Varför håller du på och förstör fältet? frågar en förbijoggande man mig.
Får lägga band på mig för att inte fråga honom om han behöver ha skjuts någonstans? han ser ju ut att ha bråttom och här på landsbygden hjälper vi varandra
Vi dikar, svarar jag lite neutralt. Jaha, säger han och skyndar vidare i den snöblandade vinden.
För hur skall man för en trettioårig man från tätorten förklara det fullkomligt idiotiska i att täckdika en gammal olönsam åkerlapp i ett magert skogslandskap? Det finns ingen rationell förklaring till det. Inte kommer det att löna sig och det gräs som eventuellt kommer att kunna skördas från åkern fyller inget större behov.
Jag stod inte ut med se hur marken försumpades år efter år, är väl egentligen det närmaste jag kan komma ett ärligt svar. Det här är en åker, inte en parkering, eller en brännbollsplan.
Här har det producerats mat som försörjt mina far, farfar, farfarsfar och så vidare. De har brutit sina ryggar på att få bort de stenblock som inramar åkern som en tungt hederstecken. De har slitit, slitit och sått vidare.
Och de har en gång i tiden också tvingats dika denna mark. För i Sverige är överskottet på vattnet ett vanligare problem än tvärtom. Den senaste täckdikningen av den här biten av odlingsmylla gjordes för runt 60 års sedan. Visst fanns det tegelrör att köpa redan då, men det hade man inte råd med. Istället knackade man till stenskärvor som sattes så att de formade dräneringskanaler, under plogsulan. De ligger kvar där fortfarande, stendikena. Ett gediget hantverk! Men nu har de satt igen. Och åkern blir till mossmark.
Om vi nu inte lyckas vända på avvecklingen. Den här gången sker det med energin från bergsoljan, smidig teknik och eleganta rör av plast. Just nu ser det vådligt ut så jag kan förstå motionären. Varför?
Ja, det är en bra fråga. Men det känns väldigt bra när jag står här på gårdsplanen till vårt gamla torp i Sätila och ser på hur jag i den lilla skalan faktiskt, på mitt sätt, vårdar jorden.





