Historiker och arkeologer må klaga och gråta men här är den nu igen, vikingahjälmen med kohorn 
Den här gången pryder den omslaget på tidskriften The Economist och sammnhanget är smickrande. Tidningen ägnar nämligen 14 sidor åt att analysera varför andra länder borde studera och ta efter de skandinaviska länderna. ”Den skandinaviska modellen” verkar alltså vara inne för ögonblicket. Med eller utan kohorn
You are currently browsing the archive for the Sveriges Chans? category.
Är du verksam på SLU? Då bör du inte missa DN idag. Där granskas nämligen Erik Erlandssons favoritprojekt ”Matland Sverige”. Förutom alla sakliga invändningar man kan och bör ha mot detta slöseri med skattepangar så är jag tämligen säker på att det ”besparingar” som SLU drabbades av för en tid sedan har sitt ursprung i just denna felsatsning.
För SLU ligger som bekant under Landsbygdsdepartementet och när budgeten skulle sys ihop, under herr Borgs stränga uppsyn, så var landsbygdsministern tvungen att finansiera sin käpphäst genom att ta ifrån en annan stor post i sin egen budget, SLU.
Så skar alltså centern ned på utbildning i den gröna sektorn för att spendera på, ja vadå?
Tags: DN, Matland Sverige, SLU
Ett samhälles kvalité mäts kanske bäst genom att man ser efter hur man tar hand om sjuka och svaga. Om det nu går att mäta på traditionellt vis? Gunnar Rundgren skriver mycket bra om just den bristen i dagens vårdsystem på dagens Brännpunkt, i Svenska Dagbladet. Själv har precis samma erfarenheter från min fars sita dagar i livet. Och från min mors död.
Nej, det handlar inte bara om den sorg och förtvivlan vi alla brottas med när en vi står inför det oundvikliga slutet. Det handlar om verkliga brister i den nuvarande svenska vården. Det handlar, precis om Gunnar Sundberg, skriver om en kultur, eller, kanske snarare bristen på en god vårdkultur där patienten står i centrum.
Jag menar att detta är tämligen lätt att förstå eftersom de som har tid och möjlighet att engagera sig i Vårddebatten alla har egetintresse i saken, det är dera arbete. Patienter kommer och dör, men Systemet består.
Samtidigt tror jag att det vore synd om vi skapade en falsk motsättning mellan det som går att mäta och det som inte går att kvantifiera. Båda sätten behövs! Så är det exempelvis hög tid att vi inför ett system för att rapportera incidenter.
Men, och det tror jag redan är ett faktum, så ägnar inte minst sköterskor och läkare redan idag allt för mycket tid bakom datorer och allt lite för tid på sängkanten.
Lösningen?
Återanställ adminstrativ personal och/eller ta mera hjälp av användarvänlig IT tekink!
Här borde Landstingen ha ett sort ansvar. Tyvärr styrs de mera av förordningar än av framåtanda, mera av konservativ rädsla än av kreativitet…
Tags: patient, patienten i centrum, patientperspektiv, Sjukvård, Sjukvården, Vården
Man kan fundera över det vettiga i att direktsända en middag.
Men nu är just Nobelmiddagen en del av en Nobeltradition, ett varumärke vi bör vara rädda om.
SVT Vd Eva Hamilton deltar ju, självklart , på festen och blev också intervjuas i början av SVT:s långa, dyra sändning.
Det är en över fyra timmar lång direktsändning som engagerar runt 120 personer!
Hon sa i denna intervju att det viktiga med kvällen inte var klänningarna utan upptäckerna.
Det är bara att hoppas att hon för sin egen sinnesfrids skull inte ser på den bandade sändningen!
För hela denna jättesatsning handlade i princip om – YTAN.
Så fort det råkade komma in på vetenskap, vilket är oundvikligt eftersom Nobelprisen i huvudsak handlar om naturvetenskap, markerade alla reportrar att detta var svårt, obegripligt och jobbigt.
Jessica Gerdin – som för övrigt klarade direktsändningen lysande – betonade flera gånger att det var ”litteraturen” som var det viktiga. Nobelpristage i fysik och medicin fick klapp på huvudet för att de var ” intresserade av litteratur också”.
Det är helt begripligt eftersom det nu är hennes huvudintresse och bevakningsområde, men man längtade ändå efter någon som sa att vetenskap är kul. Spännande och ja, rent av livsnödvändig.
Men så blev det inte. Det fanns liksom inte plats för det mellan all provsmakning av mat och ” de stora fåglarna som klampade runt i skogen”. ( Fasaner!)
