Vad hände – egentligen?
I fredags kom jag hem från Akademiska Sjukhuset i Uppsala efter i det närmast tre veckor under vård.
På Skavlan sjöng Sissel Kyrkjebö en sång som hette ”Välkommen hem!” Det var inte utan att jag kände för den refrängen.
Mina faktaintresserade vänner har frågat mig vad som egentligen hänt. Frågan gäller alltså mina blogganteckningar från och med ”Rapport från en Vårdtagare, del 1- tills nu.
Svaret är enkelt. Jag genomgick en bypass operation. En rutinoperation i dessa dagar, men trots det ett rätt omfattande ingrepp. Inte minst eftersom jag genomgått större operationer förut och som läkarna försiktigt uttrycker det ” har en del i bagaget”.
Men allt gick rätt bra. Jag var faktiskt utskriven från Sjukhuset efter en ovanligt kort tid efter operationen.
Problemet var bara att när jag väl kom hem fick jag allt svårare att andas. Efter någon dag uppsökte jag därför min avdelning – igen. De la in mig – i väntan på röntgen på lungorna som skulle ske ”under kvällen”.
Men denna väntan blev lång, för lång. Under väntan sov jag utan den sedvanliga fjärrövervakning och tappade andningen åtminstone en gång under den natten. Det var mycket obehagligt När jag nästa förmiddag skulle sätta mig upp för att lämna ett svalgprov svimmade jag – igen.
Då, äntligen kördes jag ned för undersökning. Inte till röntgen – men väl till en stor magnetkamera.
Bilderna visade att jag hade över 3 liter vätska i vänster lunga. Det gör det svårt att andas. Jag höll alltså på att bokstavligen ”drunkna i mig själv”.
När man väl ” hittat felet” tappade en av kirurgerna ut vätskan genom ett litet rör genom ryggen. Snabbt! Första gången var jag så utmattad att jag bara kunde ligga ned. Jag fick fruktansvärt ont i vänster axel och bukmusklerna under ingreppet. Ja, jag kan, eller vill, inte påminna mig att jag haft så ont förut.
Trots det bad jag samme kirurg att göra om manövern senare samma dag, på kvällen. Han ställde upp. Men då satt jag upp, vid bordet i rummet och var smärtfri. Morgonen efter kändes det som att andas en vårmorgon.
Så småningom kom läkarna fram till att jag drabbats av ett slags efter operation trauma. En relativt ovanlig reaktion.
Än mera sällsynt är det tydligen att traumat kommer tillbaka, men det gjorde det
Några dagar senare. Vilket ledde till en annan lite udda historia som jag skrev om i inlägget ”Inget är som väntans tider”.
Ingen av kirurgerna hade tydligen tid att ”sticka mig”. Eller så tyckte något att det var onödigt. Därför beställdes tid för tappning av plearavätksa gissa var? Jo, på röntgen.
Samtidigt ville man, för säkerhets skull, ta ett ultraljud på hjärtat för att se att det inte samlats vatten där också.
Diskussionen pågick så vitt jag förstår mellan läkarna om vad att göra. Ända fram till fotändan av min säng som då stod i korridoren, i väntan på transport.
När transporten väl kom trodde alla att jag skulle till Fysiologen för ett ultraljud på hjärtat. Men där ville de inte kännas vid mig.
På väg tillbaka övertygade jag en annan av dessa tåliga sängrullare att köra mig till röntgen. Rätt visade det sig eftersom där var jag väntad
- Var har du varit?
Men de som ivrigt väntade mig var helt inställda på att dränera mera vätska ur lungorna – samt att sätta ett dränage. Något som jag då anat att flera av mina läkare var emot. Inte minst eftersom jag är immundämpad och en slang i ryggen är en smittrisk.
Jag hamnade alltså därför i en diskussion med personalen på Röntgen om lämpligheten av vad de skulle göra. De var mycket tålmodiga och förklarade att detta var ” rutin” och ”inget farligt”. Jag svarade att det var inte det jag invände emot. De borde nog prata med ”mina läkare” först. Men skriven remiss gäller.
Till sist fick jag en slang.
”De kan ju alltid dra ut den om de inte tycker du skall ha den”.
Att jag sedan upplevelsen av den förra tappningen bett om en lugnande tablett redan klockan nio samma dag, utan att få något, är en annan historia.
Lite ont skall man ju ha.
