det nutida Sverige. Så valde regeringen och dess experter rätt?

Massvaccinationen mot den så kallade ”svininfluensan” har debatterats rejält och i olika omgångar. Svenska Dagbladet och deras grand old lady Inger Atterstam har anfört den kritiska sidan som anfört en rad skäl till att regeringen och experter inte borde ha genomfört vaccinationen.

Det förelåg ingen pandemi, läkemedelsbolagen var ute efter stora förtjänster och ett stort antal barn drabbades av svåra biverkningar av det valda vaccinet.

På den första punkten är det lätt att instämma, efteråt. WHO skrek ”vargen kommer” för tidigt. Den här gången.

Bolagen tjänade säkert pengar på affären. De gjorde säkert också vad de kunde för att få sälja sitt vaccin. Detta kallas marknadsekonomi och den har sina för- och nackdelar.

Men den svåra frågan är den om biverkningar. För alla läkemedel har sådana och det blir till sist alltid en fråga om att väga nytta mot risker.

Problemet med ett vaccin mot en virusinfektion är tiden. Man måste snabbt framställa rätt vaccin i stora mängder. Annars är hela iden med att förebygga sjukdomen borta. Det gör som jag förstår det att man inte hinner med alla säkerhetstester som man kanske borde göra.

Därtill kommer att när man injicerar främmande ämne till så många människor kommer några av oss att vara mera känsliga för dessa.

Och jag minns fortfarande vad några experter sa när de klev ned från en debattscen INNAN massvaccinationen.

”Ja, detta kommer att bli ett jättelikt experiment”

Nu vet vi hur det gick.

Det blev ingen förödande massinfektion. Däremot drabbades en stor grupp av barn och ungdomar av en handikappande sjukdom, förmodligen som en reaktion på vaccinationen.

Om svininfluensan blivit en pandemi, om vi drabbats av bara en mild variant av Spanska Sjukan hade den svenska massvaccinationen idag hyllats världen över och tusentals liv räddats!

Amatörfilosofiskt kan man konstatera att det är alltid lättare att döma efteråt, när man står med facit i hand.

Nästa gång, för det kommer en nästa gång, kommer motståndet mot att vaccinera sig att bli betydligt större. Tvekan hos experter och politiker kommer att öka.

Tänk om det är vargen som kommer den gången?

Under tiden fortsätter omkring 3 000 människor att dö varje år i Sverige på grund av misstag i vården.

Men den döden saknar de dramatiska inslagen som gör en riktigt bra nyhet.

Att Astra Zeneca lägger ned sin forskning är inte en väckarklocka, det är början till slutet på något som alla som brytt sig sett komma länge.

För alla stora läkemedelsjättar har haft också stora problem de senaste decennierna. Redan på hösten när Hans Bergström och undertecknad for runt på universitet och bioteknikföretag i USA berättade alla vi träffade samma historia. ”Big pharma” är på väg ut. Möjligen kan de fortsätta att spela en roll som tillverkare, distributörer och marknadsförare. Men de nya upptäckterna kommer att göras i de små bioteknikföretagen.

Sedan dess har jättarna försökt att överleva genom att köpa upp varandra eller ”banta verksamheten”. Men kannibalism och självstympning kommer inte att lösa situationen på längre sikt. I Sverige har också läkemedelsindustrin packat ihop, företag eefter företag. Rapporter och böcker har skrivits för de politiker som orkar läsa.

Så förvåningen nu känns en smula spelad.

Tyvärr slutar inte problemen där. För den ”biologiska revolutionen” går lite långsammare än aktiespekulanter och börshandlare vill. Medicin arbetar i ett oerhört komplex biologisk system som vi inte förstår, människokroppen. Ett system som dessutom förändras när det utsätts fför påverkan, i form av mediciner! ”Att bekämpa cancer är som att skjuta mot ett rörligt mål”, som en forskare uttryckt det. Det är, faktiskt, mycket lättare att placera en människa på månen än att ”vinna kriget mot cancer”. Tyvärr.

Läkemedelsbranschen motsvarar därför inte till exempel  IT-branschen där kvartalsrapporten enkelt kan följa vilken av de senast leksakerna som är mest populär. Jag brukar spetsa till det med att säga att IT-branschen levererar en massa möjligheter som vi måste hitta en användning för. Inom medicinen behöver miljoner människor produkter vi inte kan leverera.

Framstegen kommer, men de tar tid och kräver uthållighet. Forskning utförs av människor, utan kreativa och energiska personer som drivs av envishet händer inte mycket, inte ens med stora resurser. Därför har Jan Björklund rätt när han skriver att vi måste handplocka stjärnor till Sverige. ( Om vi nu inte har sådan här?)

