Vården

Konsten att dressera en patient

 

Att Astra Zeneca lägger ned sin forskning är inte en väckarklocka, det är början till slutet på något som alla som brytt sig sett komma länge.

För alla stora läkemedelsjättar har haft också stora problem de senaste decennierna. Redan på hösten när Hans Bergström och undertecknad for runt på universitet och bioteknikföretag i USA berättade alla vi träffade samma historia. ”Big pharma” är på väg ut. Möjligen kan de fortsätta att spela en roll som tillverkare, distributörer och marknadsförare. Men de nya upptäckterna kommer att göras i de små bioteknikföretagen.

Sedan dess har jättarna försökt att överleva genom att köpa upp varandra eller ”banta verksamheten”. Men kannibalism och självstympning kommer inte att lösa situationen på längre sikt. I Sverige har också läkemedelsindustrin packat ihop, företag eefter företag. Rapporter och böcker har skrivits för de politiker som orkar läsa.

Så förvåningen nu känns en smula spelad.

Tyvärr slutar inte problemen där. För den ”biologiska revolutionen” går lite långsammare än aktiespekulanter och börshandlare vill. Medicin arbetar i ett oerhört komplex biologisk system som vi inte förstår, människokroppen. Ett system som dessutom förändras när det utsätts fför påverkan, i form av mediciner! ”Att bekämpa cancer är som att skjuta mot ett rörligt mål”, som en forskare uttryckt det. Det är, faktiskt, mycket lättare att placera en människa på månen än att ”vinna kriget mot cancer”. Tyvärr.

Läkemedelsbranschen motsvarar därför inte till exempel  IT-branschen där kvartalsrapporten enkelt kan följa vilken av de senast leksakerna som är mest populär. Jag brukar spetsa till det med att säga att IT-branschen levererar en massa möjligheter som vi måste hitta en användning för. Inom medicinen behöver miljoner människor produkter vi inte kan leverera.

Framstegen kommer, men de tar tid och kräver uthållighet. Forskning utförs av människor, utan kreativa och energiska personer som drivs av envishet händer inte mycket, inte ens med stora resurser. Därför har Jan Björklund rätt när han skriver att vi måste handplocka stjärnor till Sverige. ( Om vi nu inte har sådan här?)

Sedan hävdar jag fortfarande att Sverige borde ha råd med en egen forskningsminister. Eller en framtidsansvarig minister. Hon eller han skulle ju kunna börja med att läsa den framtidsrapport som just Lars Lejonborg lät ta fram

Men produktionen av nya läkemedel är dyr, mycket dyr. Det är därför många bra läkemedel aldrig kommer att bli så lönsamma som industrin vill. Trots det vara oerhört bra botemedel för svårt sjuka människor.Stamcellsbehandlingar, när de väl kommer i större omfattning, blir svåra att få lönande.

Det är väl känt att branschen hellre ser ett piller som man måste ta hela livet än ett piller som botar patienten på en gång. Så staten, eller vi, har ett större ansvar än att bara plocka ned stjärnorna.

Professor Tomas Hedner tog för övrigt upp frågan om  dessa sk. ”orphan drugs” och flera andra aktuella spörsmål i gårdagens Vetandets Värld. Lyssna här!

 

Tags: , , , , , , , ,

Det är dagen efter i Forskarvärlden. På DN debatt kräver Pontus Braunerhjelm och Martin Andersson ” en offensiv regering”.

Författarna radar upp siffror som all visar på att detta inte är en obetydlig händelse för framtidslandet Sverige.

”Astra Zeneca står för över 80 procent av Sveriges totala export av läkemedel och omkring 5 procent av totalt exportvärde.”

En rad andra forskare har redan, i samma tidning,  försökt att ge tips om vad som behöver förändras-

I den andra Stockholmstidningen, Svensk Dagbladet, skriver Peter Larsson, Sveriges Ingenjörer, att ” nedläggningar som denna kommer inte som en blixt på klar himmel”.

Dagens Industri är inne på samma linje i sin huvudledare som har rubriken ” Många försummelser bakom forskningskrisen”.

I min hemstad, Uppsala, ägnar Kerstin Kollberg sin spalt i UNT åt firandet av 100 års jubileum av Pharmacia, som ju inte längre finns kvar ibland de stora. Där nämner hon också boken ” När Sverige sålde Nobelindustrin” av Torun Nilsson som är högst läsvärd.

