Jag är så trött på att bli behandlad som en sak! Jag har full förståelse för att Akademiska Sjukhuset också är en utbildningsanstalt, men jag vill inte bli behandlad som ”skolmaterial” varje gång!
Är på en rutinundersökning, exakt var kan kvitta. När jag kommer in i undersökningsrummet står där redan tre personer. Anledningen är att det skall köpas nytt. En dyr, avancerad apparat i raden av de alla dyra, avancerade maskinerna som numera fyller våra sjukhus. Utan att egentligen fråga mig om jag vill agera försökskanin eller ej så sätter undersökningen igång.
Under en timme ligger jag så på en brits och stirrar i taket. Jag är väl hyggligt bra på att konversera men här finns inte utrymme för sådant, här råder Apparaten.
Försök till konversation från min sida dör snabbt ut. Personalen som vid det här laget utökats till sex personer pratar dock ivrigt- med varandra. Förkortningar, facktermer, tangenters funktioner och allt man kan se med denna utrustning avhandlas. Bokstavligen över huvudet på mig.
Alla i rummet är förlorade i sin lilla TV-skärm. De pratar om andra fall som blir till ” en njure”, eller ”en pulsåder”, men de pratar inte med mig.
Jag kunde lika gärna inte vara där. En ny person kommer in i rummet så man kör ett varv till för att visa på något kul. Jag är ett förevisningsobjekt och behandlas som ett dylikt. Instruktionerna ges som korta kommandon. Lyft knät! Kom närmare!
Man förstår att det helst borde finnas en knapp på tangentbordet även för dessa kommandon.
Kommen så här långt i beskrivningen kan det vara lätt att tro att jag utsatts för ett gäng av datornördar av manlig sort. Men samtliga, utom en, av personalen är kvinnor. Säkerligen glada och trevliga personer allesammans, men nu är de bara medlemmar av sekten AAA. Anonyma Apparat Användare.
Vad hela undersökningen innebär för mig som vårdtagare, patient och människa får jag ingen som helst information om.
Det är inte så överraskande. Det tillhör den ”omvända sjukhussekretessen” där alla har rätt att läsa din journal, utom möjligen du själv!
Men hur vet de att jag inte har bråttom någonstans? Hur vet de att jag inte ligger på nålar? Varför utgår alltid Landstingets vård ifrån att de har monopol på TIDEN?
Nå, sejouren är nu över. Jag förstår det igenom att Apparaten kopplas ned, den ska nu vidare till andra demonstrationer.
”Då var vi klara”, säger någon över axeln till mig. Jag får en bit papper för att ”torka av mig”. Här är det självservice som gäller.
Jag brottas med min svenska konflikträdsla, men i dörren vänder jag, tackar för undersökningen men ber dem samtidigt att komma ihåg att apparater, hur dyra de än är, inte pratar med patienten! Sedan går jag ut i Solskenet.
Missförstå mig nu inte. Jag hoppas verkligen att GE får sälja sin nya fina utrustning. Vi patienter kommer nog att ha nytta av den också. Och jag är imponerad över hur duktiga de unga sköterskorna är på att använda tekniken. Här har det skett flera generationsskiften på kort tid. Men man önskar att utbildningen i bemötande av människor höll jämna steg med den tekniska utvecklingen.
För patienten får inte reduceras till ett objekt som man kan samla intressanta data ifrån, till ett tillbehör till apparaten.
