En sak är säker. Krisen för de stora svenska sjukhusen kommer att bestå, ja, rent av att tillta i styrka. Det här handlar inte bara om Akis.
Förklaringen ligger i en åldrande befolkning över hela Europa. Vi blir äldre och vi kan behandla, bota eller lindra allt flera krämpor. ( TT refererar idag en undersökning som visar att också amerikanerna blir allt mera ”sjuka och missnöjda med vården”.)
Och allt detta är inte gratis.
En god vän till mig berättade häromdagen för mig hur det var när han började som läkare för många år sedan.
- Hälften av de som låg på hjärtavdelningen med kärlkramp avled. Det fanns inte mycket att göra då. Nu dör allt färre av hjärtsjukdom, men det är fortfarande den vanligaste dödsorsaken i Sverige!
Bör vården få kosta mera pengar? De flesta av oss är nog beredda att svara JA! på den frågan. I vart fall när någon familjemedlem, vän, eller vi själva, drabbas .
Men kan man då inte spara och effektivisera vården? Absolut.
Ett sätt är att här precis som på andra utveckla och forska på nya lösningar.
Just idag publiceras för övrigt lovande resultat från försök med ett svenskt (!) vaccin mot barndiabetes. Ett lysande exempel på forsknings möjligheter – om det håller hela vägen fram till patienten.
Diabetes är en modern dräpare.
När det så kommer till den så livsviktiga forskningen har aldrig riktig förstått varför just Landsting är den optimala ägandeformen för ett universitetssjukhus?
Landstingets intresse för forskning är, låt oss säga, begränsat. Och det är bara genom forskning och utveckling som vården kan bli effektivare och mera human.
Stora universitetssjukhus är, eller borde vara, ett Riksintresse!
Olle Stendahls utredning visar på ett bättre sätt att leda och styra dessa kronjuveler, men det kan finnas andra bättre alternativ.
Vad man kan konstatera är att dagens modell inte fungerar. Och inte kommer att fungera oavsett vilken lön den nya Sjukhusdirektören får.
Jag vill inte helt överraskande dra en lans för inflytande ifrån de som befinner sig inuti Vårdapparaten – patienterna.
Och slutligen, för att återgå till Uppsalas horisont.
Akademiska Sjukhuset är för Uppsala vad SAAB är/var för Trollhättan och Volvo är för Göteborg.
När bilfabrikanten SAAB krisade för ett år sedan for ministrar och oppositionspolitiker i drivor ned till Västergötland för att bistå, eller för att kräva samhällsingripanden.
När Akademiska Sjukhuset krisar är det märkligt tyst.
Är bilar verkligen så mycket viktigare än sjuka människor?
