Varumärket Sverige?

Del 3  i ”Alfreds Nobels anda?”

Men tillbaka till frågan om dagens prisutdelare följer Alfreds Nobels intentioner.

Många historiker brukar här peka på det faktum att Alfred Nobel var uppfinnare och ingenjör. I testamentet talas det om att belöna ” upptäckter under det gångna året”  som var till ”mänsklighetens nytta” .

Formuleringarna ger onekligen en känsla av att det han åsyftade snarare var Agafyren ( som belönades 1912 ) snarare än  Bose-Einstein kondensatet ( som fick priset 2001)

Mera verkstad än grundforskning alltså.

Och det där formuleringen om att snabbt belöna det framgångsrika arbetet har verkligen kommit på skam.

I själva verket tar det numera många år innan en upptäckt belönas. John Gurdons manipulerande med afrikanska klogrodor ägde exempelvis rum redan på 1950-talet. Ungefär när årets litteraturpristagare Mo Yan föddes.

Men det är ändå relativt lätt att föreställa sig att vetenskapsmannen Alfred Nobel skulle ha gillat och förstått prisets omtolkning när det gäller de tre naturvetenskapliga klasserna.

Jag är inte säker på att han varit lika förlåtande när det kommer till litteratur- och fredspriset.

Här gäller det att komma ihåg att testamentet skrevs 1895, innan de två förödande världskrigen ödelade inte minst Europa. Det var en tid av Esperanto och mera troskyldiga fredssträvanden.

Alfred Nobel hade, genom en förväxling av namn, fått läsa sin egen dödsruna där han kallades ”krigshetsare”. Han lär även ha tagit starkt intryck av en kvinnlig väns uppbyggliga fredspamfletter.

Det är förmodligen därför det står att litteraturpriset skall utdelas till den

 ” som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning”

”i idealistisk riktning”?

Vilka ideal, åsyftar Alfred Nobel här, tro? Det är nog inte allt för långsökt att tro att han menar ”uppbygglig litteratur”, böcker som spred och befäste ideal.

Det är svårt att tro att författargärningar som Samuel Beckett och Elfriede Jelinek uppfyller just dessa kriterier.

Därmed inte sagt att verk av dem kan vara bra litteratur, bara att det inte är litteratur som borde belönas med just Nobels pris.

När det så gäller dagens ”skandal, fredspriset till EU, så har norrmannen Frerik Heffermehl i sin bok The Nobel Peace Prize – What Nobel Really Wanted kommit fram till att många av de som belönats överhuvudtaget inte borde kommit i fråga – om man följt Nobels intentioner.

Årets ”skandal” är alltså snarare en i raden av en lång räcka misstag, enligt honom.

I testamentet står det bara att priset skall ges;

”åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser.”

Nu kan man möjligen tycka att det förekommit mera omdömeslösa val av fredspristagare än kol- och stålunionen. Den har ju, trots alla sina brister, bidragit till att inget nytt globalt krig har startats i Europa under de senaste decennierna?

Problemet är timingen. Och det är inget lite problem. EU befinner sig i en djup kris just nu och enligt Jageland är tanken med att de Unionen priset att ”signalera ” att iden trots allt är bra.

Hur han fått för sig att Nobels fredspris är någon slags semafor som han kan använda för att klappa nyblivna amerikanska presidenter i ryggen, eller göra konstgjord andning  på döende idéer framgår inte.

Men en sak är säker.

Det är katastrofalt för Nobelprisets anseende.

För det råder ingen tvekan om att allt bråk kring just Fredspriset under åren devalverar Nobelprisets värde. Att det sedan handlar om olika priser och helt olika kriterier för att utse en vinnare är detaljer som få utanför de invigda bryr sig om.

För större delen av världen är ett Nobelpris – ett Nobelpris.

Få bryr sig om att politiker i Oslo skickar signaler med ” sitt pris”, när de aderton i Sverige letar ”snille och smak”.

I det ena fallet söker man medvetet en politisk poäng, i det andra försöker man medvetet undvika den arenan.