Johan Croneman på DN har skrivit en ny läsvärd text idag. Om ”bevakningen” av Kungahuset. Och om det ”privata”.
Det är bara allt för lätt att instämma i hans svartsyn, inte minst i ljuset av den ”oväderhysteri” som rått i västpressen de senaste dygnen.
Men jag väljer som omväxling att se glaset som halvfullt.
Mattias Carlssons fortsätter i samma tidning sina granskningar, denna gång just av Kungens ekonomi. Jovisst, jag har tidigare kritiserat denna kvittojournalistik och det håller jag fast vid, men en redovisning av vissa fakta är alltid en bra början.
Så man i vart fall vet lite om det man tycker om. ( Det gäller också frågan hur roligt forskare egentligen får ha. )
I min andra papperstidning skriver Sebastian Johans också mycket läsvärt om just journalistik, ett ämne vi journalister älskar att älta oss i.
”Nej, alla är inte journalister” är rubriken. Det handlar om ”Ajour”, en sajt som lanserades för att ge ”medborgarjournalisterna” en plats.
Vi som levt lite längre har sett det förut. ”Gräv där du står” och så vidare. ohans konstaterar klokt att bra arbete tar tid och därmed kostnadskrävande. ( Dessutom kan det vara tråkigt och ensamt. )
Hans poäng är också att det är bara genom att göra tillräckligt dramatiska utspel som man skaffar sig en plats i paneler och i morgonsoffor, som man ”syns”.
Och texten mynnar väl ut i att det är VAD man använder yttrandefriheten till som räknas, inte VEM man är, eller kallar sig.
Jo, så BORDE det vara, fast nu börjar jag plötsligt känna mig lite som Croneman igen.
Det enda som räknas är ju egentligen ”VEM SOM SÄGER VAR”!
Nå. vädret är i vilket fall inte värre idag.
Tags: Ajour, Johan Croneman, Mattias Carlsson, Sebastian Johans