juni 2012

You are currently browsing the monthly archive for juni 2012.

En tredjedel av mina bekanta verkar just nu packa för att åka till Almedalen. En annan tredjedel har just varit på Borgeby. Borgeby? Ja, det får du själv googla på, men så mycket kan jag avslöja att det handlar om vår mat.

Men just detta faktum att ingen utanför kretsen känner till vad ”Borgeby” står för säger något om Sverige 2012.  Ordbruk värderas så mycket högre än Jordbruk. Eller på nysvenska, först kommer käftandet, därefter käket ;-)

Den sista tredjedelen då, undrar vän av ordning? Ja, de har väl viktigare saker för sig. Tar in höet, eller målar om sommarstugan, kanske-

I vart fall hör de inte till den ”tjattrande klassen” som nu drar till Gotland.( Eller kanske heter det den chatt-rande, klassen, i 2012?)

I deras husorgan, Resumé, läser jag att man räknat ut att Almedalen är värt ” en kvarts miljard” för Gotland. Hur man nu får fram sådana ”fakta”? En annan fråga är vem som betalar vad det kostar?

Och från Stockholms Universitet kom påpassligt ett pressmeddelande om en bok av statsvetaren Maria Wendt.  ”Politik som spektakel, Almedalen, mediemakten och den svenska demokratin” heter boken(Atlas akademi)”

Pressmeddelandet dök upp i onsdags och Johan Croneman skrev i DN om boken i går.

Så får alla sin del av den kvartsmiljarden. Den politiska marknaden fungerar.

Politik är utspel och politiker är kändisar. Infotainment.

Fast jag undrar om det någonsin varit annorlunda? ”Bröd och skådespel” var väl mottot redan i det gamla Rom?

Och alla religioner har väl missbrukats för att ”styra folkets sinnelag”?

Men de nakna kejsarna förr kunde bara drömma om dagens massmedia! Jämfört med ett drev från denna propagandamaskin var till och med inkvisitionen amatörer. Förr hamnade man vid skampålen, idag hamnar man i kvällspressen.

Sedan kan man undra vad Almedalen är värd, när Valdagen kommer.

Våra ”politiska beslut” påverkas förmodligen mera av vår bakgrund, vårt umgänge och vår läggning, vilka politiker vi ”känner för” – än av alla fakta i världen.

Och av marknadsgycklare i Visby. Om jag själv skulle vilja åka till Almedalen? Självklart! ” Alla” är ju där, därför att alla är där!

 

Mot bakgrund av all denna svartsyn så här i den ljusa sommarnatten känns det extra bra att det går bra för Hans Rosling. Och för sonen Ola och hans hustru Anna, för Gapminder. För de försöker, trots all, förse oss alla med några fakta om hur världen ser ut.

Nu senast blev Rosling utsedd till ”Årets svensk internationellt”.

Tags: , , , , , , , , ,

Mina vackra gener är titeln på en av de bästa och roligaste populärvetenskapliga böcker jag läst på länge.

( ”Ond Kemi”, av Ulf Ellervik som har Sommar den 4 juli är en annan!)

”Mitt smycke genom” är titeln på danska och den är skriven av den danska vetenskapsjournalisten Lorne Frank.

Läsaren för följa henne på hennes upptäcktsfärd för att ta reda på den urgamla frågan ” vem är jag?” .

Men till skillnad från många andra som gjort samma resa söker hon svaret i sina gener. (Eller för att undvika en polariserad diskussion på en gång; hon söker svaret i sitt biologiska arv, också.)

Frågorna hon ställer är mycket allmängiltiga. Kommer hon att få samma cancer som sina släktingar?  Varför oroar hon sig så mycket? Vem passar hon egentligen ihop med?

Och beror hennes humör egentligen på hennes uppväxt eller är det hennes medfödda ”läggning”?

Eller kan det rent av vara så att hon själv, genom den hon är, skapar sin egen omgivning, sin egen ”miljö?

