Det är som om Sverige vore en oljenation summerar Peter Wolodarski politikerveckan i Almedalen. Vilket är extra träffande eftersom våra drömmar om det svarta guldet dog just utanför Gotland.
Men bakom politikernas löftesfrossa så här månaderna före valet ligger också en föråldrad bild av Sverige som en av världens absolut rikaste länder. Lite påminner det om Storbritannien bild av sig själv som en gammal kolonial stormakt. Självaste Margot Wahlström berättade i Skavlan om hur svenskar sitter tysta på EU-mötena för att i slutet av sammanträdet begära ordet och säga ”In Sweden we have a model”.
Men den svenska modellen hör till historien och nu borde det handla om att skapa ett nytt och bättre samhälle. Istället för att strö miljarder omkring sig som om det vore Monopolpengar.
Detta är förmodligen en av anledningarna till att NEO-debatten mellan Maria Wetterstrand och Johan Norberg tilldrog sig till så stort intresse. För här försökte man diskutera idéer, ja, rent av visioner av ett framtida Sverige. Deras samtal visade på ett annat viktigt förhållande.
Miljöpartiet var länge ett enfrågeparti. Det skulle också ställa ” alla gamla förlegade politiska höger-vänster skalor på huvudet”. Nu är det de facto en del av det socialistiska blocket med högre skatter som svar på alla frågor. Partiet står i många frågor långt till vänster om kärnan av socialdemokratin. Oavsett vad det duktiga språkröret personligen tycker. Och att ta mera av medborgarnas pengar för att betala sitt eget maktövertagande är ingen långsiktig lösning, lika lite som ” sänkta skatter” är en patentlösning på alla problem.
Som väljare är jag mycket intresserad av att få ett svar på hur de olika politiska blocken skall bygga ett konkurrenskraftigt och empatiskt samhälle i den nya globala ekonomin. En ekonomisk värld där hela Europa håller på att sjunka in i minnenas skuggor, precis som de svenska guldåren när vi var en oljestat, utan olja.
Istället fokuseras nu debatten allt mera på ”affärer” och just personer. Sven-Otto Littorin har begått ” ett allvarligt brott”. Mona Sahlin inger inte förtroende. Maria Wetterstrand är ”en klart lysande stjärna”. Steget till det amerikanska presidentvalet, med professionell smutskastning och allt, är inte långt.
De verkliga förlorarna på en sådan valkampanj är vi som skall betala notan i slutet. De är som vanligt vi som blir brandskattade.
