juni 2012

Är en återkommande ledarstrid inom en av landets största föreningar fullkomlig ointressant för pressen?

Ja, så verkar det vara.

För den 18 juni höll Naturskyddsföreningen (SNF) sitt årsmöte i Falkenberg. Valberedningen hade föreslagit Mikael Karlsson för omval. Men inför sittande möte fördes vice ordförande Karin Åström fram som en motkandidat.

Efter en het och lång debatt bakom slutna dörrar, omvaldes Mikael Karlsson igen.  Han har nu suttit på denna post sedan 2002. Svante Axelsson som är kurskamrat med Karlsson har varit verksam som generalsekreterare lika länge.

Vad som sades i Falkenberg förblir dock okänt, liksom varför församlingen för andra gången i rad försöker avsätta sin ordförande.

För vid den förra konferensen, 2010 i Gävle, förde nämligen valberedningen också fram Karin Åström som motkandidat.

Medias bevakning den gången var inte heller speciellt fullödig.

En snabb sökning via Google leder till Radio Värmland som vinklar nyheten mot att en värmlänningen Karlsson hotar att avsättas.

Radio Värmland redovisar även att Värmlänningen omval i år. De, i likhet med övrig press, citerar snällt pressmeddelandet.

Den enda tidning som, i en notis, refererar fighten i Falkenberg är LAND.

I sin Lantbruks del, på sidan 6.

Varför är då detta bråk av allmänt intresse?

Ja, Naturskyddsföreningen är utan jämförelse Sveriges största miljöorganisation med sina ”cirka 192 000 medlemmar” och man uttalar sig i en rad olika samhällsfrågor. Inte minst Mikael Karlsson och hans parhäst Svante Axelsson uppträder ofta i media, inte sällan som ”experter”.

På hemsidan skriver man ” Vi arbetar med att påverka politiker och myndigheter såväl nationellt som internationellt.” Något som vanligen brukar kallas lobbying.

På ett annat ställe deklarerar man stolt: “När Naturskyddsföreningen yttrar sig får det effekt. Vi vet att beslutsfattarna lyssnar på oss när de stiftar lagar och förbereder viktiga beslut.”

SNF är kort sagt en samhällsaktör med betydande inflytande. En maktfaktor.

Det är lätt att göra tankeexperimentet hur media skulle reagera om en annan maktfaktor skakades av ledarstrider. Tänk dig att ett politiskt parti, en ungdomsorganisation eller en fackförening skulle skakas av ”intern splittring”.

Kandidaterna skulle åka som skottspolar mellan olika studios och motsättningarna skulle analyseras av experter och forskare, kors och tvärs.

Men vad som händer inom SNF verkar vara fullkomligt ointressant för hela journalistkåren. Utom då för Pierre Kjellin på Land. ( Och Rikard Langenfeld i nätupplagan.)

Varför undviker yrkeskåren mangrant just denna debatt? För andra gången?

Vi journalister brukar annars beskyllas för att vara i det närmaste konfliktberoende.

Kan det ha något att göra med att en stor del av journalisterna sympatiserar med vad SNF gör, vilket återigen visades av Kenneth Asps undersökning nyligen. Den som visade att Miljöpartiet skulle få över hälften ( 51, respektive 52 %)  av rösterna om det var val ibland de oberoende journalisterna på public service?

Är SNF därför en sammanslutning höjd över allt tvivel?

För när såg vi senast en ”kritisk granskning” av just denna förening?

Frågorna är många.

Debaclet i SNF kan naturligtvis också bara vara ett uttryck för en levande demokrati, men desto större anledning att vi i så fall får veta vad man diskuterade i hemlighet.

Öppenhet är demokratins livsluft.

Liksom en fri och oberoende press.

När det gäller ”miljö” tycks dock den svenska pressen lida av en utbredd grön starr!

Och än mera intressant tycker jag det vore om ”Kaliber”, ”Konflikt” eller ”Uppdrag Granskning” granskade ”Greenpeace”, denna totalt odemokratiska aktivistliga som köper sig utrymme i pressen genom att ständigt bryta mot lagen.

Man skulle ju kunna börja med att granska hur pengarna från olika offentliga lotterier som exempelvis Postkodlotteriet används av dessa professionella hulliganer. Och vad deras ”aktioner” kostar samhället i form av polisinsatser och annat.

Vet den vanlige lottköparen verkligen om vad hennes pengar används till?