Flera avdelningar på Akis har problem. Ingen vill jobba där, så ny personal är konstant under träning, vilket inte gör arbetsmiljön bättre. Att ingen av oss patienter vill befinna oss där i onödan är självsagt. Jag får en stark misstanke att uppvaket på intensiven inte heller hör till de mest populära av arbetsplatser.
Men även Dante hade grader i sitt Inferno och en hel del kan förvisso bli bättre här.
Mycket av arbetstiden verkar gå åt till att förhandla med ”kamraterna”. Skulle du kunna hjälpa mig lite, här tror du?
Jag vet att det inte är ditt jobb men du tror inte att du kan ta ett tag här?
Sådana revir strider bådar sällan gott. Framförallt är det av ringa intresse för oss som ligger där och är sjuka – på riktigt.
Inte sällan får man intrycket att verksamheten skulle flyta betydligt bättre, utan patienter. Vårdtagarna är liksom hela tiden vägen. Ställer krav och är allmänt bökiga.
Mitt lilla projekt för ögonblicket är exempelvis att ” få igång magen”. En futil ambition kan det tyckas, men tro mig, livsviktig.
Jag har därför precis lyckats pressa i mig lite havregrynsgröt och KAFFE. Kaffet har jag fått efter ett oändligt parlamenterade med en undersköterska.
Här borde det drickas näringsdryck, får jag veta. Trots ett livslångt beroende av koffein.
Efter kaffet är det som om livet slår upp ögonen för första gången igen. Magen knorrar också igång riktigt lovande.
Men striden med ”experten” är inte över. Dags att ta piller! Vad vill du att skölja ned dem med?
Vatten, föreslår jag. Eller kaffe?
Du kan få näringsdryck!
Redan när jag känner den jolmiga sötsliskiga smaken inser jag att detta kommer inte att gå bra. Men jag håller emot. Det gäller att få igång magen och då är det ingen bra idé att börja spy.
Nu får jag veta att dränaget skall dras. Det betyder att man skall dra ur några slangar som dränerar operationssåret.
Jag försöker invänd att det nog inte är en bra åtgärd, just nu.
- Det var det dummaste jag hört! De här slangarna ligger in mot hjärtat, hur skulle det kunna påverka magen.
-
Så den spanska inkvisitionen använder återigen sitt främsta medel. Överraskning.
Ta ett djupt andetag!
I samma sekund slangarna dras känns det som om jag får ett extra hjärta, alternativt att hjärtat slår i en liten plastpåse. Det är ingen lugnande upplevelse.
Det hela blir inte bättre av att jag nu spyr som flodspruta. Över allting.
Lutad över mig står den till synes överraskade inkvisitorn…
Tags: akademiska sjukhuset, Akademiska Sjukhuset i Uppsala, Sjukvård, Sjukvården