juni 2010

Idag fick hustrun och jag brev från Uppsalakommun!

Brevet var skickat med A-post så att vi skulle förstå att det var viktigt.

Kommunen vill på detta sätt göra oss medvetna om ”anmälan enligt 17 paragrafen förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd”.

Det är nu inte så farligt som det låter. Vår granne tänker borra efter bergvärme, vilket de pratat med om oss för ett bra tag sedan.

Ingen stor sak med andra ord.  Men brevet fick mig att reflektera lite över hur olika det kan vara. Detta med inflytande och demokrati.

För när ett kommersiellt bolag skall bygga en stor industrianläggning som för allt framtid kommer att förstöra min livsmiljö i Sätila kommer inget brev från Kommunen. Nej, istället dimper det ned en kallelse till ett “informationsmöte” från Byggherren själv. Ett möte som syftar att berätta för mig hur bra allt kommer att bli.

Och så tycker säkert en del, speciellt de som fått en chans att tjäna en slant på att sälja sin mark till bolaget. Jag råkar nu ha en motsatt uppfattning. Och jag är inte ensam om det. Motståndet är stort och växer. Varför har inte vi som bor precis i skuggan av de planerade snurrorna fått frågan vad vi tycker? varför får inte vi chansen att yttra oss om vad som skall byggas,  bokstavligen över våra huvuden?  Är detta kanske inte ens att betrakta som en ”miljöstörning? Utgör verkligen en liten bergvärmepump  en värre miljöstörning än att uppföra femton Kaknästorn med propellrar? Det har jag svårt att tro. Eller gäller det helt andra regler för direktörer från Göteborg än för vanligt folk?  Så tyckte Länsstyrelsen på Gotland, vilken uppfattning har den i Västra Götaland? Och hur tar de som är valda att värna vår miljö tillvara mina och andras medborgerliga rättigheter i detta fall? I tysthet?

För enligt min mening förstör denna vindkraftsindustri för alltid oersättliga värden i en unik bygd. Skönhet är förvisso en enhet som det är svårt att mäta – i pengar eller meter. Men den finns och är den är livsviktig! Och det är lika svårt att skapa den som det är lätt att förstöra den.

Landskapet själ är en skör varelse som består av både natur och kultur. Den är svår att definiera men vi har alla känt den, en ljummen sommarkväll när vi tittat ut över Lygnern i månskenet eller gått i en doftande höstskog på Lygnersvidder.

För mig vore det en miljöförstöring av värsta sort att uppföra en rad gigantiska betongtorn i en skog där min fars släkt arbetat och levt i minst fem generationer. Det vore att beröva mig på både min historia och mina barns framtid. Och om man inte räknar in människors livsmiljö i begreppet ”miljö” blir det ordet inget så mycket värt.

Världen förändras och vi behöver nya sätt att utvinna energi för att bygga vår välfärd. Men om denna exploatering skall ske till priset av att vi inte kan bo kvar ens i ett levande och växande samhälle som Sätila måste man fråga sig om detta verkligen är en ”hållbar utveckling”. Vad blir i så fall nästa steg? Att bygga ut Vindelälven?

Jag vill tro att jag lever i en fungerande demokrati. Men ibland kan man undra.  I de redan tätt bebyggda villakvarteren i Uppsala vill kommunen att jag skall yttra mig innan min granne får borra efter bergvärme. I min naturskyddade hembygd Sätila frågar kommunen inte ens mig om vad jag tycker om att bli granne en bullrande industripark.

Demokrati kan tydligen fungera lite olika, eller snarare, ibland fungerar den, ibland fungerar den inte alls.

Read the rest of this entry »