Det är dagen då hösten visar sitt rätta ansikte. Det är sju grader plus, nio sekundmeter i vindstötarna och sjunkande luftryck. Klockan sju på morgonen har det kommit fem millimeter regn. Regn och rusk. Efter några frostnyp släpper de flesta träd sina färgade blad. Människorna kurar på busshållplatser, skyndar över gatorna och förbannar motvinden på cykelbanorna.
Jag åker in till mitt sjukhus. På vägen in upptäcker jag att bensintanken är nästan tom och svänger in på Shell för att fylla på den raffinerade som, trots allt, fortfarande finns där till försäljning. Bakom min bil stannar en liten, äldre bil och ut hoppar en ung kille med lätt rufsigt hår och glasögon. Kvar på passagerarsätet sitter en flicka som knackar på vindrutan och skrattar. De är uppenbart nyförälskade. Man kan också se att det är hans avsikt att tanka bilen. Problemet är bara att han inte riktigt vet hur. Var sitter tanklocket? Hur långt räcker bensinslangen? Och varför startar inte pumpen? Jag försöker att diskret hjälpa honom, utan att genera hans manlighet allt för mycket inför hans nyvunna kvinna.
Gråblåsten drar på där vi står – men det går bra.
Väl framme på sjukhuset finns det naturligtvis inga parkeringar. Det är någon slags policy att det skall råda brist på P-platser. De sjuka och deras anhöriga SKALL åka kollektiv. De handikappsplatser som finns är därför alltid upptagna av bilister som inte har tillstånd att stå på dem. Rörelsehindrade släpar och haltar sig fram över leriga gräsmattor. För enligt samma visa beslut har man anlagt gångarna där folk BORDE gå, inte där de verkligen går.
I-landproblem, tänker jag och tar mig in på den för dagen aktuella adressen. För så fort man träder i salen in så ser man alla skruttiga medmänniskor. Böjda ryggar och grå ansikten. På sjukhus är folk sjuka. Idag är det emellertid inte tyst i entrén. Ett ilsket brandlarm tjuter. På några avdelningar står också grupper av sjuksköterskor ute i trappuppgångarna och parlamenterar om huruvida detta är en övning, eller ej.
På ”min” avdelning råder emellertid lugnet. Som vanligt får jag sätta mig – och vänta. Först på en undersköterska som skall visa mig runt. Här gör vi så, här får man inte gå in, här tvättar vi händerna. Sedan hamnar jag i ett nytt rum. Nu skall det undersökas. EKG apparaten vill inte skriva ut och jag börjar så när att assistera för andra gången denna gråa morgon. Ny väntan. Blodprover skall tagas och till detta behöver vi en sjuksköterska.
Han kommer efter någon halvtimma och är mycket professionell.
Ännu ett byte av rum – och –just det, ny väntan. På sjukgymnast och på läkare.
Frågan; när kommer läkarna besvaras genomgående med ” det vet man aldrig”.
Så småningom kommer sköterskan tillbaka och vi går igenom de papper som jag fyllt i om mitt hälsotillstånd. Kan inte låta bli att fundera över om någon någonsin läser alla de svar man hela tiden lämnar ifrån sig?
Han har för övrigt med sig ytterligare formulär, med i princip samma frågor en gång till. Men den här gången handlar det om en vetenskaplig undersökning, ett forskningsprojekt. Om jag vill kan jag vara med? Jag vill.
Därefter går klockan några varv. Så dyker sjukgymnasten upp. Hon bär på en pärm med bilder på lungor och ger mig ett litet rött plastmunstycke som man skall blåsa i – efter operationen. Efter operationen, ja. Ute i korridoren hasar, efter sina operationer tränande patienter, förbi med sina gåstolar. Minns mina tidigare besök. Först två dygn på intensiven, sedan en dryg vecka här. Ser inte fram mot det.
Åter stannar tiden av. Enligt rykten har läkare siktats på avdelningen, men det är osäkert varthän de styrt sin kosa.
Folk släntrar förbi, det är snart lunch, en av dagens högtider på ett Sjukhus.
Ute härjar nog hösten vidare