Sedan hävdar jag fortfarande att Sverige borde ha råd med en egen forskningsminister. Eller en framtidsansvarig minister. Hon eller han skulle ju kunna börja med att läsa den framtidsrapport som just Lars Lejonborg lät ta fram…

Men produktionen av nya läkemedel är dyr, mycket dyr. Det är därför många bra läkemedel aldrig kommer att bli så lönsamma som industrin vill. Trots det vara oerhört bra botemedel för svårt sjuka människor.Stamcellsbehandlingar, när de väl kommer i större omfattning, blir svåra att få lönande.

Det är väl känt att branschen hellre ser ett piller som man måste ta hela livet än ett piller som botar patienten på en gång. Så staten, eller vi, har ett större ansvar än att bara plocka ned stjärnorna.

Professor Tomas Hedner tog för övrigt upp frågan om  dessa sk. ”orphan drugs” och flera andra aktuella spörsmål i gårdagens Vetandets Värld. Lyssna här!

Det började med ”Livet,universum och allting” på Rudbeckslaboratoriet , fortsatte med ” Utvecklingssamtal för nyfikna” och följdes upp av ” Mångfald eller Enfald?”.

Fakultet X är en virtuell fakultet som försöker ge vetenskapliga svar på den vanlige medborgarens frågor. Formen lämnar därför mycken tid och stort utrymme för publiken frågor.

2012 samtal i Fakultet X har lockat fler än 250 åhörare vilket har gjort sal X, mer än välfylld.

Samtalen videofilmas alltid och du kan se dem här!

Föreläsningarna startades och drev ursprungligen av professor Ulf Pettersson och mig. UNT kom tidigt in i bilden som sponsor av evenemangen.

Det är det överraskande resultat av de senaste årens analyser av generna hos olika hundraser.

Och idag räknar man med att det finns mellan 350 och 400 olika hundraser! Det gör ”människans bästa vän” ( kattvänner kommer att protestera) till världens mest varierande däggdjur!

För forskarna hade väntat sig att det som vanligt – skulle vara många olika gener som bestämde utseendet och beteendet hos en tax, eller en Welsh springer spaniel. Så är det till exempel hos människan där runt 200 gener i samspel kan påverka en så enkel sak som kroppslängden.

Men med vårt äldsta husdjur är det annorlunda. Ivriga hunduppfödare har i sitt arbete renodlat, eller om man så vill, bedrivit inavel, till den grad att en hundras utseende styr av förvånansvärt få gener. Utseendet, och förmodligen också beteendet, men där har analyserna inte kommit lika långt än.

Med den grå vargen som utgångspunkt har vi avlat fram allt ifrån jättelika bamsehundar till små, handväskburna, pyren. Vi har skaffat oss vakthundar, sällskapshundar, jakthundar och vallhundar.

Med inaveln har också följt en rad sjukdomar, ofta mera vanliga hos en speciell ras. Sett med  den medicinska forskningens ögon är dessa en guldgruva . Man kan får hjälp att hitta liknande åkommor i vår arvsmassa. Men för oss hundägare är det ett sorgligt faktum där Kennelklubben och de olika rasklubbarna har varit alldeles för koncentrerade på hundens utseende – och glömt hälsa och beteende!

Om allt detta, och betydligt mera, handlar det senaste numret av National Geographic. En ovanligt läsvärd artikel som i sedvanlig ordning illustreras av briljant bilder.

Inte alla program, givetvis, men väldigt många. Eftermiddagarna på tisdagarna är alltid goda lyssnaroaser. Vetandes Värld förstå, men framförallt ”Vetenskapsradion-Språket”. Anna-Lena Ringarp och Lars-Gunnar Andersson borde få alla pris och utmärkelse som finns i branschen!

OBS Kulturkvarten är en gammal klassiker, lite mera ojämnt kanske, men inte sällan helt lysande. Som idag när Per J Andersson  jämför utvecklingen i Indien och Kina. ”Är demokratin ett hinder för utvecklingen?”

Och alla program går att lyssna på efterhand, att ladda ned och avnjuta i bilen. Eller under jogginrundan för de som nu kan springa mot pensionen…

Men när man börjar läsa lite närmare lägger man märke till några småsaker.

Bilen har för det första inte i traditionell mening kört över barnet. Pojken har ramlat av sin pulka när hans pappa drog denna – och hamnat mitt på utfarten ifrån ett garage.

Han har alltså inte ”blivit påkörd”. Och ingen kan hävd att detta är bilförarens fel. Än mindre bilens. För det andra har han haft en sådan änglavakt att han med stor sannolikhet inte ramlat under hjulen. Istället har bilen passerat över honom där han låg på marken, mellan bilens hjulpar.

Det bör här påpekas att de festa STADSJEEPAR har betydligt större markfrigångshöjd än normala bilar. Det kan således vara en lycklig slump att pojken ”kördes över” av just en sådan bil, annars hade han skadats av bilens underrede.

