augusti 2012

You are currently browsing the monthly archive for augusti 2012.

Expressen gör just nu ett hedervärt och nödvändigt journalistiskt arbete. Och den här gången handlar det inte om priset på ankbröst på Grand Hotell, utan om liv och död. Expressen har nämligen undersökt hur det går till när läkaren informerar patient och anhöriga om att behandlingen kommer att avbrytas.

Att det inte längre finns något att göra.

Resultat är skrämmande. För i många fall fattar läkaren detta beslut helt på egen hand utan att varken informera eller rådfråga dem det gäller!

Detta är fullkomligt oacceptabelt.

Vi kommer alla att dö. De flesta av oss kommer att sitta där förtvivlade och upprivna och försöka förstå det obegripliga att någon vi älskar kommer att ryckas bort från oss. Helst vill vi bara förtränga att det är så.

Just därför är det så viktigt att Expressen nu granskar hur vi hanterar dessa oerhört svåra situationer. Jag har full förståelse för att detta hör till det mest svåra man kan ge sig in på som läkare och jag avundas dem inte. Men trots det måste vi kunna kräva att vi för större inflytande i besluten om vård i livets slutskede.

P C Jersild hör till dem som engagerat sig i frågan, fler borde göra så. För vi kommer alla dit.

Och alla vi som suttit där vid en anhörigs dödsbädd vet hur fruktansvärt det känns.

När min mor Margit dog förklarade en kvinnlig läkare på Borås Lasarett för min far och mig om att de redan avbrutit livsuppehållande behandling av mamma efter hennes hjärninfarkt.

Detta bara en dag och trots att mor varit kontaktbar efter sin stroke.

Beslutet var fattat och bara hennes sätt att lämna det var så självklart att det inte tålde någon motsägelse. Och vem är du att ifrågasätta en läkare?

Dessutom vill du inte ställa till med en scen mitt i den hjärtkrossande sorg man just dragit ned i.

På nästan samma vis var det när far Eskil gick bort tio år senare. Först bollades han runt mellan Lasaretten på grund av en administrativ tredagarsregel. På så sätt kom hans sista veckor i livet att tillbringas i sjuktransporter och väntrum. Jonglörerna hette även denna gång Borås Lasarett och Skene Lasarett. Själv var jag som enda nära anhörig på resa i Europa och kunde bara försöka ingripa via mobiltelefon. När jag väl lyckades ta mig hem var det för sent.

Den här gången var det en äldre manlig läkare på Skene Lasarett som delgav mig det faktum att de nu inte ens tänkte ge min far något vätskedropp längre.

Vårt sista samtal skedde i en allmän sal, tillsammans med fem andra patienter.

Det var förnedrande.

Döden är oundviklig. Inget medbestämmande kan ändra på det. Men det finns mycket, mycket att förbättra i hur svensk sjukvård hanterar slutet.

Tags: , , , , ,

Det verkar råda  oro i det politiska etablissemanget i vårt land just nu. Jag tänker då på upprördheten hos kommentatorer och förståsigpåare. Inte ibland politikerna.

Ena dagen gör Reinfeldt från ”det nya arbetarpartiet” ett utspel som handlar om att göra det bättre för landet, dagen därpå håller Lövdén från ”det gamla arbetarpartiet” med!

Eller så är det tvärtom.

Av kommentarerna ibland annat Aktuellt så förstår man att så får det inte gå till. Man måste käfta och kalla varandra lögnare. För detta är tydligen vad vi väljare vill ha.

Utspel och påhopp som i en kanadensisk ishockeymatch.  Mindre brödfrågor och mera Skådespel Annars blir vi uttråkade.

-Att satsa på infrastrukturen och forskning är ju inte direkt några val vinnare, som en reporter i Public Service nyhetsprogram sammanfattade saken igår.

Jaså?

Eller. är det möjligen så att det är  etablissemanget självt som drabbats av spleen?

ungefär som när filmrecensenter som sett hundra filmer gratis kräver något extra sensationellt för att vakna till ur sin leda.Vilket skapar två grupper av filmer, de som kritikerna gillar och de som folk betalar pengar för att se på.

I ett läge där Västvärldens ekonomi krisar som ett Bermanskt äktenskap och där  Euron är lika utrotningshotad som Dronten så tror jag att svenska väljare är tämligen benägna att rösta på tråkiga och trygga alternativ.

För det finns några grundläggande framtidsfrågor som jag misstänker att det råder relativ stor enighet om i befolkningen och då vore det kanske inte så dumt att denna sammanhållning återspeglas i riksdagen? Som att det är bra med fungerande järnvägar och en hög kunskapsnivå i landet. Och att ett växande välstånd ger mera möjlighet till att ta hand om varandra.