Vi får veta hur man kan använda en gentest i släktforskningen och vilka sjukdomsrisker man idag kan utläsa i vårt DNA. Och Lorne Frank resonerar med olika experter, och överlägger med sig själv, om hur mycket vi vill veta och vilka val vi egentligen har.

Men boken tar alltså också upp kanske det svåraste och mest kontroversiella området, gener och beteende.

Ja, boken avhandlas faktiskt det mesta som kartläggningen av generna hittills lärt oss, och allt det vi fortfarande inte vet.

Och det är som sagt mycket vi fortfarande inte vet. De ”genvägar (sic) till nya mediciner och ett längre och friskare liv som många hoppas på har vi inte sett – ännu.

Det är en lysande och högt skrattframkallande upptäcktsfärd vi bjud på, från bilden av hennes charmige, men lätt galne, far, långt ned ibland bokstavskombinationerna i hennes egen DNA spiral.

På några ställen faller hon ned i detaljer, hon är ändå disputerad forskare, men det förlåter man henne. Hon tar sig snabbt ur fikonspråket, med ett leende.

Lone Frank löper möjligen också risk att betraktas som allt för troende på genetiken. Inte minst i det nervöst korrekta Kultursverige, men det tycker jag vore helt fel. Tvärtom redovisar hon tydligt och öppet osäkerheten i vad forskningen kan säga idag.

Men, de preliminära ståndpunkterna är ändå så mycket mera faktabaserade än det opportuna önsketänkande som häckar i morgonsoffor.

Och den vetenskapliga fronten rör sig mycket snabbt på det här området. Hypoteser om varför människor är de vi är testas och förkastas ständigt. Det är lätt att hamna snett ibland de dagliga nyhetsblixtarna om genen för det det ena eller det andra. ( Det är väldigt sällan En gen som styr något viktigt!)

Så för att inte hamna galet i debatten om det okränkbara människovärdet är det oerhört väsentligt att förstå vad forskningen berättar. Det handlar precis som Lone Franks skriver om att förstå oss själva.

Vad kan vara mera spännande? Och det är rätt sällan jag sugs in i en bok som jag gjort under läsningen av den här boken.  Jag blir förtjust i både hennes språk och i henne!

Och jag är inte den förste.  Både Lone Frank och den här boken har nått stor framgång, internationellt.  Han var för övrigt gäst hos Skavlan i SVT för en tid sedan.

Kort sagt, ”Mina vackra gener” är en helt underbar bok, läs den om du vill göra det minsta anspråk på att kalla dig allmänbildad.

Du får roligt i hängmattan!

Tags: , , , , , , ,

Är en återkommande ledarstrid inom en av landets största föreningar fullkomlig ointressant för pressen?

Ja, så verkar det vara.

För den 18 juni höll Naturskyddsföreningen (SNF) sitt årsmöte i Falkenberg. Valberedningen hade föreslagit Mikael Karlsson för omval. Men inför sittande möte fördes vice ordförande Karin Åström fram som en motkandidat.

Efter en het och lång debatt bakom slutna dörrar, omvaldes Mikael Karlsson igen.  Han har nu suttit på denna post sedan 2002. Svante Axelsson som är kurskamrat med Karlsson har varit verksam som generalsekreterare lika länge.

Vad som sades i Falkenberg förblir dock okänt, liksom varför församlingen för andra gången i rad försöker avsätta sin ordförande.

För vid den förra konferensen, 2010 i Gävle, förde nämligen valberedningen också fram Karin Åström som motkandidat.

Medias bevakning den gången var inte heller speciellt fullödig.

En snabb sökning via Google leder till Radio Värmland som vinklar nyheten mot att en värmlänningen Karlsson hotar att avsättas.

Radio Värmland redovisar även att Värmlänningen omval i år. De, i likhet med övrig press, citerar snällt pressmeddelandet.

Den enda tidning som, i en notis, refererar fighten i Falkenberg är LAND.

I sin Lantbruks del, på sidan 6.

Varför är då detta bråk av allmänt intresse?