Man kan i så fall säga att det var en himla tur att det var just en SUV som körde upp ur parkeringsgaraget och inte en låg Hybridbil. Men om det varit en sådan hade det å andra sidan inte angivits i rubriken. Ja, då hade det nog inte blivit någon notis överhuvudtaget.

För vem vill se rubriken ” Pojke överlevde tack vare SUV”?  Eller ”Stadsjeep räddar pojke”?  Otänkbart.

Vad lär man av detta? Ja det är väl som pappan själv säger att det gäller att hålla koll på barnen – oavbrutet. Samt att nyhetsvärdering är just det, styrd av redigeras och skribenters egna värderingar.

Författarna radar upp siffror som all visar på att detta inte är en obetydlig händelse för framtidslandet Sverige.

”Astra Zeneca står för över 80 procent av Sveriges totala export av läkemedel och omkring 5 procent av totalt exportvärde.”

En rad andra forskare har redan, i samma tidning,  försökt att ge tips om vad som behöver förändras-

I den andra Stockholmstidningen, Svensk Dagbladet, skriver Peter Larsson, Sveriges Ingenjörer, att ” nedläggningar som denna kommer inte som en blixt på klar himmel”.

Dagens Industri är inne på samma linje i sin huvudledare som har rubriken ” Många försummelser bakom forskningskrisen”.

I min hemstad, Uppsala, ägnar Kerstin Kollberg sin spalt i UNT åt firandet av 100 års jubileum av Pharmacia, som ju inte längre finns kvar ibland de stora. Där nämner hon också boken ” När Sverige sålde Nobelindustrin” av Torun Nilsson som är högst läsvärd.

Så här med facit (!) i hand är det alltid lätt att se vad som gått fel. Lika lätt är det att ropa på hjälp av farbror Staten. Att vända utvecklingen är svårare.

Men även en motgångens dag som denna skall man inte glömma att Astra Zeneca finns kvar i Mölndal. I varje fall just nu. Att det vuxit fram en rad nya små bioteknikföretag i spillrorna av Pharmacia. Att Sverige har ett välfärdsystem som tilltalar unga, duktiga forskare världen över. För forskare är också människor och föräldrar som skall hämta på dagis.

Det gäller bara att försöka förstå att den svenska välfärden inte är garanterad, vi lever i och av en värld som förändras varje dag. Läkemedelsindustrin är nog fortfarande en bransch som – på sikt – har framtiden för sig.

Tyvärr är ett så kallat mannaminne väldigt kort. I grunden handlar det om vad vi, som medborgare och väljare prioriterar. Och redan idag toppas tidningarnas framsidor av tågförseningar, Eurovisionsschlagerfestivalen och bröstimplantat.

Dagens oro över att 5 procent av vårt exportvärde hotas har inga större utsikter att hålla i sig ända fram till den forskningsproposition som det nu arbetas på. Forskningen har fortfarande inte en egen minister och betraktas inom Alliansen som en ”folkpartifråga”.

Så är det inte. Svensk forskning borde vara en strategisk fråga där det borde gå att nå blocköverskridande och därmed långsiktiga överenskommelser.

För om den viktigaste politiska frågan just nu är att ”skapa flera jobb” måste man väl också skapa framgångsrika företag som man kan jobba på?

Sedan kan man bara hoppas att forskningens Zlatan också får en smula uppmärksamhet…

Och samtidigt kommer tanken krypande, tänk om karl har en poäng? Jag har ju sett de unga, hungriga, forskarna runt om världen. Inte alltid i de mest tjusiga lokaler, men med brinnande ambitioner och fullkomligt obelastade av ”livspusslet”.

Ekot har för övrigt också föredömligt redovisat att exporten av läkemedel från Sverige fortfarande växer. Frågan är ju bara hur länge den trenden håller i sig?

Lite senare tar ”Vetenskapsradions veckomagasin” vaket upp frågan, igen. (De har redan diskuterat den i Vetandes Värld tidigare). Många argument är välkända, men så säger Mats Ulfendahl  från Vetenskapsrådet att ” det också är en fråga om attityder”. Det håller inte de andra debattörerna med om, men nog har jag hört en och annan släng åt industrin under mina vandringar på landets labb genom åren!

För att inte tala om den beröringsskräck som härjar ibland oss journalister. ”Korruption”, ”samröre med industrin”, ”kommersiella intressen”, ”sitter på dubbla stolar” brukar det heta.  Guilt by association!

Och jag säger det igen. Det ÄR något sjukt med dagens kvartalsforskning, men vi måste också vara öppna för en transparent och hederlig samverkan mellan sjukvård, forskning och läkemedelsindustri. 

Och där handlar det MYCKET om just attityder.