Elitforskning är som elitidrott konstaterade jag för några år sedan. En extrem konkurrens där bara segraren räknas. Det gäller att vara först över mållinjen, eller i forskarnas värld att publicera sina nya fynd först. ”Publish or perish”, publicera eller försvinn.
Eftersom vetenskapsmän och vetenskapskvinnor är människor förleds några av dem till att tjuvstarta, till att fuska. Forskningsfusk får numera relativt mycket uppmärksamhet, i vart fall uppmärksammas den betydligt mera än forskningen i sig. Allt enligt den gamla regeln att det är det oväntade som är en nyhet.
Har forskningsfusket då ökat? Det är jag inte alls säker på. För att kunna ge ett rättvist svar på den frågan bör man räkna fram någon slags kvot mellan all den vetenskaps som bedrivs och som publiceras idag och fusket. Och vetenskapen har ökat exponentiellt, vilket på svenska blir väldigt snabbt.
Idag meddelas i vart fall en kvinnlig medicinsk forskare på Göteborgs universitet har friats från misstankar om forskningsfusk på sin gamla arbetsplats, Karolinska Institutet. Det är på många sätt goda nyheter. Det är Vetenskapsrådet som lägger ned sin undersökning i frågan. Man kan nu bara hoppas att de medier som publicerade anklagelserna mot henne också har råg i ryggen nog att ge utrymme till frikännandet.
Hittills har jag mest sett rapportering om att en fuskande manlig professor på Försvarshögskolan har tvingats avgå.
