Så var det då dags för NOBELPRISET, det vill säga det riktiga nobelpriset, det i litteratur.
Uppmärksamheten är därefter och trängseln i Börshuset är kaotisk.
Antar att årets val är ”populärt och folklig”. Jo, jag har läst någon bok av honom, under min vilda ungdom. Då, när Latinamerika var inne. ( Jag röster fortfarande på Robert Zimmerman!) Och inte har jag uppfattat Mario Vargas Llosa som ”vänster”?
Vill bara notera att det fortfarande finns stora skillnaden i hur svenska journalister bevakar de olika priserna. I vart fall när det gäller statstelevisionen.
Och skillnaden består i hur stor plats journalisterna själva tar i rapporteringen. När det gäller litteratur uppträder budbärarna själva som experter. De uttalar sig med stor tyngd om pristagaren och hans verk – även om de inte på rak arm kan komma ihåg en enda av hans boktitlar.
Och så fort tillkännagivandet är gjort så flyttas fokus över till en panel av – journalister.
När det gäller de naturvetenskapliga priserna uppträder journalisterna som just det. De ställer frågor till en expert. Som nådigt delar med sig av sin kunskap.
Om detta kan man tycka olika.
Man kan tycka om de självupptagna kulturjournalisterna eller om de osäkra vetenskapsjournalisterna.
Personligen hade jag nog önskat att mina gamla kollegor hade haft lite mera självkänsla!
När det sedan gäller den stackars gamla Alfred Nobel så är det nog hugget som stucket vilket pris han blivit mest förtvivlad över, Fredspriset eller Litteraturpriset. Det råder ingen tvekan om att Alfred ville att hans pengar skulle användas till uppbygglig litteratur, snarare pamfletter om fred än till stor litteratur.
Och vad Fredspriset beträffar väntar vi med fasa på vad den norska Nobelkommittén skall hitta på i år.