Ja, Naturskyddsföreningen är utan jämförelse Sveriges största miljöorganisation med sina ”cirka 192 000 medlemmar” och man uttalar sig i en rad olika samhällsfrågor. Inte minst Mikael Karlsson och hans parhäst Svante Axelsson uppträder ofta i media, inte sällan som ”experter”.

På hemsidan skriver man ” Vi arbetar med att påverka politiker och myndigheter såväl nationellt som internationellt.” Något som vanligen brukar kallas lobbying.

På ett annat ställe deklarerar man stolt: “När Naturskyddsföreningen yttrar sig får det effekt. Vi vet att beslutsfattarna lyssnar på oss när de stiftar lagar och förbereder viktiga beslut.”

SNF är kort sagt en samhällsaktör med betydande inflytande. En maktfaktor.

Det är lätt att göra tankeexperimentet hur media skulle reagera om en annan maktfaktor skakades av ledarstrider. Tänk dig att ett politiskt parti, en ungdomsorganisation eller en fackförening skulle skakas av ”intern splittring”.

Kandidaterna skulle åka som skottspolar mellan olika studios och motsättningarna skulle analyseras av experter och forskare, kors och tvärs.

Men vad som händer inom SNF verkar vara fullkomligt ointressant för hela journalistkåren. Utom då för Pierre Kjellin på Land. ( Och Rikard Langenfeld i nätupplagan.)

Varför undviker yrkeskåren mangrant just denna debatt? För andra gången?

Vi journalister brukar annars beskyllas för att vara i det närmaste konfliktberoende.

Kan det ha något att göra med att en stor del av journalisterna sympatiserar med vad SNF gör, vilket återigen visades av Kenneth Asps undersökning nyligen. Den som visade att Miljöpartiet skulle få över hälften ( 51, respektive 52 %)  av rösterna om det var val ibland de oberoende journalisterna på public service?

Är SNF därför en sammanslutning höjd över allt tvivel?

För när såg vi senast en ”kritisk granskning” av just denna förening?

Frågorna är många.

Debaclet i SNF kan naturligtvis också bara vara ett uttryck för en levande demokrati, men desto större anledning att vi i så fall får veta vad man diskuterade i hemlighet.

Öppenhet är demokratins livsluft.

Liksom en fri och oberoende press.

När det gäller ”miljö” tycks dock den svenska pressen lida av en utbredd grön starr!

 

Och än mera intressant tycker jag det vore om ”Kaliber”, ”Konflikt” eller ”Uppdrag Granskning” granskade ”Greenpeace”, denna totalt odemokratiska aktivistliga som köper sig utrymme i pressen genom att ständigt bryta mot lagen.

Man skulle ju kunna börja med att granska hur pengarna från olika offentliga lotterier som exempelvis Postkodlotteriet används av dessa professionella hulliganer. Och vad deras ”aktioner” kostar samhället i form av polisinsatser och annat.

Vet den vanlige lottköparen verkligen om vad hennes pengar används till?

 

Tags: , , , , , , ,

Nationalnyckel är ett lätt vansinnigt projekt, byggt på orealistiska ekonomiska kalkyler. Visst.

Och nu vill ensamutredaren Rolf Annerberg lägga ned utgivningen av praktverket och låta utreda om SLU verkligen skall få fortsätta att vara huvudman för projektet.

Flera förnuftiga skäl talar för hans förslag, men trots det håller jag inte med honom i hans slutsatser.

För även om projektet bygger på entusiasm och glädjekalkyler så är jag lite svag för riktiga entusiaster.

Eller för engagerade människor om ni så vill.

För här handlar det om Kultur – i ordets verkliga bemärkelse.

Idén att kartlägga ett helt lands fauna och flora är en kulturgärning av yppersta klass.

Minst lika viktig som att bygga ett nytt Operahus i huvudstaden. Betydligt viktigare än att anlägga ytterligare ett antal stora sportarenor.

Som alla offentliga projekt kommer det att spränga budgeten men det är det värt.

Vi medborgare får ofta hör att vi lever i ett rikt land och det vore i sanning ett fattigdomstecken att inte ha råd att kartlägga vårt lands djur- och växtliv! När vi nu anser oss ha råd med så mycket annat.

