Det har talats en hel del om barnfattigdom på senare tid. Utan att fastna i denna heta materia skulle jag vilja föreslå en annan dimension av rikedom, kunskapen.
För trots av vi nu släpar oss igenom de så kallade oxveckorna så närmar sig åter den vidunderliga våren – när örter slår upp ur frusna marker.
Och vilken rikedom väntar då på den som kan läsa naturens böcker och låsa upp alla dess fantasieggande mysterier.
För kunde minsta barn utan problem identifiera en rad blommor i denna mångfald, det ingick i den folkskola som hade sina rötter i det odlande bondesamhället.
Men nu har även Naturen blivit fattigare.
För som ett led i skolans allmänna förakt för kunskaper förföll även kunskapen om arter. Istället kom mängdlära och ”ekologi”. (Som är en vetenskap ingen PR etikett!)
Det ledde till att svenska barn numera är rädda om vartenda träd, men livrädda för att gå ut i skogen. och till att de inte kan skilja en gran ifrån en tall.
(”Gran korta barr, tall långa barr”.)
Den uppväxande generationerna lämnades utan nycklar till den natur vi alla säger oss älska och vårda. De blev de nya nyckelbarnen, dubbelt hemlösa.
När Artdataprojektet därför drog igång sitt arbete med Nationalnyckeln på Sveriges Lantbruksuniversitet var det som ett ljus i en grå dimma av okunskap.
Tyvärr visade det sig snart att projektet hade sina problem. Ett lite oväntat hinder var att det inte fanns kvar några experter på just artbestämning i landet! För så långt hade avrustningen gått att ingen längre vågade utbilda sig i taxonomi. Biologer är för övrigt de som har den största arbetslösheten ibland alla disputerade grupper i Sverige.
En annan surdeg var den Rödlista som avdelningen också publicerade. Fynd av hotade arter satte käppar i hjulen på skogsmaskiner och stoppade flera byggnationer. Och ibland drabbades tyvärr de skogsägare som verkligen vårdat sin skog värst av denna myndigheternas bannbulla.
Konflikten mellan staden och landsbygden fick ny näring.
En motsättning som snart skulle komma att exploderat i Vargfrågan.
Nationalnyckel kom oförtjänt att dras in denna känsloladdade debatt.
”Ett dyrt och onödigt projekt”, hette det. ”Vem bryr sig om några dj-lva lavar? Hugg ner träden så blir vi av med skiten! ”
Men det är verkligen att blanda äpplen med bananer. För en bättre kunskap om de arter som finns i vårt land kan aldrig vara av ondo! Vi måste åtminstone veta namnen på det vi strider om!
Och för att nu blicka en smula framåt. Våren väntar och snart är det Sommarlov. Hur skall barnen förstå vad de sjunger på avslutningen? När de alla springer ut i änglamarkerna:
”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna.
? och ? och ? och ?
låt dem få leva, de är ju så sköna.”
Så för att återknyta till barnfattigdomen, jag tycker det vore ett tragiskt fattigdomsbevis för en utvecklad kunskapsnation som Sverige att inte ha råd att ge ut ett bokverk som Nationalnyckeln.
Jag tycker att verket borde finnas på, i vart fall, varje gymnasium, på varje lärarhögskola och på varje företag som ståtar med epitetet ”ekologi”.
Vet till exempel IKEA om alla de fantastiska illustrationer som ”blir över” och som skulle kunna till lysande mönster, världen över?
Men detta är i första hand en KULTURgärning som staten, det vill säga vi alla naturälskande medborgare, bör subventionera.
Det borde vara en profilfråga för det Centerparti som befinner sig i spagat mellan Stureplan och Sunne