Att sedan Anna Hedemo väljer just MP:s språkrör som intervjuoffer och dessutom tilltalar henne med förnamn var väl mera väntat. Över hälften av SVT:s journalsiter sympatiserar enligt enkäter med MP.
Så när sedan SVT:s nyhetsprogram flera gånger under kvällen rapporterade att det var Nobelpriset i litteratur som var ” det finaste” kändes det bara som en bekräftelse på den rådande nyhetsvärderingen.
Redan från traileren har det varit solklart att SVY driver en fråga.
Det måste utse flera kvinnliga Nobelpristagare.
Detta markeras av att man bara valt kvinnliga programledare i Nobelstudion och så långt som möjligt – kvinnliga experter,
Man tillämpar vad som brukar kallas positiv särbehandling. Och det har man gjort under en rätt lång tid.
Effekterna på Nobelförsamlingarna är, låt oss säga, osäker.
De lär redan vara utsatt för en lång rad tryck från olika håll.
Men om detta nu är en viktig uppgift för den ”fria och obundna” statstelevisionen kunde man väl i vart fall själva föregå med goda exempel?
För en viktig orsak till att vi inte ser fler kvinnliga Nobelpristagare inom exempelvis fysik ( som är den sämsta klassen) är att få kvinnor är verksamma inom ämnesområdet. Då vore det kanske en bra början om de fyra, kvinnliga, programledarna visade lite större entusiasm över andra ämnen än mat, kläder, frisyrer och skvaller?!
Och, jo, jag vet att SVT och Kunskapskanalen sänder tonvis av seriösa program, men här har man en helt unik chans att nå utanför kretsen av de redan frälsta.
Tags: De två kulturerna, Nobel, Nobelbevakningen i SVT, Nobelpriset, Nobelpriset i fysik, Nobelpriset i fysiologi och medicin
Så håller SAS på att kraschlanda, igen. Kära gamla SAS, jag ”gillar” SAS. Har haft många trevliga upplevelser med. och tack vare, dem.
Och så stod de för något jag tror på; Skandinaviskt samarbete.
- Ha, sa mina norska vänner, SAS det står för ”Svenskt Allt Sammans”. Så de bildade Norwegian. Och danskarna inom SAS har alltid sett på samarbetet som ett dåligt skämt. Kastrup är navet och utan ett sådant snurrar inga hjul.
Så kanske är SAS en anakronism, en sista spillra av den svenska Stormaktstiden, ja, den som inträffade efter andra världskriget då den oskadade svenska industrin kunde tjäna pengar på att bygga upp det ödelagda Europa. En epok som skildras mycket läsvärt i den senaste delen av Sveriges Historia!
Vägen utför skildrades för övrigt också lysande i SVT Dokumentären ”Svenska Händelser, del 2″, om Bankkrisen nyligen.
Då, när vi kanske inte hade ett eget Hangarfartyg, som de andra Världsmakterna, men nästan en egen atombomb.
Men tiden går, hela tiden. Nu har vi inte längre ett enda svenskt bilmärke. Och hör ni något i luften som surrar så är det det ett överdimensionerade svenska luftvapnet som letar sponsorer.
Men det förändrar inte det faktum att jag tyckte mycket om SAS – som ide´.
Tags: SAAB, SAS, Svenska Händelser, Sveriges Historia
Del 3 i ”Alfreds Nobels anda?”
Men tillbaka till frågan om dagens prisutdelare följer Alfreds Nobels intentioner.
Många historiker brukar här peka på det faktum att Alfred Nobel var uppfinnare och ingenjör. I testamentet talas det om att belöna ” upptäckter under det gångna året” som var till ”mänsklighetens nytta” .
Formuleringarna ger onekligen en känsla av att det han åsyftade snarare var Agafyren ( som belönades 1912 ) snarare än Bose-Einstein kondensatet ( som fick priset 2001)
Mera verkstad än grundforskning alltså.
Och det där formuleringen om att snabbt belöna det framgångsrika arbetet har verkligen kommit på skam.
I själva verket tar det numera många år innan en upptäckt belönas. John Gurdons manipulerande med afrikanska klogrodor ägde exempelvis rum redan på 1950-talet. Ungefär när årets litteraturpristagare Mo Yan föddes.
Men det är ändå relativt lätt att föreställa sig att vetenskapsmannen Alfred Nobel skulle ha gillat och förstått prisets omtolkning när det gäller de tre naturvetenskapliga klasserna.
Jag är inte säker på att han varit lika förlåtande när det kommer till litteratur- och fredspriset.
