Vaknar i en främmande säng och en lägenhet jag aldrig varit i förr. Tackar min lyckliga stjärna att jag inte blivit magsjuk av den råa hamburgare som serverades mig av en ung sommarjobbare i ett av mattälten igår. Det är en ny dag och av allt att döma mår jag bättre än de flesta denna vackra sommarmorgon i Visby, eftersom jag inte deltog i nattens övningar. Av många ansedda vara den viktigaste delen av Almedalsveckan.
Nätternas larm är säkert ett skäl till att de boende flyr staden denna vecka. Och den kommande ökända champangesprutarveckan, vecka 29. En annan orsak är att man kan hyra ut sitt boende till de invaderande turisterna. Vår lya lär gå på runt 17000. För en vecka. Jag hör berättelser om över 27000 för ett hus innanför ringmuren.
Man måste inte bara vara på plats, man måste också vara i centrum. Gudrun Schyman bränner 100 000 kronor för att vara där, biskopen i Visby bråkar med SD för att hamna där. Sätten är flera men syftet är ett. Att få medias uppmärksamhet. På andra sidan, sitter journalisterna. Ett påfallande ungt gäng med klar kvinnlig majoritet. Alla med drömmen om att göra scopet. Att bli lika känd som de som man skildrar. Kanske kommer den exklusiva chansen idag. Kanske säger Maud Olofsson något oväntat? Hon skall kanske rent av avgå?
