Jag kom aldrig att intervjua Olof Palme. Det närmaste jag kom honom som journalist var när jag välte ut en kopp kaffe för honom på Folkets Hus i Stockholm. Då var jag på väg att intervjua dåvarande jordbruksministern. I letandet efter Svante Lundqvist vände jag mig lite hastigt och den då alltid obligatoriska ryggsäcken med kamerautrustning slog till någon. När jag vände mig om för att be om ursäkt möttes jag av ett tämligen mörkt ögonpar, tillhörande statsministern.
Jag avlägsnade mig snabbt från platsen, mumlande diverse ursäkter.
Sedan, när han mördades, tänkte jag mest på hur enkelt det varit att stega in där på Folkets Hus, direkt från gatan. Det så omtalade öppna samhället.
Lite längre ned på Vasagatan stod då och då EAP, Europeiska Arbetarpartiet, med en liten vagn. Från den såldes grov propaganda mot honom. Rätt förskräckliga nidbilder, bland annat någon med hans ansikte som en måltavla. Men hatet kom också från vänstern.
Och, det är som så många redan sagt, bilden av politikern Olof Palme, skyms av hur han dog.
Läste med ovanligt stor behållning Henrik Berggrens bok ”Underbara dagar framför oss”. Vet inte om den ger en rättvis bild av personen Olof Palme, men den ger i vart fall flera bitar av den. Den känslige och arrogante överklasspojken som tidigt förlorade sin pappa. Läs den gärna!
Stora delar av P1 utbud idag präglas för övrigt av 25 års minnet av mordet på Palme. Själv skrev jag en av mina mera känsloladdade ledarspalter på temat mordet på det svenska samhället.
Hans politiska insatser, ja, de ledde väl fram till den kris som hans parti just nu befinner sig mitt i. Visst utmärkte vi oss mera på den internationella scenen, men huruvida det var av godo eller ej, är svårt att säga. Nu är det ändå inte hans politiska arv de flesta av oss kommer ihåg.
Nej, de flesta svenskar minns var de var när de fick höra nyheten. Jag slog på TV:n för att barnen skulle se på video eller barnprogram. Vår äldsta dotter firade sin 5 årsdag och båda mina föräldrar var på besök för att fira henne. Firandet slog över i förskräckt förvåning. Vi föll ned framför TV.
Och så, efter det, den långa jakten på mördaren.
Och det kan inte hjälpas, för mig är det en skam att vi inte lyckats med att lösa det 25 år gamla mordet. Det har för all framtid rubbat mitt förtroende för det svenska polisväsendet.
Och få saker är så värdefulla för ett samhälle som tilltron.