Här gäller det att komma ihåg att testamentet skrevs 1895, innan de två förödande världskrigen ödelade inte minst Europa. Det var en tid av Esperanto och mera troskyldiga fredssträvanden.
Alfred Nobel hade, genom en förväxling av namn, fått läsa sin egen dödsruna där han kallades ”krigshetsare”. Han lär även ha tagit starkt intryck av en kvinnlig väns uppbyggliga fredspamfletter.
Det är förmodligen därför det står att litteraturpriset skall utdelas till den
” som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning”
”i idealistisk riktning”?
Vilka ideal, åsyftar Alfred Nobel här, tro? Det är nog inte allt för långsökt att tro att han menar ”uppbygglig litteratur”, böcker som spred och befäste ideal.
Det är svårt att tro att författargärningar som Samuel Beckett och Elfriede Jelinek uppfyller just dessa kriterier.
Därmed inte sagt att verk av dem kan vara bra litteratur, bara att det inte är litteratur som borde belönas med just Nobels pris.
När det så gäller dagens ”skandal, fredspriset till EU, så har norrmannen Frerik Heffermehl i sin bok The Nobel Peace Prize – What Nobel Really Wanted kommit fram till att många av de som belönats överhuvudtaget inte borde kommit i fråga – om man följt Nobels intentioner.
Årets ”skandal” är alltså snarare en i raden av en lång räcka misstag, enligt honom.
I testamentet står det bara att priset skall ges;
”åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser.”
Nu kan man möjligen tycka att det förekommit mera omdömeslösa val av fredspristagare än kol- och stålunionen. Den har ju, trots alla sina brister, bidragit till att inget nytt globalt krig har startats i Europa under de senaste decennierna?
Problemet är timingen. Och det är inget lite problem. EU befinner sig i en djup kris just nu och enligt Jageland är tanken med att de Unionen priset att ”signalera ” att iden trots allt är bra.
Hur han fått för sig att Nobels fredspris är någon slags semafor som han kan använda för att klappa nyblivna amerikanska presidenter i ryggen, eller göra konstgjord andning på döende idéer framgår inte.
Men en sak är säker.
Det är katastrofalt för Nobelprisets anseende.
För det råder ingen tvekan om att allt bråk kring just Fredspriset under åren devalverar Nobelprisets värde. Att det sedan handlar om olika priser och helt olika kriterier för att utse en vinnare är detaljer som få utanför de invigda bryr sig om.
För större delen av världen är ett Nobelpris – ett Nobelpris.
Få bryr sig om att politiker i Oslo skickar signaler med ” sitt pris”, när de aderton i Sverige letar ”snille och smak”.
I det ena fallet söker man medvetet en politisk poäng, i det andra försöker man medvetet undvika den arenan.
Tags: Fredspriet till EU, Nobelpris till EU, Nobelprisen 2012, Nobels fredspris 2012, Nobels fredspris till delas EU
Den senaste ”skandalen” kring Nobels fredspris har lett till en ny diskussion om den Norska Nobel kommittén följer intentionerna i Alfreds Nobels testamente.
Om de norska politikerna bryter mot andan i det berömda testamentet är de verkligen inte ensamma om det.
Sanningen är väl snarare att ingen av prisutdelarna följer testamentet! Frågan är snarare vem som går för långt i sin ohörsamhet mot testamentet. Och vad det kan leda till?
Tags: Nobel, Nobelpriset, Nobelpriset 2012
Det verkar råda oro i det politiska etablissemanget i vårt land just nu. Jag tänker då på upprördheten hos kommentatorer och förståsigpåare. Inte ibland politikerna.
Ena dagen gör Reinfeldt från ”det nya arbetarpartiet” ett utspel som handlar om att göra det bättre för landet, dagen därpå håller Lövdén från ”det gamla arbetarpartiet” med!
Eller så är det tvärtom.
Av kommentarerna ibland annat Aktuellt så förstår man att så får det inte gå till. Man måste käfta och kalla varandra lögnare. För detta är tydligen vad vi väljare vill ha.
Utspel och påhopp som i en kanadensisk ishockeymatch. Mindre brödfrågor och mera Skådespel Annars blir vi uttråkade.
-Att satsa på infrastrukturen och forskning är ju inte direkt några val vinnare, som en reporter i Public Service nyhetsprogram sammanfattade saken igår.
Jaså?
Eller. är det möjligen så att det är etablissemanget självt som drabbats av spleen?
ungefär som när filmrecensenter som sett hundra filmer gratis kräver något extra sensationellt för att vakna till ur sin leda.Vilket skapar två grupper av filmer, de som kritikerna gillar och de som folk betalar pengar för att se på.