Hur skall vi annars kunna påstå att vi är ett ”naturälskande folk”? Om vi inte har råd, eller kunskap, att läsa i naturens böcker?

Att sedan flytta det unika Art Data projektet från SLU skapar nog flera problem än det löser. Det var ändå där som idén föddes och där den vårdats.  För var man än håller hus så bygger ett sådant här arbete alltid på kunnig och engagerade människor.

Och märkligt nog så råder det idag brist på så kallade gröna biologer, trots att arbetslösheten är hög ibland just disputerade biologer.  Artdatabanken och Nationalnyckeln har varit deras ”gröna dröm”. Speciellt taxionomer är verkligen ett utrotningshotat släkte. Här kanske man kunde överväga både arbetsmarknadsåtgärder och kulturstöd?

Nu anser jag dock som vanligt att det är olyckligt med vetenskapliga gränser och skrankor. De gröna biologerna borde samarbeta med ” de vita”, det vill säga de i labbrockar som forskar på biokemi och bioteknik.

För ett modernt Artdataprojekt borde givetvis även inkludera analyser av arternas arvsmassa! Och då kanske man skulle kunna koppla ihop det stora SciLifeLab  projektet med ArtDatabanken?

På så sätt skulle man skapa något nytt, ett forskingsprojekt som vidgar horisonterna.

Som verkligen visar att vetenskapen är en av hörnstenarna  i vårt Kulturhus.

Tags: , ,

”Forskning till vilken nytta?”  Så är titeln på den senaste i raden av stridsskrifter som nu strömmar ut inför propositionen om forskning och innovation som väntas i höst. Den här gången har VINNOVA låtit intervjua femton personer om forskning och entreprenörskap.

Det har resulterat i en innehållsrik och lättläst bok.

Mycket klokt sägs på sidorna, Så uppmanar Marcus Wallenberg till politisk enighet för att säkra landets framtida välfärd. Det måste också, enligt honom, bli tillåtet att ta risker och misslyckas.

Modiga deviser som man får hoppas tillämpas även inom den mäktiga Wallenbergssfären…

Boken är fylld av erfarenheter och råd från de som lyckats, eller studerat framgång. Här återfinns en rad okända hjältar i den svenska vardagen. Människor som inte vunnit ”Idol” eller hoppa ovanligt högt över en ribba, men som skapat företag och grunden för ”vård, skola och omsorg”.

En hel del salta citat har lyfts fram i layouten. Som när den moderata politikern Pia Kinhult konstaterar att ” politiker och byråkrater inte skapar några jobb. Det behövs äkta entreprenörer för att kunna starta och utveckla riktiga företag”. Hon menar också att det finns en ”beröringsångest mellan näringsliv och den offentliga sektorn i Sverige”.

Cecilia Bergh, VD för Mandokoncernen, stärker det intrycket när hon luftar sin frustration över hur trögt det går för innovationer att komma in i den landstingsdrivna vården.

Att den stora offentliga sektorn i Sverige spelar en nyckelroll är flera överens om men frågan är vad Staten kan och bör göra för att gynna företagsamheten?

Christer Fåhraeus, framgångsrik entreprenör och forskare i Lund, är dock rädd för att ” den statliga innovationssystemet är splittrat”  och att ” det är många flera som administrerar bidragen än det är forskare och entreprenörer som får ta emot dem” .

Boken är så lättläst att man får hoppas att politiker i alla läger verkligen läser den, men sedan är det som DN:s förre chefredaktör Hans Bergström konstaterade under bok lanseringen i Stockholm nyligen att ” forskning är roligare än forskningspolitik”.

Bergström uppmanade också regeringen att ”handla nu”. Rent bokstavligt.

För precis som Göran Sandberg, VD för just Wallenbergs forskningsstiftelser, menar han att både forskning och entreprenörskap bygger på enskilda, begåvade personer. Och nu, i skuggan av den ekonomiska krisen som drabbat andra länder värre, är det läge att vara djärv och ”shoppa begåvningar” runt om i världen.

Gör det nu!

