Plötsligt tystnar de ettriga motorljuden, det slamras med tallrikar och bestick, nu serveras sommarlunch på den nybyggda altanen. Tystnar gör också skriken från barnens vattenlek och det finns så mycket att berätta.
Så låter idyllen i ett villasamhälle, lite överallt i detta sommarland nu när en värmebölja sveper upp över Sverige 2011.
De som har råd har redan åkt till landet, eller ännu hellre till fjärran ort. Trädgårdarna står tomma och tjuvlarmen är påslagna.
Några av oss blir kvar. Arbetar fortfarande, eller har slutat att arbeta. Många har ledigt, några barnledigt tillsammans. Denna unika skandinaviska rättighet.
I brevlådorna, både de gamla av trä och de elektroniska, ramlar inbjudningarna in till Almedalen. ”Alla” skall dit, verkar det som, men så är det naturligtvis inte. Det är bara de som räknas som snart åker till Gotland . De som har någon annan som betalar resa och uppehälle där. Under några intensiva dagar träffs etablissemanget på sommarkollo och ”knyter kontakter”. I klartext betalar vi medborgare, via skatt eller konsumtion, för att ett gäng som valt sig själva skall träffas, festa och lobba om hur de skall förbruka våra pengar.
Här kan man argumentera för längre föräldraledighet, sämre villkor för förtidspensionerade eller komma med förslag om hur vis kall betala för alltihop.
Förra året snackades det mycket om att Maud Olofsson skulle avgå. Istället föll Sven-Otto Littorin. Nu har Maud verkligen trätt tillbaka, så vem skall falla i år?
Stillheten bryts av en ny gräsröjare. Barnen stojar åter. Lunchvilan är över.
Detta är, kort sagt, ett väl känt förhållande. Därför föreslogs Bill Clintons jordbruksminister Dan Glickman redan 1998 att böngroddarna bestrålas. Förslaget fanns med i US National Organic Standards. Strålningen påverkar inte böngroddarna och lämnar inga spår, men dödar 99,99 procent av bakterierna. Men motståndet mot ” strålning” är fundamentalistiskt och utbrett. Runt 300 000 protester kom in och kraven på behandlingen togs bort. Fortfarande lobbar de organiska odlarna mot denna försiktighetsåtgärd. Hellre 50 döda medmänniskor än detta fula ord, alltså.
Detta är enligt artikelförfattaren Dominic Dryer ett exempel på den olyckliga antivetenskapliga hållningen hos delar av ”alternativrörelsen”.
Andra lysande uppvisningar på osaklighet förekom under den svenska debatten under pågående matförgiftning. Då fick vi av ledande debattörer veta att orsaken var ” matindustrin”. Nu skrivs det i SvD att det är djurfabrikernas fel. Ursäkta?
Täta bestånd av husdjur och slentrianmässig användning av antibiotika är livsfarligt, men vad har det med böngroddar att göra? Och det verkar som sagt vara ”mänsklig gödsel” som ligger bakom dödsfallen i Tyskland.
Man kan beskylla massmaten för mycket, smaklöshet är bara en, men knappast det. Tvärtom visar historien att matförgiftningar ofta orsakas av amatörer och mindre aktörer i matbranschen, eller av rent kriminella.
För Moder Natur genmanipulerar oavbrutet, oavsett vad Green Peace tycker.
Jag köper gärna mat producerad av bönder i min närhet, men jag vill inte bli sjuk av den! ( Fast jag är inte helt säker på att den alltid är mera ”miljösmart” än mat producerad på andra håll. Ibland går det åt mera energi att producera och transportera närodlat, än fjärrodlat! )
Och visst bör man som Andreas Carlgren skulle säga ” ta folks oro på allvar”. ( Han tycker det i vargfrågan, men inte om vindkraften!)
Men någonstans bör ändå vetenskap och beprövad erfarenhet få ett ord med i laget. Någonstans går det en gräns för folkligheten.
Midsommarknölen framför alla är från Sydamerika . I skolan i Borås fick jag lära mig att det var Jonas Alströmmer, från grannstaden Alingsås som förde in potatisen i Sverige. Ett långt liv i Uppsala har lärt mig att sanningen varierar – och att det i själva verket var Olof Rudbeck som introducera denna nyttoväxt i landet.
