Ett snårigt arv

Det är mera ett arbetsläger än ett sommarställe, konstaterar vår gode vän efter att ha besett vårt lilla ställe i västra Sverige.

Själv har han ett liknande lite längre norrut. Visst har han rätt. Här blir inte hängmattan utsliten. Vi hinner aldrig ens hänga upp den.

Jag undrar hur många vi är, vi som ägnat semestern åt hårt slit? Är detta en ”typisk svensk” företeelse? Eller passar alla Européer på att renovera köket under ledigheten?

I vårt fall handlar det alltså mera om att Don  Quijote kamp mot den förbuskning som pågår i här, liksom i hela landet. ( Även om det ibland känns som att snåren kryper på en lite snabbare, just här.)

Sverige håller på att växa igen, igen. När småjordbruken och betesdjuren försvinner så tar skogen sakta tillbaka marken. Ja, eller så sakta går det nu inte.

Sommarens leende landskap håller snabbt på att sluta sig.

Visst trivs vi bäst i öppna landskap, men bakom det ligger mycken slit. Och vem orkar med det idag?

Har man som undertecknat tagit över några hektar som brukats med knäckta ryggar och ledbrutna ben så vill man inte bli den som sviker sina förfäder. Och sega gubbar det var de. Min farfar klippte buskar ända upp i 85 års åldern, med busksaxen i en hand och käppen i den andra. När Hemtjänsten inte hittade min 90 årige far i huset letade de runt knuten. Där stod han, iförd full röjsågsutstyrsel!

Tyvärr orkar inte jag följa dem i spåren, men deras förebild har jag etsad i hjärnbarken.  Så jag anlitar hjälp.

Ibland funderar jag på om det är vi stadsbor med ärvda släkttorpet som sommarställe som egentligen håller landskapet öppet nu för tiden?

Eller är det de riktiga lantbrukarna som alltmera blivit parkskötare åt informationssamhällets barn?

Och om någon av oss har en chans mot skogen?