I väntan på initiativ från Alliansen får Stefan Löfven beröm från många, delvis oväntade, håll för sin Innovationsresa.

Nå, till hösten får vi se vad Anders Borg, förlåt, regeringen beslutar om vår gemensamma framtid. Och till vilken nytta det blir.

Tags: , , ,

Varg i veum

Nu går drevet igen. På vargen. En på alla sätt tragisk olycka i djurparken Kolmården har, innan ens polisutredningen påbörjats, fått Svenska Jägarförbundets rovdjursansvarige Gunnar Glöersen att säga

” –Vi har ju varnat för att med den vargstam vi nu har så får vi för varje år fler och fler som rör sig i bebyggelsen.”

Men vid alla jaktgudar!

Det är ungefär lika obegåvat som att kräva stopp för all jakt eftersom det varje år inträffar en rad dödsolyckor i samband med jakt.

De flesta som drabbar av vådaskott är själva jägarna, men som bekant så dödades nyligen också en skidåkare i samband med älgjakt.

Senast en människa dödades av en vild varg var på 1700-talet.

Så rent statistiskt borde man varna för jägare.

 ”Vi vill varna för att vi för varje år får allt flera jägare som rör sig i bebyggelsen”.

I ett annat uppmärksammat rättsfall dödades  en kvinna av en älg ilsken älgtjur när hon var ute och rastade sin hund.

Vilka krav ställer  Gunnar Glöesen som en följd av denna tragedi?

Skjut bort alla älgar i Sverige?

Fast det har Sveriges jägare nästan redan lyckats med.

För orsaken till att det finns så få älgar i skogen är att avskjutningen har varit för hård. Inte några förskrämda vargar.

Sedan är det en annan sak att alla stora djur kan vara farliga. Olyckor förekommer tyvärr i Djurparker och på Lantbruk. Tama djur är som regel farligare än vilda. Men vargar är inga keldjur, vilket man ibland tycks tro i Stockholm.

 

Jag håller stenhårt på rätten att värna sina husdjur, på nödvärnet. Men det går att utföra på flera olika vis. Ett är att bygga riktiga vargstängsel.

De stora djur som just nu breder ut sig med rekordfart i vår land är faktiskt vildsvinen. De matas och vårdas inte minst av jägare, men springer likväl ut i trafiken och kan orska mycket allvarliga olyckor.

Man vågar knappt skämta i denna eldfängda diskussion.

Särskilt som en sida är beväpnad.

Men – mitt förslag är;  lär  de svenska vargarna att bara äta vildsvin!

På så sätt löser man två problem!

Tags: , ,

Professor Svante Pääbo, Uppsalapojken som blivit en av våra verkliga världskändisar inom forskarvärlden, har gjort det igen. Skapat rubriker. I en artikel publicerad i tidskriften Nature försöker hans forskarlag svara på frågan vilken av våra nu levande släktingar vi är mest lika genetiskt, schimpansen eller bonobon?

Svaret är rätt spännande då schimpansen ofta utmålas som en grym barnamördare, emedan bonobon kallats Hippieapan eftersom den löser många konflikter – genom att ha sex.

Nu visar Pääbos grupp att vi är lika både den grymme och den gode, vi har samma gener som både schimpansen och bonobon.

Eller för att citera Karin Bojs i dagens DN.

”I vårt arv har vi alltså både schimpansens aggressiva krigsmentalitet och bonobons nöjessex – men också en större förmåga att bemästra vårt beteende.”

 

För många år sedan ställde jag ungefär samma fråga till Jane Godal och Frans de Wahli ett Vetandets Värld. Godal är världskänd för sina studier av schimpanser i det vilda, de Wahl för sina iakttagelser av bonoboner.

Inte helt överraskande trodde Jane Godal att vi människor mest påminner om schimpanser och Frans de Wahl höll på sin apa.

Nu får de på sätt och vis båda rätt!

(Om jag får komma med en personlig observation så är Jane Godal en betydligt mera vänlig och eftertänksam person att umgås med än professor de Wahl. )

Men de riktigt intressanta frågorna kvarstår. Hur mycket styrs vårt beteende av gener?

