Professor Svante Pääbo, Uppsalapojken som blivit en av våra verkliga världskändisar inom forskarvärlden, har gjort det igen. Skapat rubriker. I en artikel publicerad i tidskriften Nature försöker hans forskarlag svara på frågan vilken av våra nu levande släktingar vi är mest lika genetiskt, schimpansen eller bonobon?
Svaret är rätt spännande då schimpansen ofta utmålas som en grym barnamördare, emedan bonobon kallats Hippieapan eftersom den löser många konflikter – genom att ha sex.
Nu visar Pääbos grupp att vi är lika både den grymme och den gode, vi har samma gener som både schimpansen och bonobon.
Eller för att citera Karin Bojs i dagens DN.
”I vårt arv har vi alltså både schimpansens aggressiva krigsmentalitet och bonobons nöjessex – men också en större förmåga att bemästra vårt beteende.”
För många år sedan ställde jag ungefär samma fråga till Jane Godal och Frans de Wahli ett Vetandets Värld. Godal är världskänd för sina studier av schimpanser i det vilda, de Wahl för sina iakttagelser av bonoboner.
Inte helt överraskande trodde Jane Godal att vi människor mest påminner om schimpanser och Frans de Wahl höll på sin apa.
Nu får de på sätt och vis båda rätt!
(Om jag får komma med en personlig observation så är Jane Godal en betydligt mera vänlig och eftertänksam person att umgås med än professor de Wahl. )
Men de riktigt intressanta frågorna kvarstår. Hur mycket styrs vårt beteende av gener?
För om man skall tro vad man läser och hör varje dag i svensk press så är vi helt fria ifrån påverkan ifrån vårt biologiska arv.
Enligt dessa debattörer styr själva våra liv, med vår obändiga fria vilja. Borta är Gudarna och Ödet. Och vi är själva fria att välja som vi behagar. ( För mig är detta hybris, att ” leka Gud”. Betydligt mera än att försöka förbättra livsvillkoren genom att som evolutionen gjort i årmiljoner, justera några gener. )
Framförallt finns det, enligt debatten, inga biologiska skillnader som påverkar hur vi är som män respektive kvinnor. Det är en i det närmaste förbjuden tanke.
Bakom detta blundande för vissa fakta ligger naturligtvis en rädsla för att vi skall vara helt styrda av våra gener..
Att vi alla bara är spratteldockor i DNA spiralens trådar.
Att olikheter leder till olika människovärde.
Och att man utifrån skall rättfärdiga olika vedervärdigheter. Det har hänt förr, alldeles nyss, här i Europa!
Så vaksammen är befogad, men den får inte leda till att skapar lögner som lder till nya vansinnigheter.
Skall man lösa ett problem är det en bra början att en bra bild av hur det ser ut.
För den seriösa forskningen tyder ändå på att vi är ett djur ibland andra. Ett resultat av vårt biologiska arv – och vår kultur.
Eller, för att citera ett gammalt ordspråk, ”du kan ta apan ur djungeln, men inte djungeln ur apan.”
Nu är det svårt att få ett rättvist perspektiv på sig själv. Det hade onekligen varit lättare att se vad som gör människan speciell, och på många sätt också en verklig utmaning mot rasism, om Neanderthalaren levt kvar, mitt ibland oss.
I brist på dem får vi titta på aporna. På orangutanger, gorillor, schimpanser och bonobos.
Mycket, mycket återstår att förstå..
Så återstår frågor som hur små, små skillnader i apornas arvsmassa kan skapa så väsensskilda varelser som bonobon och schimpansen.
Och om små, små variationer i människans arvsmassa också kan leda till stora skillnader i vårt psyke?
Samtidigt är detta ytterligare ett steg på människans långa vandring för att förstå sig själv.
Tags: Bonobon, Frans de Wahl, Jane Godal, Svante Pääbo