Så här med facit (!) i hand är det alltid lätt att se vad som gått fel. Lika lätt är det att ropa på hjälp av farbror Staten. Att vända utvecklingen är svårare.

Men även en motgångens dag som denna skall man inte glömma att Astra Zeneca finns kvar i Mölndal. I varje fall just nu. Att det vuxit fram en rad nya små bioteknikföretag i spillrorna av Pharmacia. Att Sverige har ett välfärdsystem som tilltalar unga, duktiga forskare världen över. För forskare är också människor och föräldrar som skall hämta på dagis.

Det gäller bara att försöka förstå att den svenska välfärden inte är garanterad, vi lever i och av en värld som förändras varje dag. Läkemedelsindustrin är nog fortfarande en bransch som – på sikt – har framtiden för sig.

Tyvärr är ett så kallat mannaminne väldigt kort. I grunden handlar det om vad vi, som medborgare och väljare prioriterar. Och redan idag toppas tidningarnas framsidor av tågförseningar, Eurovisionsschlagerfestivalen och bröstimplantat.

Dagens oro över att 5 procent av vårt exportvärde hotas har inga större utsikter att hålla i sig ända fram till den forskningsproposition som det nu arbetas på. Forskningen har fortfarande inte en egen minister och betraktas inom Alliansen som en ”folkpartifråga”.

Så är det inte. Svensk forskning borde vara en strategisk fråga där det borde gå att nå blocköverskridande och därmed långsiktiga överenskommelser.

För om den viktigaste politiska frågan just nu är att ”skapa flera jobb” måste man väl också skapa framgångsrika företag som man kan jobba på?

Sedan kan man bara hoppas att forskningens Zlatan också får en smula uppmärksamhet…

 

Tags: , , , , ,

De stora läkemedelsbolagen är i kris. Så har det varit rätt länge och ingen ser riktigt slutet på nedgången. Företagen har hittills ”löst” olönsamheten med att köpa upp varandra och – lägga ned verksamhet. Som Astra Zeneca nu gör i Södertälje, och som man tidigare gjort i Lund. Och som Pharmacia har gjort i Uppsala. Men kannibalism och självstympning är i längden ingen väg framåt.

Många menar att de stora bolagens roll har ändrats. Det är inte längre här som de nya medicinerna utvecklas. Det sker i små entreprenördrivna företag. ”Big pharma” fungerar bara som distributörer och marknadsförare.

Må så vara, men det bygger på att verkligen kommer fram nya läkemedel av rang. Och de är sällsynta. Risktestningen och bedömningen att ett nytt piller skall vara bättre än sina föregångare slår ut många av de kandidater som stapplat fram till mållinjen. Då har de redan kostat miljarder och massor av tid.

Risktagandet och de skyhöga utvecklingskostnaderna gör att bolagen bara satsar på ”säkra kort”, på potentiella ”blockbusters”. De bör vara en medicin som många behöver under en lång tid, helst under hela sitt liv. Detta gör att många bra botemedel mot mera sällsynta sjukdomar inte prioriteras. Speciellt inte om de skulle bota sjukdomen med en behandling!

Och då har vi inte ens kommit in på de plågor som härjar ibland alla de som inte kan betala för sin hälsa? Det verkar rimligt att Bill Gates och vi andra lyckligt lottade bidrar till den forskningen. Rimligt och nödvändigt.

Forskarna på de få kvarvarande bolagen klagar, med rätta, på de ständigt pågående omorganisationerna. Förr sökte jag sanningen, nu letar jag efter mitt nya kontor, skulle man kunna parafrasera en forskare för ett antal år sedan. ( Förr sökte jag sanningen numera söker jag pengar.)

Det är något sjukt med läkemedelsutvecklingen idag.

Var finns boten för denna allvarliga sjukdom?

Och var håller vår näringsminister hus? Har hon fastnat i någon fd svensk bil, månne?

Tags: , ,

Det är lättare att hitta is i Helvetet än en parkeringsplats vid Akademiska Sjukhuset. Sjuka människor skall åka buss, eller vänta på färdtjänsten. Bil har de väl inte råd med? Handikappade bör ta cykeln.