För om man skall tro vad man läser och hör varje dag i svensk press så är vi helt fria ifrån påverkan ifrån vårt biologiska arv.

Enligt dessa debattörer styr själva våra liv, med vår obändiga fria vilja. Borta är Gudarna och Ödet. Och vi är själva fria att välja som vi behagar. ( För mig är detta hybris, att ” leka Gud”. Betydligt mera än att försöka förbättra livsvillkoren genom att som evolutionen gjort i årmiljoner, justera några gener. )

Framförallt finns det, enligt debatten, inga biologiska skillnader som påverkar hur vi är som män respektive kvinnor. Det är en i det närmaste förbjuden tanke.

Bakom detta blundande för vissa fakta ligger naturligtvis en rädsla för att vi skall vara helt styrda av våra gener..

Att vi alla bara är spratteldockor i DNA spiralens trådar.

Att olikheter leder till olika människovärde.

Och att man utifrån  skall rättfärdiga olika vedervärdigheter. Det har hänt förr, alldeles nyss, här i Europa!

Så vaksammen är befogad, men den får inte leda till att skapar lögner som lder till nya vansinnigheter.

Skall man lösa ett problem är det en bra början att en bra bild av hur det ser ut.

För den seriösa forskningen tyder ändå på att vi är ett djur ibland andra. Ett resultat av vårt biologiska arv – och vår kultur.

Eller, för att citera ett gammalt ordspråk, ”du kan ta apan ur djungeln, men inte djungeln ur apan.”

Nu är det svårt att få ett rättvist perspektiv på sig själv. Det hade onekligen varit lättare att se vad som gör människan speciell, och på många sätt också en verklig utmaning mot rasism, om Neanderthalaren levt kvar, mitt ibland oss.

I brist på dem får vi titta på aporna. På orangutanger, gorillor, schimpanser och bonobos.

Mycket, mycket återstår att förstå..

Så återstår frågor som hur små, små skillnader i apornas arvsmassa kan skapa så väsensskilda varelser som bonobon och schimpansen.

Och om små, små variationer i människans arvsmassa också kan leda till stora skillnader i vårt psyke?

Samtidigt är detta ytterligare ett steg på människans långa vandring för att förstå sig själv.

 

Tags: , , ,

Tid är pengar har vi fått lära oss. Oavsett vad man nu tror om detta likhetstecken så är det alltid lika intressant att iaktta hur Sjukvården skiljer mellan ”vårdgivarens tid och ”vårdtagarens tid”.

För ett par veckor sedan missade jag ett inbokat besök på Akademiska Sjukhuset. Det var givetvis dumt av mig, men till mitt försvar kan anföras att jag hade tre olika besök på sjukhuset inbokade just den dagen.

Igår kom räkningen, 370 Sek för uteblivet läkarbesök. Plus 70 Sek i ”faktureringsavgift”, summa 440 Sek

Med samma postsändning kom ett annat brev. i det meddelades att mitt läkarbesök nästa dag , utan närmare motivering, flyttades fram två veckor i tiden . En tid som passar mig mycket illa eftersom jag är bortrest då.

Kan inte heller låta bli att tänka på alla timmar som under åren väntat, väntat och väntat i sterila och själsdödande väntrum. I vänta på vård.

Eller alla månader jag gått med smärtor och inte kunnat sova eftersom jag inte fått adekvat vård.

Denna tidsrymd mångfaldigad av alla mina medpatienter borde tillsammans bli till en riktigt rejäl slant.

Men, då handlar det om ”vårdtagarens tid” och mäts  tydligen inte i pengar. Och eventuell ”faktureringsavgift” får man själv stå för. Liksom landstingsskatten.

Tags: ,

Jag har alltid tyck om humlor. Så när när nu  landets suveräne humlekännare Bengt Cederberg ger ut en hel bok om dessa ulliga djur är det bara att glädjas.

 

”Humlor i Sverige. 40 arter att älska och förundras över” heter boken och den är utgiven på Bonniers Fakta. Eftersom den alltid suveräne Bo Mossberg står för de generösa illustrationerna är det dessutom en mycket vacker bok.