Som medborgare i Sverige stödjer jag exempelvis de politiker som kan få fram en långvarig och partiövergripande forskningspolitik. Kunskap tar alltid lång tid att bygga och den mår dåligt av politiska nycker och behov av revirmarkeringar.

Sedan kan vi nog alltid hitta detaljer att gräla om när det drar ihop sig till val.

Om nu politik är att gräla?

Tags:

Neil Armstrong har avlidit 82 år gammal. Han var den första människan som gick på månens yta. Och liksom alla astronauter på den tiden, oavsett nationalitet, tog han en mycket stor personlig risk för att göra så.

Kapplöpningen till vår stensatellit var en viktig del av det kalla kriget och gav lite utbyte rent vetenskapligt.

Men det insåg få då det begav sig. Själv minns jag att jag, liksom de flesta andra, försökte följa högst bristfälliga TV-sändningarna från själva landstigningen. Uppståndelsen var självklart enorm. Märkligt nog avtog entusiasmen över ”rymdäventyr” relativt snabbt. Det var först när Apollo 13 höll på att bli en katastrof som allmänheten åter intresserade sig för månfärderna.

Att USA skulle vinna denna svindyra ”tävlingen” över dåvarande Sovjet var inte alla självklart från början.

Enligt Buzz Aldrin var det inte heller alldeles självklart att just Armstrong skulle kliva ur månlandaren Örnen först.

Aldrin blev nu nummer två att ta det historiska steget för ”mänskligheten”. Honom kommer i vart fall några av oss ihåg men ”den tredje mannen”, han som satt kvar i den kapsel som snurrade runt Månen när de andra två skrev historia har alla glömt.

Aldrin fick lite uppmärksamhet i Sverige eftersom han ansåg vara ”svenskättling”. Vårt hopp i den här exklusiva sporten blev sedan Christer Fuglesang, vår enda astronaut. Det är givetvis extra roligt när någon som disputerat får sådan uppmärksamhet och han har utnyttjat den väl genom att agera mot bland annat homeopati men man bör inte glömma att cirka 450 människor har gett sig ut i rymden före honom. Länder som Saudiarabien, Holland, Mexico, Belgien, Italien, Schweiz, Ukraina, Tjeckoslovakien, Polen, Bulgarien, Ungern, Vietnam och Mongoliet har skickat ut astronauter före oss. bara för att ta några exempel. Glamouren kring rymdens hjältar har mattats något. Även om Kina vidhåller de fornstora traditionerna…

Det amerikanska rymdprogrammet av idag inte har samma episka stöd och budget som förr, men det är fortfarande stort.  Och idag rullar ännu ett märkligt fordon döpt till  Curiosity, inte på Månen utan på planeten Mars!

Obemannade sonder kommer förmodligen att vara vårt sätt att utforska världsrymden omkring ett bra tag framöver. De, och allt bättre teleskop av olika sorter.

Neil Armstrong är död men Nyfikenheten lever vidare.

Tags: , , , , , , , ,

Du och dina bakterier. Om du glömmer bort att borsta tänderna riskerar du att bli dement.lyder de senaste rönen när det gäller tidigare okända samband mellan vår mikroflora och hälsan. För teorin lyder att de bakterier vi inte håller efter i munhålan på något vis tar sig upp i hjärnan och orsakar glömska där.

Men detta är bara ett i raden av fynd som nu speglas i nyhetsflödet. Egentligen tog väl den här forskningsinriktningen fart när de djärva Nobelpristagarna Barry J. Marshall och J. Robin Warren drack en lösning med magsårsbakterierna Helicobacter pylori för att bevisa sin teori.

Nu har samspelet mellan de bakterier vi all bär i och på oss blivit till ett riktigt pop ämne. Forskare undersöker ivrigt mikroorganismernas roll för fetma, diabetes (både typ 1och typ 2), hjärtinfarkt, högt blodtryck, cancer, autism och reumatism.

Vi vanliga konsumenter ser dagligen reklam för de ”nyttiga bakterier” som finns i olika yoghurtprodukter. Huruvida de är tillräckliga många och potenta för att ha någon medicinsk effekt är långt ifrån säkert, men trons verkan är som bekant stark.

Forskningsfronten speglas som vanligt på ett lysande sätt i huvudartikeln i tidskriftens The Economists senaste nummer. Där berättas att var och en av oss bär omkring på ungefär ett kilo bakterier, att de tillsammans har fler gener än en människa och att vetenskapen betraktar dem som ” ett organ”.