På annat sätt kan man inte tolka det rådande läget runt vårt kära Sjukhus. Kaotiskt. Numera stoppar systrarna med en liten brasklapp i alla kallelser. ”Tänk på att det inte finns några parkeringsplatser”.

När jag väl når min mottagning visar det sig att det besök jag kallats till är helt meningslöst. Man mäter saker som inte går att mäta på ett tillförlitligt vis och talar allmänt om att det är vanligt att man får de besvär jag har, när man nu så sjuk som jag är. Jaha.

Någon noggrannare undersökning som skulle ge ett bättre besked om operationen lyckats, eller ej, har man beslutat att inte göra efter en ”epikritiska bedömning”. Och för att spara på de som gör undersökningarna. Ja, förra gången var de ju sex personer samtidigt i undersökningsrummet så jag kan förstå att det är personalintensivt.

Vad jag kan tycka och tro spelar ingen större roll.

När jag påpekar att jag själv ändå är lite intresserad av just mina ben får jag veta att ”ultraljuden inte heller ger så bra resultat”, vilket är en intressant information på flera vis. För det var ju på just de mätningarna man fattade beslut om operationen före jul!

Jag får väl säga som man sa när man inte vann några skivor i det gamla radioprogrammet ”Ring så spelar vi”, det var i alla fall roligt att få komma fram!

Eller snarare, ” det var i alla fall roligt att till slut hitta en p-plats!

Tags: , , ,

Carema har nu blivit ett fult ord. De vanvårdar äldre och gör dessutom, vilket verkar vara värst, vinst på att vara elaka.

Som om vanvård aldrig förekommit på offentligt ägda äldreboenden?

Jag har lyckligtvis bara en mycket kort privat erfarenhet av vården av min far.  ( Vården av min mor tog hand om.) Men den var skrämmande nog. Totalt tondöv och omänsklig. Den bidrog absolut till att förkorta hans dagar ibland oss.

Och vad jag kan erinra mig är detta en inte helt unik erfarenhet av den kommunala äldrevården? Liggsår är tyvärr inget Carema har ensamrätt till.

De vårdare som kom hem till min gamle far var däremot änglar. Av båda könen.

Så till detta med vinst. Jag blir alltid lika förvånad över varför inte motfrågan ställs, nämligen den ”hur kan det finnas så stora marginaler inom skolan och vården?”

Säger inte det någonting om det nuvarande systemets ineffektivitet?

Skall man då få göra vinst på barn och gamla? Ja, vårt samhälle är nu en gång byggt på precis detta och jag ser få exempel på individer som tackar nej till pekuniär ersättning omkring mig. Tvärtom agerar de flesta vänstermänniskor för att få högre lön för mindre arbete, så vitt jag kan se?

Men visst finns det gränser. I en bra undervisning, och i en bra vård, finns tid för empati och lite kallprat. Detta är inte en löpande band produktion och får aldrig bli det.

Problemet idag är  bara att den fria tiden lägger man hellre  i fikarummet än ”ute på golvet”. Inte minst inom de offentligt ägda institutionerna. Tro mig, jag har suttit i ett kvarts liv i olika väntrum och bedrivit ofrivilliga studier av hur arbetet inte fungerar.

Carema må ha gjort fel, men den kommunala vården borde först granska bjälken i sitt eget öga.

 

Tags: , , , , ,

Får man forska om vad som helst?

Den frågan har ställts flera gånger de senaste dagarna. Orsaken är att två forskarlag arbetat med att förändra det livsfarliga viruset som orsakade den stora paniken kring ”fågelinfluensan”. Forskarna har genom att förändra fem olika gener fått viruset att bli luftburet.

Smittan skulle alltså kunna spridas via nysningar. Och det vore katastrofalt. För dödligheten ibland de, lyckligtvis, fåtal människor som drabbades av fågelinfluensan var hög, mycket hög. Över hälften av de omkring 600 människor som smittades dog!

Det är siffror som får ”Spanska Sjukan” att framstå som en mild förkylning.

Men viruset var alltså inte luftburet och smittan gick att kontrollera, den gången. Å andra sidan så finns viruset kvar och skördar fortfarande offer i detta nu. Och nya influenser rullar in över landet, säkrare än tåget.