 

Det märkligaste med humlorna är kanske just detta att de åtnjuter en stor popularitet, ja, rent av älskas, även ibland människor med en milt sagt skeptisk inställning till ”kryp”.

 

Orsaken är naturligtvis deras charmiga, lätt klumpiga utseende. De är insekterna  Nalle Puh, helt enkelt. Men, myten om att de, rent flygtekniskt, inte skulle kunna flyga är just en myt. Byggd på snarare på ett klumpigt experiment än på djuren själva. Och de kan stickas, precis som sina stekelsläktingar, getingarna.

 

Och humlornas hemliv är långt ifrån en idyll. Först och främst finns de förrädiska snyltarhumlorna som inte sällan begår statskupp och tar över de små humlesamhällena. Därtill plågas humlor svårt av en rad elaka parasiter, precis som de flesta varelser i vår sommarhage. En av de värre plågorisen är för övrigt en fjäril. humlemottet!

 

Efter att ha läst om alla fiender och förstörelse som kan drabba de små trevliga gynnarna känns det rätt bra att också få ta del av en rad tips om hur man kan hjälpa de stackars humlorna. Det handlar om allt ifrån att bygga konstgjorda bon till dem, till vilka växter de gillar.

 

Här tar författaren även upp ”mysteriet med humledöden under lindarna”. Denna typiska sommarnyhet verkar ha sin förklaring i att det just när linden blommar så finns det alldeles för få andra växter för humlorna att äta av. Lindarna lockar de redan uthungrade insekterna men kan klarar inte av att ge alla tillräckligt med föda. Alltså faller humlorna ned där. Lösningen, plantera flera växter som blommar i början av augusti som anisisop, kransveronika eller syrenbudleja.

 

Detta och mycket annat får man veta i den faktaspäckade men högst lättlästa boken.

 

Men när man sedan drivs vidare för att i sin nyfikenhet försöka skilja de fyrtio arterna åt bjuder boken på en riktig understatement ” identifiering av humlor är tämligen enkel, bara man inte behöver ange vilken art det är”

 

Och precis så är det. Tro en som försökt!

 

Så mycket roligare då för den som vill ha lite utmaningar – och för alla andra.

 

För ”Humlor i Sverige” är verkligen den perfekta presentboken på sommarkalaset. Det är en populär bok om en populär sommarvarelse som lockar fram igenkännande leenden. En nyttig present som varar länge.

Tags: , , ,

Är det fel att fira Nationaldagen?

Ja, om man lyssnar till den tjattrande klassen i nationalstaten Sverige i dessa dagar så är det djupt problematiskt.

Begreppet ”svenskt” analyserats skuldmedvetet – ut i minsta knätofs.

Jag har på rak arm svårt att tänka mig något annat folk som verkar skämmas så över sin nationalitet som vi.

Jag har svårt att se den 17 maj i Norge förvandlas till en protestantisk skuld manifestation. Eller någon annan nationaldag som firas med så många förbehåll.

Och det måste kännas lite märkligt för de som just denna dag hälsas välkomna som svenska medborgare. Hur presenteras den nya värdigheten för dem?

”- Äsch, det här är väl ingenting att yvas över, egentligen.”

Själv är jag glad över att ha haft turen att bli född i ett land med en skattefinansierad utbildning och sjukvård som ger människor hyggligt lika chanser.

Ett samhälle där även de som föds till ”det andra könet” behandlas relativt bra.

Ett öppet samhälle som dessutom har en av världens absolut mest frikostiga mottagande av dem som inte haft samma lycka som vi.

För att bara ta några exempel av varför vi borde unna oss att fira.

Nu kommer dock denna självbespottning snart att upphöra. För inom kort börjar Europeiska Mästerskapen i fotboll. Då kommer nämligen inte det svenska herrlandslaget i fotboll att spela, då kommer SVERIGE att kämpa, slita och segra!

Det är en ”nationalism” som jag har lite svårare att förstå…

Tags: , , , ,