I ett läge där Västvärldens ekonomi krisar som ett Bermanskt äktenskap och där Euron är lika utrotningshotad som Dronten så tror jag att svenska väljare är tämligen benägna att rösta på tråkiga och trygga alternativ.
För det finns några grundläggande framtidsfrågor som jag misstänker att det råder relativ stor enighet om i befolkningen och då vore det kanske inte så dumt att denna sammanhållning återspeglas i riksdagen? Som att det är bra med fungerande järnvägar och en hög kunskapsnivå i landet. Och att ett växande välstånd ger mera möjlighet till att ta hand om varandra.
Som medborgare i Sverige stödjer jag exempelvis de politiker som kan få fram en långvarig och partiövergripande forskningspolitik. Kunskap tar alltid lång tid att bygga och den mår dåligt av politiska nycker och behov av revirmarkeringar.
Sedan kan vi nog alltid hitta detaljer att gräla om när det drar ihop sig till val.
Om nu politik är att gräla?
Tags: Forskningspolitik
Får en forskare festa? I så fall, hur mycket får hon ha roligt för? Frågan är relevant efter att DN nu avslöjat att SSF (Stiftelsen för strategisk forskning) anlitat festfixaren Micael Bindefeld för att bland annat ordna en rejäl bankett på Stockholms Stadshus för runt 2 miljoner kronor.
Bindefelds uppdrag var, enligt samma DN artikel av Mattias Carlsson, att ge stiftelsen ”uppmärksamhet och genomslag i medier” vilket man nog för säga att han lyckat lite väl bra med. I dag har SSF toppat nästan alla nyhetssändningar.
Det är visserligen sant att SSF fört en lite anonym tillvaro sedan stiftelsen bildades som ett sätt att använda de insamlade pengarna till avsomnade Löntagarfonderna. Fast å andra sidan är väl ingen av de olika aktörerna inom Vetenskapssverige direkt kändisar, med undantag för Nobelstiftelsen förstås.
För att bli kändis i Sverige bör man syssla med sport eller sång. Eller vara känd från TV!
Men tillbaka till frågan, är det acceptabelt att festa för statliga pengar avsedda för forskning? Ja, lite kul kan de väl få ha, de där forskarna? Och det är inget unikt att det festas för ”offentliga medel” för att hedra olika samhällsmedborgare. Tvärtom.
Jag menar, vi sportfånarna har just avnjutit massor av god underhållning från OS, betalt via licensavgiften till SVT. Till detta kommer idrottsgalor och direktsändningar i eviga rader. Vem bekostar dem?
Och andra har ju Eurovisionsschlagerfestivalen – året om snart. Vad kostar den egentligen?
Men att det är mera fult att ha trevligt för skattepengar än för de pengar man tjänar på att sälja varor är på något vis en etablerad sanning.
Statens kaka skall vara mager. Liten och sur.
Privata pengar smakar liksom inte lika illa, i vart fall inte i sådana här festliga sammanhang.
Särskilt fult känns det om man själv inte får vara med om själva syndandet.
Hade det hela varit annorlunda om SSF låtit SVT vara med och direktsända sin fest på Stadshuset? Som den riktiga Nobelfesten?
Om jag var med? Nej, jag står inte på Bindefelds listor. Men med den svenska avundsjukan på hanterbart avstånd kan jag nog tycka att forskning och vetenskap borde celebreras mera, inte mindre. Även i ett avkristnat protestantisk land i pliktbältet.
Men hur mycket är egentligen lite? Den frågan ställer sig nog en lång rad forskningsadministratörer och ägare av kurs- och konferens anläggningar runt om i landet just nu. Vad är rimligt för skapa sammanhållning inom personalen och att upprätthålla ett tätt kontaktnät i nätverkens tid?
Är det rimligt att samma statliga myndighet drar till Almedalen för att där, med skattemedel, försöka få andra statliga aktörer att ge dem större anslag. Allt av ”våra pengar”.
Är det moraliskt rätt att åka till Storlien på ”Folk och Försvar”? Eller till Bokmässan i Göteborg? Att det måste vara förkastligt att delta i Davos är väl självklart.?
Oavsett hur mycket det nu får kosta är målen de samma. Att få uppmärksamhet och i slutändan mera anslag till just sin verksamhet. I denna strävan kan nog SSF känna sig i gott sällskap i vår motvilliga monarki. Reklam, PR och lobbyism, vad man nu väljer att kalla det, är en verklig megaindustri. En galen värld skildrar exempelvis i TV serien Mad men. Galen, men i högsta grad levande och i tillväxt.