Nu lanserar tidningen Land en tredje kandidat, Eva Ekeblad, fast då är det snarare det svenska brännvinet som avses. En nog så aktuell biprodukt av potatisodlandet!
Absolut vodka som dock görs av vete hör för övrigt till de verkligt stora svenska exportframgångarna på livsmedelssidan! Så svensk sprit säljer.
Och i en annan del av samma tidning berättas om hur en av personerna bakom den succén Absolut nu har startat ett nytt projekt, brännvin – av färskpotatis!
På något vis känns det så svenskt som det kan bli, särskilt som man bör njuta både potatisen och dess saft med måtta.
Sommarsolståndet! Om jag vore religiös skulle jag fira det på något vis, Med mysterier och riter. Nu får det bli den sekulariserades lite tråkiga konstaterande att ”ljuset är hänryckande och utan ände”.
De blå nätterna, så lockande för oss nattugglor. Vem vill gå och lägga sid då? ”Man borde se på stjärnorna, man borde vara två” som det heter i visan. Nu är tyvärr min älskade hustru kvällstrött så…
Sätter mig istället med en kopp nybryggt kaffe vid trädgårdsdammen och försjunker i all frisk grönska. ”De fålar som avlats i gölarnas slam” som det heter i Rune Lindströms relativt nya Visa vid Midsommartid. Men grodynglen här verkar redan ha hoppat iväg, på fyra ben. Livet har bråttom. I trädkronorna matar Talgoxarna och Pilfinken sina ungar. Jag är numera mesuppfödare. Talgoxen och Blåmesen bor i vår trädgård året om. Blåmesen misslyckades delvis med sin häckning i år, bara två av åtta ungar kom levande ur holken.
Pilfinken vet jag inte riktigt var jag har. Det är en smart fågel som Göran Berggren skrivit en kul bok om ( CARLSSONS)!
Och självklart matar jag dem fortfarande.
Koltrasten sjunger ännu några dagar. Inte så illa.
Molnen döljer solen och långt söderut mullrar åskan. Snart kommer det en liten regnskur igen. Sommar i Sverige.
Är det tillåtet att känna lite för sitt kära hemland, tro?
Är det ditt biologiska arv som bestämmer vem du är? Eller din uppväxtmiljö?
En evig fråga kan man tro, men så är det inte enligt idéhistorikern Sven-Eric Liedman spm skriver i det senaste numret av tidskriften Tvärsnitt. Frågan är relativt ny. Tvärsnitt är ett vackert försök att slå broar mellan alla de olika specialiseter som idag är verksamma inom vetenskapens värld. En värld som allt mera består av smala borrhål ned i ”verkligheten”, men där tvärgångarna mellan hålen inte är så många. Personligen tycker jag att vår stora samlade kunskap blir intressant först när vi försöker få fram en helhetsbild av vad vi vet, och vad vi inte vet.
Läs dem gärna, för som Åsa Nilsson berättar en googlesökning på ”nature/nurture” ger över tio miljoner träffar. Detta är en fråga som intresserar många…
Sommar, sommar, sommar. Om du någonsin läst en blogg jag skrivit så vet du vad jag tycker om detta radioprogram. Om Sommar, tycker jag. Det kan vara riktigt lysande radio. Fascinerande personliga berättelser med stämningsbevarande musik. Radio kan inte bli bättre. Och alla som provat på det vet att det kräver mycket arbete, vånda och omarbetningar.
Under min tid i P! Ledningsgrupp var vi några som propagerade för mera program av den här typen. Kulturradions dåvarande chef Bengt Packalén tog ofta upp frågan. ( Han fick så småningom göra ett riktigt Sommarprogram själv.) Men på den tiden fanns det ett stort motstånd mot att framhäva radiopersonligheter överhuvudtaget och de som var anställda på företaget i synnerhet. Det var helt enkelt inte fint. Jante var chef. Detta var innan Tomas Nordengren och gänget tog över eftermiddagarna i kanalen.
