- Det är som om en hel bygd skulle bli våldtagen. Och de som skulle skydda oss bryr sig inte!
Så säger en äldre man på mötet i Sätila Bygdegård. Och även om han nästan genast ber om ursäkt för att han tar i så, sammanfattar han vad de församlade känner.
För det är den klassiska historien. Ett företag i Storstaden tänker tjäna pengar på landsbygden. Innevånarna samlas för att protestera, men de som makten haver lyssnar inte. Företaget manövrerar hemtamt vidare, går igenom de nödvändiga stegen och får som de vill. Folket knyter näven i byxfickan – men röstar som de brukar.
Det märkliga i det här fallet är möjligen att det handlar om vindkraft. Vindkraft är ju bra – har vi fått lära oss. Några kul snurror som utvinner energi ur luften. ”Sol, vind och vatten”.
Som vanligt är verkligheten lite annorlunda. Här handlar det om en stor industriell vindpark, en jätteanläggning med 150 meter höga gigantiska torn som helt kommer att dominera ett orört naturområde. 150 meter höga snurror, det är som Kaknästornet. Och det är inte ett jättetorn man vill resa där mitt i naturen utan 16 stycken. 16 stycken Kaknästorn! Mitt i en dalgång med naturvärden av riksintresse. Som fond till en liten kyrkby som vilar vid en gammal fjord, Hallands största sjö, Lygnern.
För att bygga dessa Vindskrapor kommer det att krävas en armada av lastbilar som forslar ton efter ton av betong på ett nätverk av nya vägar.
Idyllen runt sjön Lygnern kommer snabbt att förändras till en byggarbetsplats och därefter till en skog av stora vindsnurror.
Men miljöpåverkan slutar inte där. Vindkraften låter. Riktigt hur mycket är svårt att mäta. Beräkningar är just det och modeller är bara det. Vad man kan konstatera är att människor som bor omkring dem uppger att de blir störda, rejält störda. Av den tysta skogen blir det en produktionsplats. Skogens sus byts mot ett rytmiskt infraljud. Och när man redan förstört den så kan man ju lika gärna bygga några snurror till.
Problemet med vindkraft är dels att den är ganska ineffektiv, den kräver stora ingrepp i förhållande till vad man utvinner, dels att den kräver motkraft. Motkraften behövs för att fylla på när det inte blåser. Och så är det rätt ofta, till exempel när det är riktigt kallt. Då måste man ta till andra kraftkällor. Eftersom vattenkraften är i de närmaste fullt utbyggd blir det kolkraft som man får ta till.
Gör man en livscykelanalys av vindkraft kommer man också fram till att den orsakar mera koldioxidutsläpp än exempelvis kärnkraft.
Kungliga Vetenskapsakademin, KVA, kom fram till samma sak i sin energirapport.
Men det hindrar inte vindkraften ifrån att vara politiskt mode. Miljöopinionen är stark just nu, men inte alltid så påläst, så därför skadar det aldrig politiskt att ha lite ”vindsnurror” i manifesten.
Bland annat Centern behöver vindkraften att vifta med för att rättfärdiga sin förändrade politik när det gäller kärnkraften. Därför subventioneras de gigantiska snurrorna av våra skattepengar. Därför får myndigheter som Naturvårdsverket får i uppdrag att verka för mera vindkraft. Därför är det just nu lönsamt att bygga dem och inkomstbringande för markägare att upplåta sin mark till dem.
Mot ett sådant etablissemang står den enskilda medborgaren som vanligt maktlös.
Det blåser kort sagt förliga vindar för vindkraften för ögonblicket, men man vet aldrig hur länge. Snart kan någon räknekunnig journalist i Storstaden börja ställa obehagliga frågor. Så det gäller att passa på. Så länge de lokala politikerna sover. Med hastigt hopkomna ansökningar som aldrig skulle passera om det inte handlade om ” en god sak” så gäller det att snabbt skörda den vind man sått.
Eller kort sagt; göra så stor kortsiktig vinst som möjligt.
Innan fakta når ut och vinden vänder. Har man väl fått upp sina gigantiska Babels Torn där ute i obygden så rullar nog slantar in.
Och vem som i slutändan betalar notan och blir blåst är lätt att räkna ut.
Det är vi som lämnar Bygdegården i Sätila efter att ha övertygat varandra denna vårkväll.
Och kommunalfullmäktige och länsstyrelsen befinner sig långt, långt därifrån.
”När tornet blev så högt att de där uppe inte längre kunde förstå de som fanns därnere”
