”Ekonomi, Sport, Sthlm, Kultur & Nöje, Ledare, Debatt. Bostad, Motor och Livsstil.”
Vad är nu detta? Jo, det är de rubriker man kan välja emellan i DN:s senaste applikation för Iphone. Urvalet anses kanske avspegla läsekretsen intresse? Eller möjligen preferenserna hos tidningens annonsörer? Listan är i vart fall högst avslöjande för medias värderingar av vad som är väsentligt i samtiden. En slags innehållsförteckning över vad en upplyst samhällsmedborgare i Sverige bör veta år 2011. DN har redan bantat bort nästan hela sin vetenskapsredaktion, men har i vart fall, till skillnad från arvfienden Svenska Dagbladet kvar ämnesrubriken på sin hemsida. På SvD förekommer ordet ”vetenskap” inte ens i ämnesregistret på sidan! Samma sorgliga avveckling har redan skett på i stort sett alla svenska tidningar. Det verkar som om ju mera vårt samhälle påverkas av teknik och vetenskap, ju sämre verkar medias bevakning av de här områdena bli. När den teknologiska revolutionen leder till att papperstidningen blir till en ”app” hänger bevakningen inte med i förändringen.
Idag ratas mängder av nyheter inom vetenskapsområdet som det anses självklart att rapportera om det rört politik, ekonomi och kultur. Ensidigheten i bevakningen gäller allt från recensioner av facklitteratur till publicerande av dödsrunor över kända forskningsprofiler. Det återfinns i val av sommarvärdar och bristen på vetenskapliga röster i morgonsofforna.
C.P Snows föredrag från 1959 (!) om ” De två kulturerna” verkar vara högst relevant även idag! I anförande, som senare gavs ut i skriftlig form, talar Snow bland annat om hur naturvetenskapen stängs ute ur den litterära sfären.
På tal om böcker så var det länge på samma vis med Bok- och Biblioteksmässan. Trots att nära hälften av de utgivna böckerna klassades som ”facklitteratur” fanns de inte med i utbudet, än mindre i medierapporteringen från evenemanget. Efter några års tjat i direktsändningar från Göteborg etablerades så småningom ett ”Forskartorg”
Denna ingrodda, cyklopiska, enögdhet har stora negativa konsekvenser för samhället. Det kan visserligen vara sant att det, som Groucho Marx påstod, är lättare att bestämma sig om man slipper ta hänsyn till en massa fakta, men på sikt är det ödesdigert. Inte minst med tanke på att vi står inför gigantiska utmaningar på energi, miljö och hälsoområdet de närmaste decennierna. Postmodernismen och dess avläggare gör det också allt svårare att föra konstruktiva diskussioner om, i sanning, livsavgörande framtidsfrågor. Samtal blir lätt till underhållningsvåld av verbalt slag. Vi får debattdueller som blir ”bra TV” men där det inte finns rätt eller fel, bara olika ”tyckanden”. Eller som Tage Danielsson uttryckte det. ”Om jag säger att Oslo ligger i Danmark och du påstår att det ligger i Norge så ligger nog sanningen någonstans mittemellan. ”
Vetenskapen kan inte, och skall inte, ersätta våra värderingar men det skadar sällan att ha ett bra underlag innan man fattar svåra beslut. Och en obildad väljarkår låter sig mycket lättare manipuleras till både rasism och förnekelse av miljöproblem. I dagens USA stiger skepsisen mot både den stegrande växthuseffekten och evolutionen. På nätet gror konspirationsteorierna som mögel och hatet pyr som skogsbränder i undervegetationen.
Det är därför mycket oroande att uppfattningen av vad som ingår i en god allmänbildning håller på att förändras. Ett talande exempel på detta är frågebatteriet i populära TV-program som ” På Spåret”. Här är det viktigare att veta vem som var först med att springa under en viss tid på ”drömmilen” än att kunna namnet bakom fram poliovaccinet som räddade miljoner människors förmåga att gå. Här är namnet på den skådespelerska som spelade Elisabeth I i olika Hollywoodfilmer långt viktigare än kunskapen om det historiska maktspelet kring henne.
Skådespelet verkar alltid vara viktigare än brödet och trivia om kändisar ersätter kunskap.
Under de över trettio år som jag på olika vis arbetat som journalist har jag ofta stött på argumentet ”- Publiken är väl inte intresserad av vetenskap?”. Men så är det inte! I de fall man gjort sig besväret att fråga publiken visar siffrorna tvärtom att intresset för inte minst medicin, biologi och historia är mycket stort ibland allmänheten. Enligt min erfarenhet är det snarare journalistkåren som traditionellt varit ointresserad av forskning och vetenskap. Idag borde det knappast vara ett problem längre med tanke på den stora grupp av unga, välutbildade vetenskapsjournalister som växt fram. Tyvärr verkar det bara finnas försörjning för dem som ”kommunikatörer” på myndigheter och företag.
Självklart borde utvecklingen gå i motsatt riktning. Jag har länge förespråkat en daglig vetenskapssida inom dagspressen, precis på samma sätt som det betraktas som självklart att man håller sig med en kultursida. “Vetenskapssidan” skulle innefatta såväl teknik, medicin som historia, men den skulle också bevaka och granska olika maktspel inom Kunskapssamhället. Public service TV borde för länge sedan ha startat dagliga ”Kunskapsnyheter” på samma sätt som man har ”Kulturnyheter”.
Vad de nya medierna kommer att innebära för bevakningen av Kunskapssamhället diskuteras på en konferens med namnet ”FutureScienceJournalism”, under Vetenskapsfestival i Göteborg nyligen. Svaret är ännu lika gäckande som Higgs partikel, men att Sveriges största dagstidning inte ens har med rubriken ”vetenskap” i sin nya app kanske säger en hel del?
( En annan version av texten finns publicerad på Second Opinion.
