Vetenskapsjournalistik

Journalister älskar att debattera media. Det är väl som när skomakare pratar läst och läkare diskuterar landstinget antar jag.

Intresset för frågan tenderar dock att avta när man lämnar skråets stamlokus.

Ena dagen befarar Mats Svegfors på DN debatt att ”kvalitetsjournalistiken är på reträtt”, nästa dag får han mothugg på ledarsidan med argumentet att ”det är inte storleken som räknas”. En pikant debatt på många vis, inte minst eftersom den försiggår i DN, den stora draken och Svegfors varit chef för den mindre av Stockholmstidningarna.

PK, alltså Publicistklubben ordnar en debatt om ja, näthatet, förstås.

Och i Sveriges fjärde kommun ordnade UNT idag en konferens på temat.

För några dagar sedan redogjorde Åsa Beckman för en annan erfarenhet som de som inte befinner sig inom media skråets väggar mera känner igen, detta att bli intervjuad av en reporter och sedan inte känna igen vad man sagt när det publiceras. Alla journalister borde då och då utsättas för denna prövning och efter några decennier i forskarvärlden är detta en berättelse jag hört alldeles för många gånger. En sak är att reportrarna kan för lite om sitt ämne, en annan är om de inte vill förstå. Vi dras alla med selektiv perception och den vanligaste orsaken till att forskare och andra ”intervjuoffer” är enligt mitt förmenade att reporter bara hör det hon/han vill höra.

Och här kommer också problemet med denna ocean av information som DN:s ledarskribent hänvisar till. Ett överflöd som för övrigt Mats Svegfors också refererade till i en debatt jag ledde i Göteborg för några år sedan.

Vår fråga redan då var, twittrar journalistiken sönder? Särskilt bekymrade var vi över den just den seriösa rapporteringen kring vetenskap, teknik och medicin. För sedan länge gör vi åt mera energi att hålla undan information än åt att ta in den.

Vi orkar helt enkelt inte ”ta ställning” varje dag, så vi väljer det som stärker våra tidigare uppfattningar. På så vis kan den som anser att invandringen är roten till allt ont hitta massor av bevis för denna ståndpunkt på nätet, liksom den som anser att samma invandring är kemiskt fri från problem bli styrkt av samma källa.

I själva verket leder denna orkan av information till att vi tenderar att isolera oss allt mera i vår egen lilla åsiktsbubbla. Vi läsa bara de bloggar som håller med oss och lyssna bara till de röster som stärker vår verklighetsuppfattning.

Nätet blir snabbt kaotiskt och förvirrande. Här lever trollen sida vid sida med Ted föreläsningarna. Här frodas hatet och hämnden. Mångfalden blir till enfald.

Så paradoxalt nog leder snårskogen av nya kanaler till att de gamla träden i skogen bara står sig högre och kastar än mera skugga över omgivningen.  För vem kan man lita på i djungeln av åsikter?

Att ha som Åsa Beckman ha en spalt i DN eller som Mats Svegfors automatiskt tas in på DN debatt är att sitta där uppe i trädets krona och roat se ned på undervegetationen. Gammelmedia lever och om Lennart Hyland varit i livet hade han med förvåning kunnat se hur ”Mello-cirkusen” drar över land och budget. Röda fjädern bleknar blygt i jämförelse med alla glittrande galor. Och alltihop sker i public service, skådespel för licenspengarna.

Svaret vem som bestämmer över tablån i SR och SVT är som vanligt – de som sitter i mötesrummen på företagen, inte publiken.

Papperstidningarna må gå dåligt – men etablissemanget blomstrar som vanligt.

Det etablissemang som DN debatt prenumererar på.

Folket, eller Nisse i Hökarängen, ser storögt på när ingen bryr sig. De finns aldrig med på seminarierna. Numera kan hon/han i alla fall ta ut sin frustration över detta på en blogg – som ingen läser.