Vem vågar granska P1 utbud utifrån ett publikperspektiv? Och exakt vad vet man om vad publiken tycker? Under mina 16 år i P! fascinerades jag alltid över hur lite man visst om vad publiken tyckte!
Hur fattas de konkreta besluten om tablån och vilka program som skall göras, och inte göras? Här tror jag att det vore intressant med lite granskning och transparans!
Vilka program saknar du?
Och det för oss tillbaka till Sommarprogrammet. Först, det är väldigt roligt att skickliga människor nu gjort något av denna tradition. Att få göra ett Sommarprogram har numera en svårslagbar status.
Jag har tidigare kritiserat urvalet eftersom det saknas röster från ” den andra kulturen”, det vill säga naturvetenskapen. I år är den kritiken mera befogad än någonsin. Jag hittar vid en snabb genomläsningen en, säger en, person med den bakgrunden, Claes Hulting.
Spelar detta nu någon roll? Låt mig få ställa en motfråga. Har tillhörighet till kön, ålder och etnicitet funnit med som faktorer när man satt ihop listan. Självklart.
Å, andra sidan speglar årets lista över Sommarvärdar alldeles utmärkt hur svenska media värderar vem som är kändis. För att vara utvald bör man vara skådespelare, skönlitterär författare, artist eller idrottsstjärna.
De har, enligt de som bestämmer vad vi får för licenspengarna, mest att berätta om vår nutid och verklighet.
Skall i alla fall med stort intresse lyssna på Barbro Osher och Owe Wisktröm. Och på Claes Hulting, förstås.
Om du vill lyssna på en min berättelse klicka här:
Det du ser är en redigerad version av en konferens med namnet FutureScienceJournalism som hölls på Bio Roy i Göteborg den 10 maj 2011 under Vetenskapsfestivalen .
Vad var syftet?
Syftet var
att diskutera läget för vetenskapsjournalistik och populärvetenskap i det nya medielandskapet. Kan en kvalificerad journalistik överleva i blogghavet och twittertjattret?
att föra samman alla de som arbetar med vetenskapskommunikation i Sverige och ge dem tillfälle att diskutera andra gemensamma frågor
att ge dem inspiration för deras framtida arbete?
Vem ordnade detta?
Jag är initiativtagare och medverkade också som arrangör i de fem internationella konferenser om vetenskapsjournalistik som hölls i Uppsala under slutet av 1990-talet. Kanske kan vi återigen få en mötesplats för de som intresserar sig för kunskapskommunikation i Sverige. Annars brukar man mest träffa kollegor på AAAS i USA:
Jan Riise, AGADEM kom på ett tidigt stadium in i projektet och har tillsammans med mig stått för grundarbetet.
Jonas Förare på FORMAS och Henrik Brändén har också medverkat i en ledningsgrupp för konferensen.
Vem betalade?
FORMAS betalar för utgifter för lokaler, personal och fika.
Alla medverkande ställde upp gratis. I något fall har vi ersatt för resekostnader.
Kommer det att fortsätta?
Vi funderar för närvarande på det!
Frågan är vad tycker du?
Harald Eia lovade alla deltagare att de själva skulle kunna bilda sig en uppfattning om hans program, Hjernevask. Därför kommer här länkar till de olika avsnitten! Lösenordet är, just det, Hjernevask.
Denna Alium är lite av min Madeleinekaka. Varje gång jag ser dem blomma tänker jag tillbaka på vad som hände mig för elva år sedan. I år kom blomningen tidigare, men det året kom den ungefär nu, en bit in i juni. .
För idag är det exakt tolv år sedan jag fick en ny njure och en ny bukspottkörtel på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Ja, i vart fall är det tolv år sedan de ringde till mig nere i Bohuslän där jag just skulle direkt sända Vetandets Värld tillsammans med Per Helgesson och Henrik Lindahl för att berätta att ”det kanske fanns organ som passade”.
Vid det laget hade jag gått och väntat ett bra tag. Försedd med sökare och med mobiltelefon. Men en av mina läkare förklarade att det inte skulle hända något över sommaren så jag drog igång en sommarturné med Vetenskapsredaktionen på Sveriges Radio. Illa mådde jag, mina njurvärden var inget att skriva hem om, men med stöd av goda kollegor skulle det nog gå. Men vi kom alltså inte längre än till första dagen, vid hällristningarna i Bohuslän när det efterlängtade samtalet kom.