Varför leker då forskarna på detta sätt med massdöden? Ja, syftet är, förhoppningsvis, att få fram ett bra vaccin om viruset skulle mutera utanför laboratorierna. Om det värsta skulle inträffa. Alla de genetiska variationerna finns för övrigt redan där ute i verkligheten, men inte på samma virus!

Så uppsåtet är gott. Den här gången. Men samma recept skulle givetvis kunna användas av någon som vill mänskligheten riktigt illa. Därför har amerikanska myndigheter nu censurerat de artiklar om arbetet med viruset som skulle publiceras i tidskrifterna Science och Nature.

Censur hör, återigen lyckligtvis, inte till vardagen inom den vetenskapliga världen och protesterna har inte låtit vänta på sig. Vad händer nu med ”den fria forskningen?”

De här riktigt svåra frågorna behandlas på ett utmärkt vis både i ” The Economist” och av Karin Bojs i DN idag.

Karin Bojs tar också upp en svensk debatt, nämligen den om LifeGene. Projektet är ett  ibland flera liknande runt om i världen att försök koppla ihop vad vi lärt oss om människans genom med hur vi mår i verkliga livet.  Vår kunskap om människans arvsmassa har exploderat de senaste decennierna men sammanhangen är långt ifrån så enkla som vi trodde för bara tio år sedan.  Genkartan ger verkligen INTE hela svaret på hur våra liv kommer att se ut.

Det är sällan så  enkelt som att man kan slå på, eller av, en strömbrytare för ett bota en patient.

Därför försöker dagens medicinska forskare att förstå det  komplicerade spelet mellan arv, miljö, slump .

Forskarna ser, eller borde i vart fall se, människokroppen mera som ett ekosystem där en åtgärd inte nödvändigtvis alltid ger det resultat man eftersträvar.

För att bringa ordning i detta kaotiska tillstånd och få fram bättre bot mot våra sjukdomar behövs ett mycket stort material. Forskarna behöver tillgång till många, många exempel. Och det är här LifeGene och andra liknande projekt kommer in i bilden.

Man avser att följa cirka en halv miljoner människor för att se vilka sjukdomar de drabbas av, eller slipper. Resultaten kan sedan jämföras med genkartan och med personens yrke, livsstil och så vidare.

Sverige anses också ha bra statistik och relativt bra ordning på sina sjukjournaler. Och alla som är med och lämnar ut sina uppgifter har gjort det frivilligt.

Så återigen är avsikterna de bästa men nu har alltså Datainspektionen satt stopp för projektet, jag höll på att skriva, som vanligt.

För det är onekligen lätt att bli irriterad över denna myndighets agerande i en rad fall man läser om i pressen. Förbud mot kameraövervakning leder till flera stölder, förbud mot brottsregister leder till att bovar går fria och så vidare.  Ständigt denna Datainspektion!

Å andra sidan är många svenskar rädda för Storebror och ”ett avancerat övervakningssamhälle” så Datainspektionen gör nog bara sitt jobb.

Frågan är även här vilka avvägningar man skall göra mellan risk och nytta? Och vems om skall utföra dessa svåra balansakter?

Är du beredda att avstå bättre mediciner mot cancer och andra folksjukdomar för att få känna dig “mindre registrerade”?

Och kanske mera konkret, kommer du att låta dig vaccineras nästa gång WHO ropar att vargen kommer? Med tanke på efterspelet till ”Svininfluensan”?

Kraven på ett skyddat privatliv kan också kännas lätt absurt i ett samhälle med Facebook, bloggar och förnedrings TV.

I slutändan handlar det väl om det gamla vanliga, om vår tilltro eller vår misstro mot varandra.

Och vem som granskar Makten.

 

Tags: , , , , , , , ,

Armvecket är inte längre kallt. Det betyder att droppet inte fungerar! Ringer på ny nattsyster som kommer med en liten ficklampa i munnen. Vi får igång det igen.
Hög tid att sova, som sagt.
Från och med nu skriver jag lätt drogad. Vi börjar med sömnmedlet …

Nu kommer NATTEN. Snarkningar och rop, eller vad salige Bergman nu skulle döpt det till.

Nattsköterskan skall sätta igång mitt dropp, för att på medicinslang ”vätska upp mig”. Hon verkar som all nattpersonal lätt stressad. Blodet rinner ut nålen och kranen sitter fel.