Idéer om hur olika obalanser i mikrofloran kan påverkas oss är som sagt många och fantasifulla. Om hälften av dem stämmer står vi inför många genombrott inom behandlingen av en rad folksjukdomar. Av erfarenhet vet vi dock att alla sådana här nyupptäckta områden först haussas upp, sedan faktiskt resulterar i nya botemedel. Men att det vanligen tar mycket längre tid än rubriksättarna tror.

Och på tal om att hantera forskningsanslag på ett ansvarsfullt vis så finns det alltid en risk att forskningsråd beter sig precis som journalister och springer i flock…

Tags: , ,

En björntjänst

Livet kastar som en skenande släde ibland . Från en diskurs om hur man bäst fördelar eller ”firar av” forskningsmedel, direkt in i Vårdapparatens mjuka käftar.

Plastband om handen , iförd norska träningsoveraller märkta med virkesbärande björn (!) med namnet Berendens” irrar vi patienter omkring här, blandade med. coola rivningsarbetare och en flock vitrockar. Ett läggpussel och en övning i kaos. Var är alla tonsäkra kaospiloter när man behöver dem?

Morgonronden har just joggat förbi. Någon får åka hem och är glad, någon annan gråter tyst. Sorgen är diskret på allmän sal.

Själv väntar jag på ingrepp. Har fått bedövningssalva, men inget smärtstillande. Det försvann när damen bredvid begärde en ostsmörgås. Svårt att hålla smörgås och smärtstillande tillsammans, så hon fick ost, jag får ont…

Får en forskare festa? I så fall, hur mycket får hon ha roligt för? Frågan är relevant  efter att DN nu avslöjat att SSF (Stiftelsen för strategisk forskning) anlitat festfixaren Micael Bindefeld för att bland annat ordna en rejäl bankett på Stockholms Stadshus för runt 2 miljoner kronor.

Bindefelds uppdrag var, enligt samma DN artikel av Mattias Carlsson, att ge stiftelsen ”uppmärksamhet och genomslag i medier” vilket man nog för säga att han lyckat lite väl bra med. I dag har SSF toppat nästan alla nyhetssändningar.

Det är visserligen sant att SSF fört en lite anonym tillvaro sedan stiftelsen bildades som ett sätt att använda de insamlade pengarna till avsomnade Löntagarfonderna. Fast å andra sidan är väl ingen av de olika aktörerna inom Vetenskapssverige direkt kändisar, med undantag för Nobelstiftelsen förstås.

För att bli kändis i Sverige bör man syssla med sport eller sång. Eller vara känd från TV!

Men tillbaka till frågan, är det acceptabelt att festa för statliga pengar avsedda för forskning? Ja, lite kul kan de väl få ha, de där forskarna? Och det är inget unikt att det festas för ”offentliga medel” för att hedra olika samhällsmedborgare. Tvärtom.

Jag menar, vi sportfånarna har just avnjutit massor av god underhållning från OS, betalt via licensavgiften till SVT. Till detta kommer idrottsgalor och direktsändningar i eviga rader.  Vem bekostar dem?

Och andra har ju Eurovisionsschlagerfestivalen – året om snart. Vad kostar den egentligen?

Men att det är mera fult att ha trevligt för skattepengar än för de pengar man tjänar på att sälja varor är på något vis en etablerad sanning.

Statens kaka skall vara mager. Liten och sur.

Privata pengar smakar liksom inte lika illa, i vart fall inte i sådana här festliga sammanhang.

Särskilt fult känns det om man själv inte får vara med om själva syndandet.

Hade det hela varit annorlunda om SSF låtit SVT vara med och direktsända sin fest på Stadshuset? Som den riktiga Nobelfesten?

Om jag var med? Nej, jag står inte på Bindefelds listor. Men med den svenska avundsjukan på hanterbart avstånd kan jag nog tycka att forskning och vetenskap borde celebreras mera, inte mindre. Även i ett avkristnat protestantisk land i pliktbältet.

Men hur mycket är egentligen lite? Den frågan ställer sig nog en lång rad forskningsadministratörer och ägare av kurs- och konferens anläggningar runt om i landet just nu. Vad är rimligt för skapa sammanhållning inom personalen och att upprätthålla ett tätt kontaktnät i nätverkens tid?

Är det rimligt att samma statliga myndighet drar till Almedalen för att där, med skattemedel, försöka få andra statliga aktörer att ge dem större anslag. Allt av ”våra pengar”.

Är det moraliskt rätt att åka till Storlien på ”Folk och Försvar”? Eller till Bokmässan i Göteborg? Att det måste vara förkastligt att delta i Davos är väl självklart.?