Telefonen kunde störa vår sändningsparabol så jag var mest irriterad på mig själv för att jag inte stängt av mobilen när jag svarade. Jag bad faktiskt läkaren att ringa senare! Men så sansade jag mig och ringde tillbaka. Efter att vi sänt programmet åt vi lunch och Per körde mig till Landvetter. På Arlanda väntade min hustru. Men just då, vid detta stressiga tillfälle, startade inte vår gamla Volvo! Så det fick bli taxi till Akademiska Sjukhuset.
Väl där träffade jag en ängel till sjuksköterska och alla förberedelser drog igång. Organen visade sig passa och läkarna opererade på mig i över 13 timmar.
Den fjortonde juni vaknade jag groggy och mycket torr i munnen. Men jag vaknade.
Tiden efteråt var inte så lätt. En våldsam färd mellan gråt och djupaste glädje. Kroppen såg ut som en havande blåval, med harpuner stickandes ut här och var.
Krya på dig hälsningarna var många. Och det är här som Aliumen kommer in i bilden. Påfallande många av buketterna jag fick innehöll denna växt. En växt jag aldrig lagt märke till tidigare men som jag omedelbart planterade i trädgården när jag kom åt. Fast det var långt senare. Att bara få komma hem till trädgården första gånen på permission var en upplevelse jag aldrig glömmer.
Inte heller glömmer jag en av mina gamla läkare som kom upp och hälsade på mig. Han var påfallande lättad och sa något i stil med att ” det där gick ju bra, men du borde nog inte ha jobbat de två sista åren”.
Kriserna kom och gick. Kunde det vara en avstötning av de nya organen på gång?
Men efter en tid av trippande på minfält lugnade allt ned sig. Jag tog långa promenader längst Fyrisån där Åriket gav mig mycket glädje den hösten.
Efter en, så här i efterhand, överraskande kort rehabilitering och jag kunde rätt snart återgå till jobbet.
Om detta och hela sjukdomstiden före och efter kunde man skriva en, eller flera romaner. Så småningom gjorde jag i alla fall ett radioprogram om mina upplevelser.
Idag är det alltså elva år sedan. Än idag står jag i stor tacksamhetsskuld till den person som donerade sina organ till mig. Och till släktingarna. Vem denne givare är vet man som bekant aldrig.
Men en sak är säker. Om man är beredd att ta emot organ måste man också vara beredd att ge. Det är aldrig ett lätt beslut att fatta, allra minst för de efterlevande. Så snälla ni, prata om detta- innan!
När Sören Gyll nyligen genomgick en levertransplanterad uppmärksammandes att Sverige har relativt låga siffror när det gäller donationer. Orsakerna är flera och behöver redas ut men i avvaktan på det dör människor i väntan på ett nytt liv.
För det var det jag fick av en okänd människa och de duktiga läkarna för exakt tolv år sedan, ett nytt liv.
( Nedanför här kan du ladda hem det radioprogram som jag gjorde efter min transplantation! Exempelvis i I-Tunes. Det är ungefär som ett Sommarprogram så det tar lite tid att ladda ned.)
Värken väcker mig varje natt. Ofta strax innan Koltrasten börjar sjunga upp sig. Det är en eldig, brännande värk. Just nu har den slagit sig ned i höger fot, mest i höger stortå om vi skall vara petiga. Och visst känns det lite banalt att en värkande stortå skall styra ens liv, men är inte livet ofta just så där banalt?
Min smärta kan slå till lite varstans i ben och fötter. Varje smärta har sitt skri brukar det heta. Enligt min ringa erfarenhet stämmer det bra. Jag har haft ont lite varstans genom åren. Skrikit har jag också gjort. Sällan så mycket som när man tappade vätska ur vänster lunga nu i höstat. Undrar fortfarande hur det gick med den där syrrans hand, hon som höll mig i handen då? Tack goda landstinget för att de finns sådana människor kvar inom ”vårdbranschen”.
Smärtlindring är också det ett långt kapitel. Bäst smärtlindrad blev jag under min transplantation för snart elva år sedan. Sämst, vill jag inte ens tänka på.
