- Och där kraxar Olyckskorparna, konstaterar kulturreportern glatt, till ljudet av några kraxande – kråkor.
- Rådjur bakom ökad spridning av fästingar, konstaterar Rapport, till bilder av Kronhjortar
- Här blev Normanderna attackerade av giftiga insekter som kallades tarantellor, säger Historieprofessorn initierat.
Men tarantellan är en spindel och spindeldjur är inte insekter.
Jaha, vad spelar det nu för roll? Intresseklubben noterar. Samhällsbygget består allt mera av rader av silos, av specialistkunskaper, utan kontakt med varandra.
Idag är vi väl alla på sätt och vis, ”fackidioter”?
Kanske inte, men tänk dig följande pressgrodor:
”Zlatan agerande som lagkapten räddade det svenska handbollslandslaget”
“Benny Ranelids deltagande i årets Schlagertävling är ännu osäkert”
”Sedan Staffan Löfven blev partiledare för Sverigedemokraterna har deras opinionssiffror stadigt stigit i höjden. ”
Nej, det skulle inte gå så bra. Rätt namn är viktiga. Man skulle snabbt tappa förtroendet för nyhetsförmedlingen om man ständigt sa fel.
Men när det gäller arter är obildningen numera utbredd. Kunskaper om vad olika växter och djur heter anses inte längre vara en nödvändig del av allmänbildningen.
Detta trots att svenskarna gärna spridet självbilden av att vara ett naturälskande folk. Och då vi alla ”värnar miljön” och vill ”leva naturligt”.
Undersökningar från SLU visar att samtidigt som engagemanget för ett enskilt träd i Stockholm är starkt, går svenskan allt mera sällan verkligen ut i skogen!
Bättre en Ipad i handen än tio utflykter i skogen.
Och än värre verkar det bli, för Artdatabanken, på samma universitet, lever nu i limbo efter en utredning av Rolf Anderberg.
Inte minst det grandiosa bok projektet ”Nationalnyckeln” anses för långsamt – och för dyrt.
Kanske det.
Det säger sig själv att ett sådant här helt nytt och omfattande projekt drabbas av barnsjukdomar, men att omorganisera eller flytta huvudmannaskapet för Nationalnyckeln nu lär ju knappast bota dem.
Det är sällan klokt att byta hästar mitt i strömmen.
Den kunskapsbank som samlas in kan användas i forskning, men också till att ge råd och rekommendationer. Här är jag den förste att ifrågasätta en ensidig prioritering av mossor före alla andra mänskliga intressen. Och Rödlistan som enda riktmärke i planeringen bör debatteras.
Men politik är en sak, kunskapsuppbyggnad är något annat.
Och det finns något beundransvärt storslaget i det här projektet som är lätt att tycka om.
Att kartlägga ALLA arter i Sverige. För första gången.
Uppgiften är givetvis på gränsen till ogörlig eftersom arter också kommer och går, inte minst nu i de snabba transporternas och klimatförändringarnas tidevarv.
En sådan föränderlig databank gör sig naturligtvis bra på nätet.
Men om man nu, som utredningen föreslår, bara skall ge ut Nyckeln på nätet lär ju inte det minska på kostnaderna för själva kartläggningen eller avbildande?
Och där finns redan en rad välskötta och mycket populära art portaler som dagligen besöks av alla naturintresserade i landet, eminent skötta av just Artdatabanken.
Böckerna ger i vart fall lite inkomster tillbaka.
Det finns också något charmerande med stora uppslagsverk som en National Encyklopedi; NE.
Eller, för att ta ett mindre projekt, Sveriges Historia (Norstedts).
Sedan råder det såvitt jag förstår viss arbetslöshet just ibland disputerade biologer? Hela detta projekt borde alltså passa som hand i handske i regeringens ”arbetslinje”.
Definitionen av vad som är ” för dyrt” är mycket intressant. Det är en fråga som kan och bör diskuteras mera offentligt. Inte minst när det gäller Nationalnyckeln.
Svaret hänger givetvis helt ihop med vad man jämför med och hur viktigt man tycker att det är att kartlägga den biologiska mångfalden i kunskapslandet Sverige.
Jag kan tycka att det borde vara självklart att om man vill förstå sådana centrala begrepp som evolutionen, ekologi och miljöfrågor så bör man åtminstone ha en hum om vad det man vill skydda heter.
Frasen ”biologisk mångfald” blir lätt enfaldig om man inte kan skilja en kråka ifrån en korp.
Alla kulturer har sitt förhållningssätt till naturen och vårt borde inte kännetecknas av allt mera okunskap.
Lås oss istället erkänna att skapandet av en Nationalnyckel är en kulturgärning av internationell rang och enligt min mening ett verk som det – för ovanlighetens skull – borde vara lätt att väcka ett starkt folkligt stöd för.
Ett offentligt konstverk att tycka om!
Beslutet om nationalnyckeln och om Art databankens framtid ligger nu på olika departement och i sista hand på regeringen. Låt oss hoppas att interna strider och småskurenhet inte ödelägger det här pionjärarbetet.
Och om nu vi skattebetalare inte anses vilja betala för just detta, till skillnad från Sportpalats och Kulturhus, så kanske det finns några privata välgörare som förstå värdet av den svenska naturen?
Ett företag som är van att hantera stor utgivning – och ekonomi – är exempelvis IKEA.
Vilket testamente att lämna efter sig, Ingvar!
Tags: Artdatabanken, IKEA, IKEAs testamente, Ingvar Kamprad, Nationalnyckeln