Har i alla fall sluppit kateter. En slang mindre att hålla rätt på när man skall vackla upp i mörkret. Min granne blev väckt av ”natten” och ligger nu och vrider sig, under stön och utrop.

Oj,oj,oj upprepar han. Släcker min läslampa för att eventuellt göra det lättare för honom att somna om. Själv kan jag givetvis inte sova alls. Dels sover jag aldrig på sjukhus, dels är det alldeles för tidigt.10 timmar kvar till ingrepp :-)

 

Vill du vara med i en Workshop? Frågan kommer från en av ”mina ”kirurger. Jo, det säger man väl  inte nej till. Allt för vetenskapen.

Det handlar alltså  om morgondagens operation. Den skall beses av ett gäng kirurger, ungefär som i Rudbecks anatomiska sal. Fast med levande patienter. Förhoppningsvis. Mitt fall skall diskuteras – live.

Så det kan kanske vara intressant. Speciellt som omväxling till min förra operation i ungefär samma ärende. Då försvann nämligen den elektriska strömmen i salen. Jo, det är sant.

Salen var tydligen den enda på Sjukhuset som saknade reservaggregat. Men så är det inte längre, har jag blivit försäkrad om.

Upplysning istället för mörkläggning, då.

Jag  – ett skolmaterial.

Borde man begära arvode? Roande tanke. Många kändisar tar ju bra betalt bara för att visa sig och säga någonting halvbra. Här ställer man upp både med sin kropp, själ och tid ;-)

 

Att vänta på operation är annars som det är. Inget roligt. Få saker att förströ sig, eller skingra tankarna, med. Sterila och tråkiga dagrum.

En sal där medpatienter har ont. Och inte blir det bättre av att den enda TV i rummet ingående beskriver förlossningsskador. Fjärrkontrollen är någon annanstans.

 

Så den obligatoriska duschen med särskilt tvål. Skrubb, skrubb.  Misslyckade försök att sätta slangar här och var. Kateder och nålar är vad som bjuds som underhållning.

Stönande människor. Minns hur det var förra året. Noterar tacksamt att jag inte har ont. Och att syrrorna samt den kvinnliga läkaren är väldigt trevliga och omtänksamma.

Något att vara glad över ändå, så här i novembermörkret. Klockan tickar vidare på väggen. Har äntligen fått tyst på TV:n.

 

Snart skall det här arbetslaget gå hem.

 

Men vi blir kvar, i spänd väntan på morgondagens workshop !

I vänta på vård

Akademiska Sjuhuset öppnar åter sin välkomnande famn för en simpel vårdtagare. I dag verkar vården speciellt populär eftersom det är trettio (30) personer före mig i kön till provtagningen. Efter ett tag ger vi upp, en efter en, och avviker till vår respektive avdelningar.  Där väntar – ny kö.

Vi patienter småpratar. Ronden sveper förbi, denna märkliga inrättning där man blir bedömd offentligt av en stor grupp vitklädda människor. Men de som jobbar på avdelningen är vänliga, glada och professionella. En ”personal” (som det heter numera) verkar dock mest irra omkring med en hand i byxfickan. Någon annan förklarar flera gånger att de ”är på fika”. Funderar lite över om denna ursvenska uppfinning är på utdöende. Är den offentliga sektorn det sista reservatet för ”fika”? Borde verksamheten rödlistas?

Jag fyller i en ”hälsodeklaration”. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Ibland frestas jag att skriva att jag har ”akut Ebola” bara för att se om någon någonsin läser alla dessa blanketter. Motstår dock frestelsen även denna gång.

Receptionen står övergiven så jag försöker rycka in som behjälplig när en ny patient tillstöter.

Efter bara några timmar är jag i vart fall ”inskriven”. Själva undersökningen sker som vanligt av en läkarkandidat. Alla har de olika anteckningsböcker och olika metodik. Som vanligt vet jag betydligt mera om mina sjukdomar än de.

Den här gången har vi som han uttrycker det ”dragit en nitlott” och får hållas i ett omvandlat badrum som nu kallas ”undersökningsrum”. Ljudet från fläkten och de kaklade väggarna gör det svårt att prata.  Någon har hängt upp en plastväxt på väggen, för att dämpa känslan av förhörsrum. Fast utrymmet skulle aldrig godkännas som ett sådant.

I mogon blir det operation!

Tags: , , , , ,

« Older entries