Oavsett hur mycket det nu får kosta är målen de samma. Att få uppmärksamhet och i slutändan mera anslag till just sin verksamhet. I denna strävan kan nog SSF känna sig i gott sällskap i vår motvilliga monarki. Reklam, PR och lobbyism, vad man nu väljer att kalla det, är en verklig megaindustri. En galen värld skildrar exempelvis i TV serien Mad men. Galen, men i högsta grad levande och i tillväxt.

Kejsaren är förvisso naken men ack så många känner sig kallade att ge honom en ny klädnad!

Tidningen Resumé som ofta refererar fester, prisutdelningar och mingel just i denna bransch skriver idag att Mattias Carlsson snart är ” lika fruktad som Janne Josefsson”.  Och att han är ”glödhet” på marknaden.

Så vem som har den egentliga Makten står som vanligt helt klart.

Vad händer då nu?

Ja, Mattias Carlsson som redan ligger mycket bra till för Stora Journalistpriset (Sponsrat av Bonniers AB) fortsätter nog sina granskningar av ”slöseriet med våra skattepengar”.

Mediedramaturgin kräver snart att en syndabock skall skickas ut i öknen. Förra gången blev det ”bara en generaldirektör”. Vem skall offras denna gång? Det skulle ju sitta fint med en tolvtaggare, en minister? Drevet vädrar grönt blod. Och journalisternas egna parti, mp, riktar in sig mot – Statsministern.

Bindenfelt, ja, han kan nog lugnt sniffa vidare på sina blommor.

I skymundan fortsätter diskussionen om pengar till forskningen på en betydligt mera undanskymd plats i media. Då handlar det om miljarder och hur de skall användas för att bäst skapa en framtid för landet.

Och framförallt, för alla våra månghövdade statliga organ är det ”business as usual” .

Man kan vansköta sin verksamhet, slösa miljarder på huvudlösa projekt eller välja att inte göra någonting alls. Bara man ser till att inte ”gå på krogen för pengarna”.

Så jag vet att jag är lite gammaldags och omodern men på tal om ”slöseriet med skattepengar” undrar jag fortfarande:

-Vad gör alla dessa myndigheter egentligen för mina pengar när de sysselsätter sig, en vanlig måndag?

 

Tags: , , ,

- Lägg ned Vetenskapsrådet! Och Vinnova !

Detta lätt drastiska råd utdelades under ett möte om ”Människans Natur” i Båstad nyligen.

( Vem som sa vad kan kvitta för ögonblicket, även om konferensen så småningom lär hamna på Kunskapsbanken. )

Uttalandena är bra exempel på den skepsis som råder mot ALLA försök att fördela forskningspengar. Riktigt hur skattepengarna rättvist skall nå våra sanningssökare är ofta mera oklart.

Men ilskan över att hela tiden behöva söka nya pengar är tydlig. Liksom frustrationen över att oavbrutet redovisa vad man håller på med.

De skattepengar som kommer via olika råd och stiftelser kallas av någon anledning ”externa”. Till skillnad från de skattemedel som universiteten fått direkt. De benämns ”interna”. Källan är dock i högsta grad den samma.

Vad skulle då hända om man struntade i att söka pengar? Om man gav blanka f-n i de externa medlen?

Ja, då skulle bara få en tredjedel av våra forskare kvar, förklarade en dekan på samma möte. Men då skulle vi å andra sidan kunna göra som vi vill.

”Den fria tanken” hålls som sagt högt i Europa. Och den fria forskningen om möjligt högre.

Trots det består mycket av forskningen i att vi ”polerar på samma Guldkalv” enligt professorn Nils Erik Sahlin, på Lunds universitet.

Nytänkande bemöts alltid med stor skepsis, ja, med aktivt motstånd, enligt honom.

Så när jag frågade professor Martin Ingvar på KI, om teorin kring att de så kallade VEN cellerna i hjärnan var viktiga för medvetandet var det möjligen det som hände.

För han svarade kort och kategoriskt att ” det där finns det ingen som tror på”.

Om ni är kreativa kan ni läsa själva här.

Men 10miljarderskronorsfrågan är ju förstås hur man stimulerar fram kreativitet.

Nyssnämnde Nils-Erik Sahlin har skrivit en hel bok om det. Han delade ut en rad råd som han lovade inte skulle fungera.

Så berätta han också en anekdot från ett utländskt lärosäte som han gästforskat på. Personalen där spenderat dagar med att bese medeltida kyrkor. Alla var med på bussresan. Receptionister såväl som dekaner. Efter en ganska kort tid uppstod en rad nya grupperingar som alla förenades i starkt missnöje mot denna idiotiska resa.

Kanske en ny idé att prova för Tillväxtverket. Eller på Vinnova och Vetenskapsrådet.

Om de nu inte skall läggas ned, förstås.

Tags: , , , , ,