Det blir allt billigare att analysera vår arvsmassa. Snart är det möjligt att få hela sin genkarta – om man så vill.
Med denna unika karta i sin hand vet man en hel del mera om sig själv – men långt ifrån allt.
För är det något som vi har lärt oss under det dussinet av år som gått sedan det första genomet publicerades under pompa och ståt så är det att vi fortfarande har mycket kvar att lära oss om samspelet mellan arv och miljö.
Och drömmen om att byta ut sjuka gener och bota de stora folksjukdomarna är fortfarande bara drömmar.
Men DNA tekniken har lett till stora framgångar på andra fält. Som att säker kunna identifiera våldtäktsman eller mördare. Eller som verktyg i den historiska forskningen. På senare tid har tekniken också blivit tillgänglig för oss vanliga medborgare. Vi kan ta reda på släktskap och testa oss för diverse sjukdomar.
Dessa möjligheter medför naturligtvis också risker – som det mesta här i världen.
Man kan exempelvis fråga sig om det verkligen är klokt att få ett besked om ökad risk för bröstcancer via datorn.
Däremot blir jag lite förvånad när journalisten och författaren Maja Hagerman i en DN artikel före jul varnar för den pågående ”DNA vurmen” inom släktforskningen.
Hennes farhågor om vad den vanliga medborgaren kan dra för tokiga slutsatser av ett DNA test gör mig rent av betänksam.
För precis samma felaktiga konklusioner kan dras, och dras ofta, från vanlig släktforskning, ja, rent av historiska böcker.
Okunnigheten finns överallt och folkbildning är ett ständigt pågående arbete.
Men att just DNA verktyget skulle vara extra dubiöst förstår jag inte. Faran ligger nog i betraktarens öga.
Tvärtom tycker jag att DNA forskningen visat på att vi alla kommer från Afrika och att vi alla är just ”släkt”. Ja, allt levande är förbundet på ett sällsamt vackert vis!
Den ökade kunskapen har dessutom, lyckligtvis, gett oss som inte anser att det finns några mänskliga ”raser” fakta att luta oss mot. Och om nu, exempelvis, våra släktingar Neandertalarna funnits kvar hade vi fått hantera det. Vi gillar olika, eller hur?
Så jag har kort sagt lite svårt att förstå vad Maja Hagerman är så rädd för.
Är det amatörforskaren eller är det rent av Tekniken hon fruktar?
Däremot vet jag att hon gjort rätt många vanliga människor ledsna, människor som på sitt sätt försöker förstå sig själva och sin plats i historian. Ungefär som alla de som läst hennes böcker.