Problemet med alla försök att lindra det onda är biverkningarna. Smärtlindring utan komplikationer är fortfarande en av medicinens drömmar, även om vi verkligen kommit läng väg på bara några årtionden.
Kanske är vi mera bortskämda numera, kanske tål vi mindre än förr? Vi män får i vart fall alltid höra att vi skulle prova på att föda barn för att riktigt förstå smärtans innersta krets.
Må vara hur det vill med det, när min stortå väcker mig mitt i natten finns det tyvärr inte så mycket som hjälper. Och de piller jag tar gör mig – om möjligt – mera trögtänkt än vanligt.
Men inte mera seg i huvudet än att jag tänker på att vi är många som har ont. Även i Sverige 2011. Tidskriften Medicinsk Vetenskap ägnar rent av sitt senaste nummer åt saken under rubriken ” Det gör ont”.
Ett tungt sorgebesked nådde mig för några dagar sedan från Menlo Park i Kalifornien. Professor emeritus Stig Hagström har gått bort efter en tids sjukdom. Våra tankar går till hans familj.
Han sörjs också av en mycket stor krets av vänner och bekanta som genom åren kommit i kontakt med och lärt känna Stig.
Vi är så många som vandrat runt på det vackra Stanford campus, entusiastiskt guidade av Stig. Allt ifrån ministrar till enkla journalister. Under dessa vandringar blommade hans berättartalang ut. Anekdoter och fakta, blandades med de visdomsord och roliga historier han alltid samlade på sig.
Det var också här, mitt i hjärtat av Silicon Valley, som Stig gjorde sin verkliga karriär. Först på det då mäktiga Xerox, där dagens IT-hjältar då sprang runt som pojkar och rotade ibland elektronikskrotet på det stora kopieringsföretaget. De ”nördar” som senare kom att bygga det IT-samhälle vi idag lever mitt i och som skapade Silicon Valey. Därefter kom han till Stanford där en karriär inom näringslivet ses som en stor merit i det akademiska livet.
Här fungerade Stig som han själv uttrycket det som ”dörröppnare”. Och detta värv utförde han på ett sätt som utan tvekan fått honom adlad i Storbritannien.
Wallenbergfamiljen visade redan tidigt stort intresse för Stanford och tack vare Stigs skickliga handläggning möts en besökare idag av ”Wallenberg Hall ” redan vid entrén på campus området. Det är en byggnad som förtjänar att användas för att vidmakthålla de redan goda kontakterna mellan Sverige och Stanford som många kan vittna om.
Men vem skall nu berätta för den häpne svenske besökaren hur ”The Farm” kom till och hur den förvandlades från en sovande sportskola till ett av världens mest prestigefulla universitet? Och vem skall försöka inspirera svenska lärosäten att göra samma resa?
Eftersom många av oss identifierar Stig med USA är det lätt att glömma bort att han också var verksam vid en rad svenska lärosäten, inte minst vid uppbyggnaden av Linköpings universitet. Men han disputerade på Uppsala Universitet och var även verksam vid Chalmers.
Efter en sejour i USA kom han i slutet av 1990-talet tillbaka till Sverige som Universitetskansler, ett jobb han tog på mycket stort allvar. Hans mål var redan då att försöka se till att svensk forskning inte kom på efterkälken och att få fram flera nya företag. Det föll på mina axlar att leda debatten när hans förslag ”Forskning 2000” presenterades för offentlig debatt. Kritiken var inte nådig och vassast var flera av hans gamla doktorander, varav en idag själv har varit kansler. Men Stigs avsikt var här som så ofta att bistå sitt älskade hemland.
Och om det är något som kännetecknade honom så var det just hans generositet och den varma gästfriheten. Många är de spännande diskussioner och lysande idéer som har fötts i det Hagströmska köket. Eller under de gigantiska Redwoodträden i den magnifika trädgården som hans älskade hustru Britta-Stina skapat.
Som journalist har man förmånen att få träffa många begåvade, berömda och intressanta personer. Stig var ovanlig även i den församlingen.
Han var något så sällsynt som en ödmjuk gentleman och en god människa.