Kejsaren är förvisso naken men ack så många känner sig kallade att ge honom en ny klädnad!
Tidningen Resumé som ofta refererar fester, prisutdelningar och mingel just i denna bransch skriver idag att Mattias Carlsson snart är ” lika fruktad som Janne Josefsson”. Och att han är ”glödhet” på marknaden.
Så vem som har den egentliga Makten står som vanligt helt klart.
Vad händer då nu?
Ja, Mattias Carlsson som redan ligger mycket bra till för Stora Journalistpriset (Sponsrat av Bonniers AB) fortsätter nog sina granskningar av ”slöseriet med våra skattepengar”.
Mediedramaturgin kräver snart att en syndabock skall skickas ut i öknen. Förra gången blev det ”bara en generaldirektör”. Vem skall offras denna gång? Det skulle ju sitta fint med en tolvtaggare, en minister? Drevet vädrar grönt blod. Och journalisternas egna parti, mp, riktar in sig mot – Statsministern.
Bindenfelt, ja, han kan nog lugnt sniffa vidare på sina blommor.
I skymundan fortsätter diskussionen om pengar till forskningen på en betydligt mera undanskymd plats i media. Då handlar det om miljarder och hur de skall användas för att bäst skapa en framtid för landet.
Och framförallt, för alla våra månghövdade statliga organ är det ”business as usual” .
Man kan vansköta sin verksamhet, slösa miljarder på huvudlösa projekt eller välja att inte göra någonting alls. Bara man ser till att inte ”gå på krogen för pengarna”.
Så jag vet att jag är lite gammaldags och omodern men på tal om ”slöseriet med skattepengar” undrar jag fortfarande:
-Vad gör alla dessa myndigheter egentligen för mina pengar när de sysselsätter sig, en vanlig måndag?
Tags: Bindenfelt, Mattias Carlsson, Slöseriet med skattepengar, Stiftelsen för Strategisk Forskning
- Lägg ned Vetenskapsrådet! Och Vinnova !
Detta lätt drastiska råd utdelades under ett möte om ”Människans Natur” i Båstad nyligen.
( Vem som sa vad kan kvitta för ögonblicket, även om konferensen så småningom lär hamna på Kunskapsbanken. )
Uttalandena är bra exempel på den skepsis som råder mot ALLA försök att fördela forskningspengar. Riktigt hur skattepengarna rättvist skall nå våra sanningssökare är ofta mera oklart.
Men ilskan över att hela tiden behöva söka nya pengar är tydlig. Liksom frustrationen över att oavbrutet redovisa vad man håller på med.
De skattepengar som kommer via olika råd och stiftelser kallas av någon anledning ”externa”. Till skillnad från de skattemedel som universiteten fått direkt. De benämns ”interna”. Källan är dock i högsta grad den samma.
Vad skulle då hända om man struntade i att söka pengar? Om man gav blanka f-n i de externa medlen?
Ja, då skulle bara få en tredjedel av våra forskare kvar, förklarade en dekan på samma möte. Men då skulle vi å andra sidan kunna göra som vi vill.
”Den fria tanken” hålls som sagt högt i Europa. Och den fria forskningen om möjligt högre.
Trots det består mycket av forskningen i att vi ”polerar på samma Guldkalv” enligt professorn Nils Erik Sahlin, på Lunds universitet.
Nytänkande bemöts alltid med stor skepsis, ja, med aktivt motstånd, enligt honom.
Så när jag frågade professor Martin Ingvar på KI, om teorin kring att de så kallade VEN cellerna i hjärnan var viktiga för medvetandet var det möjligen det som hände.
För han svarade kort och kategoriskt att ” det där finns det ingen som tror på”.
Om ni är kreativa kan ni läsa själva här.
Men 10miljarderskronorsfrågan är ju förstås hur man stimulerar fram kreativitet.
Nyssnämnde Nils-Erik Sahlin har skrivit en hel bok om det. Han delade ut en rad råd som han lovade inte skulle fungera.
Så berätta han också en anekdot från ett utländskt lärosäte som han gästforskat på. Personalen där spenderat dagar med att bese medeltida kyrkor. Alla var med på bussresan. Receptionister såväl som dekaner. Efter en ganska kort tid uppstod en rad nya grupperingar som alla förenades i starkt missnöje mot denna idiotiska resa.
Kanske en ny idé att prova för Tillväxtverket. Eller på Vinnova och Vetenskapsrådet.
Om de nu inte skall läggas ned, förstås.
Tags: Forskning, Forskningspolitik, Hjärnan, Hjärnforskning, Människans Natur, Tillväxtverket