Det är små hagelkorn i luften runt Akademiska Sjukhuset. Kallt, grått och ogästvänligt som fasaderna och entrén. Är inne för att undersöka kärlen i benen med ultraljud. Något jag har gjort ett antal gånger. Vanligen slutar det med att läkarna tittar bekymrat på vad de fått fram – och beslutar sig för att inte göra något. Det är kanske klokt men för min del innebär det fortsatt smärta, rejäl smärta, i ben och fötter. Svårigheter att gå och att stå. Det enda försonande man kan säga om det är att jag i vart fall har ben och fötter kvar än. Och att smärtan varierar. Det händer att jag inte har ont en natt. Understundom kan jag gå en så där 20 meter utan besvär.
Själva undersökningen är i vart fall smärtfri. Man sprutar på kall, kladdig gel, precis sim vid fosterdiagnostik, och trycker läsaren längs benen. I vanliga fall brukar alltihop ta runt en timma. I dag tog det två timmar. Mina små försök att fråga vad sköterskan ser får inga svar och alla andra försök till småprat dör ut.
Det är mera ” flytta dig längre hitåt”, Böj knät” och andra imperativ. De inlärda fraserna ” säg till om jag trycker för hårt”, ”känns det bra?” är just fraser. Vad man svarar spelar ingen större roll.
Det är gammal hederlig patientdressyr – lätta klassen. Man tyst, lugn och foglig.
När en mätning inte ger ”rätt” resultat tillkallas hjälp. Den inkallade sköterskan frågar mig ” varför är du här?” Vilket naturligtvis, på många plan, är en bra fråga.
För så är det ju i detta högteknologiska datoriserade informationssamhälle att den främste bäraren av information är patienten själv.
Men det vore kanske bra om även sjukvårdspersonalen hade en aning om det?
Tiden går och jag börjar nu på allvar bli nervös för min hund som väntar på mig.
Då kommer sköterskan på idén att jag kanske borde träffa en läkare. Även detta är en god tanke. Det är ju liksom roligt att få veta vad den två timmar undersökningen gett för resultat! Jag går ut i väntrummet och tackar än en gång tillverkarna till spelet Angry Birds för att de räddat mig ur tristessen.
Plötsligt får jag nu veta att jo, jag kan få träffa en läkare, men då får jag vänta tills han besökt kliniken först, eftersom jag inte är bokad. Detta blir på något vis mitt fel.
Nu tar omsorgen av hunden dock överhanden och jag ber att läkaren skall ringa.
Det gör han/hon säkert. En signal brukar det gå fram. När man väl fått upp telefonen konstaterar man att ”dolt nummer” ringt.
Därefter ringer de aldrig tillbaka. Istället sätter sig nu läkaren att diktera ett brev som sedan skall skrivas ut av en sekreterare.
På så sätt kan det komma att dröja veckor innan man får veta av sköterskan såg redan idag.
Och så undrar folk varför det blir vårdköer.
Jag åker hemåt och lyssnar på radion om bin Laden. Mina kära kollegor vet ännu inte riktigt hur de skall förhålla sig till denna händelse. Samma tvehågsenhet präglade de sociala medierna under morgonen. Vad får man tycka? Inte kan detta vara bra? Eller?
Själv känner jag mig så hjärtligt trött på dessa rikemanssöner som skall spela hjältar och ta med sig tusentals människor in i sitt paradis.
